När Fotografisk tidskrift får en pratstund med den franska fotografen Sophie Ristelhueber håller hon precis på att hänga det sista på sin separatutställning på Hasselblad center i Göteborg. I mars i år fick hon ta del av nyheten av att hon tilldelas årets Hasselbladspris. Fotografen som är baserad i Paris, har i över 40 år undersökt spår av krig, kris och konflikter i länder som Libanon, Kuwait, det forna Jugoslavien, Irak och Västbanken. Men det finns också personliga berättelser, som bilder från sitt barndomshem. Vad som förenar många av verken är en avsaknad av människor, och en tystnad, med tydliga spår av att de befunnit sig just där. Som i serien Beyrouth från 1984 där hon tagit bilder av ruiner efter kriget i Beirut, eller Fait från 1992 där hon fotograferat ett sargat landskap i Kuwait efter Gulfkriget. Ofta använder hon sig av musik, ljud och video tillsammans med sina stillbilder. Hon är tydlig med att understryka att hon inte ”dokumenterar” i form av en journalist – ”Jag är enbart konstnär,” säger hon. Trots att det gått över fyra decennier, är många av hennes verk lika skrämmande aktuella, nu som då.

Foto: Sophie Risterhueber

Du studerade litteratur på Sorbonne, hur upptäckte du kameran?

– Jag gjorde mitt examensarbete i litteratur och började jobba på tidskriften Zoom i Paris — den kom ut varannan månad, — allt kopplat till bild. Det kunde vara film, serier, fotografi, måleri. Jag var där för texterna, men det blev även min skola för att lära mig att se. Jag stannade fem år, så det blev en lång period av lärande. Efter att jag slutat bad en fotograf mig skriva en text om ett projekt han hade om bostadsområden i Belgien. Så jag började besöka människor och bostäder.

Det var inte fattigt, men inte heller välmående — det var enklare hus eller lägenheter i staden. Mycket snabbt började människorna se mig som om jag var en del av familjen och berättade sina historier, sina hemligheter. Vi var långt ifrån arkitektur och boendefrågor. Under den här tiden upptäckte jag en av mina favoritböcker, Let Us Now Praise Famous Men, som gavs ut av på 1930-talet av författaren James Agee och fotografen Walker Evans, båda amerikaner. De befinner sig på bondgårdar. Sättet James Agee beskrev fattigdomen när han öppnar en garderob i ett av husen är poesi. Så jag tänkte för mig själv: ”Du kommer aldrig att bli James Agee, du är ingen sociolog, du borde sluta.”

Första gången jag tog med mig kameran var när jag bad människor fotografera sin favoritplats i hemmet. Jag använde aldrig bilderna men efter några veckor insåg jag att folk alltid stod på samma sätt i sina hem, och att det kunde bli en serie fotografier. Där började jag. Och det råkade bli en bok — inte bara med mitt arbete, utan med en fotograf som gjorde tomma rum i färg, medan jag tog svartvita porträtt av invånarna. Verken publicerades i en bok och ställdes nästan direkt ut på Centre Pompidou i Paris. Resten var inte lika enkelt. Men det var då jag förstod att jag kunde genomföra ett projekt till slut och att det hade mening, att det kunde ses och förstås. Där började jag.

Foto: Sophie Ristelhueber

Berätta om de platser du besökte, ofta i spåren av krig. Vad var det som fascinerade dig?

– Det var inget planerat projekt där jag tänkte: “Okej, jag börjar med platser i efterdyningarna av krig.” Vad som grep tag i mig sommaren 1982 via tidningar och tv-nyheter var arkitekturen i en stad i ruiner. Beirut befann sig i inbördeskrig och israeliska styrkor försökte evakuera palestinierna (vilket de gjorde). Nu ser vi sådant ofta — var tionde dag — men jag pratar om sommaren 1982. Jag fick en idé – jag kallar det ”min nödvändighet” att göra något, att göra ett arbete om det. Så fråga mig inte varför — det krävde enorm energi. Jag hade väldigt lite pengar. När jag kom dit i november–december 1982 hade israelerna lämnat, palestinierna hade flytt till Tunisien, men landet befann sig fortfarande mitt i kriget, men i en sort tyst fas. Stadens centrum var tomt.

Steg för steg tog jag mig framåt, när jag åkte från Paris visste jag att jag ville göra något om moderna städer i ruiner, men jag visste inte hur stort det skulle bli, bara en byggnad, ett kvarter, eller något större, jag visste inte. Jag stannade två månader, tog god tid på mig. Jag fick hjälp bland annat av minröjare i den franska armén. De hjälpte mig att hitta i gamla kvarter och undvika att gå på minor. Det var hösten 1982. Jag kom tillbaka till Paris och gav ut boken. Den fick stor uppmärksamhet — ibland negativ, för folk kunde säga: “Hur kan du göra något vackert utifrån ett så dramatiskt sammanhang?”. Det var början. Men jag satt inte i Paris och letade efter nästa konflikt för att kunna ta fina bilder. På 1980‑talet blev jag till exempel inbjuden till fotografikommissionen La Mission Photographique de la DATAR, som var mycket erkänd i Frankrike och även internationellt. Mitt sätt att fotografera Frankrike — de delar jag valde, bergen och järnvägarna — hade en känsla av att Frankrike var i ruiner, vilket det inte var. Men jag lockades av samma mönster: berg, abstrakta former, där man ändå kan ana att människan varit där. Människorna är nästan alltid frånvarande i mina bilder. För mig är det ett bättre sätt att tala om dem. När du ser något som är förstört, vet du att människan byggde det — och kanske kommer att förstöra det igen.

Finns det någon bild som har fastnat hos dig genom åren?

–2005 gjorde jag ett arbete som heter WB, West Bank. Jag hade varit i Israel tidigare, men inte nyligen. Ibland samlar jag pressbilder som inspirerar mig — det kan ta fem eller tio år innan jag gör något med dem. I det här fallet var det små hus i bosättningar mitt emot en arabisk by. Jag hade länge haft funderat på hur man separerar på människor när man lever på samma mark. Självklart kan någon med makt säga: “Du är här, jag är där” — men hur visar man de idéerna? Jag gjorde två resor 2003 och 2004 och avslutade arbetet 2005. Jag fann en otrolig representativ metafor för vad som delade människor: israelerna kunde ta stenar från landskapet, eller placera betongblock eller metallbarriärer och stoppa trafiken på vägarna. Vägarna skars av. Det var efter andra intifadan. Det var otroligt svårt att organisera. Jag insåg att jag behövde fotografera dessa avskärningar från hög höjd — annars blev de ointressanta. Under mitt andra besök använde jag en stor fyrhjulsbil. Jag byggde en träplattform på taket, klättrade upp med min lilla stege, och fick mig upp till fem meters höjd — därifrån arbetade jag. Resultatet är ännu ett verk jag tycker mycket om, för det är poetiskt: underbara landskap i Mellanöstern, men du ser att något är fel. Man ser ena sidan av vägen och andra sidan — och emellan finns hindret. Jag är säker på att det inte ser ut så längre — stenarna har kanske tagits bort. Men för mig var det mitt sätt att tala om att någon hindras att röra sig fritt. Jag tänkte: “Om 10–20 år kommer man fortfarande att titta på detta och förstå vad som händer.” Jag tycker det blev fina bilder. Det går fortfarande att relatera till inte minst i Gaza, men också på Västbanken, i dag.

Foto: Sophie Ristelhueber

Har ditt arbete förändrats i dag?

– Det är många år sedan jag var ute på fältet. Jag har inte energin längre — och det är inte bara det.  Jag är inte frustrerad över att inte åka. Jag tror att jag gjort mitt bidrag, jag tror att jag inspirerat en ny generation med alla dessa efterdyningsteman. Jag är klar med det. Men jag hade en utställning i mitt galleri i Paris i december och januari, som heter What The Fuck. Jag visade mycket av mitt arbete — och jag hängde inte upp verken, utan de lutade mot golv och väggar. Det var ett sätt att säga: “Allt är för mycket. Det finns ingen energi att hänga upp mera.” Och allt jag gjort känns delvis meningslöst. Jag har tagit bilder av fem djur — något jag aldrig brukar göra. De har funnits länge och väntat på att få dyka upp i mitt arbete. Det är fint för de är levande, samtidigt som de tittar på oss och frågar: “Vad har ni gjort?” Vi vet alla om katastroferna på planeten. Utställningen blev ett nytt sätt att presentera mina bilder på, och visa nya saker jag har att säga. Det var inte nytt arbete i sig, inte bilder tagna i år — men för mig spelar det ingen roll. Det handlar om vad jag säger nu.

Kan du fortfarande känna hopp, trots den nämnda bristen på energi? Eller är det svårt att vara konstnär i dag?

– Det är svårt för unga att se en framtid. Men jag tror att vi människor har förmågan att förändra om vi anstränger oss. Tre av djuren finns med i utställningen i Göteborg. För mig är de levande, de bär väggarna. De har inte fallit, de håller dem uppe. Det är positivt. Det är så jag vill avsluta.