Så här skriver hon själv i ett utdrag från bokens essä:

Har jag undvikit dem, de andra som bär på min egen historia, utan att ens veta om det? I Göteborg finns de överallt – människor med rötter från det gamla Jugoslavien, ett land som upphört att existera men som ändå lever kvar som ett eko. Men av någon anledning korsar vi inte varandras vägar. Det är nästan som om vi rör oss i parallella verkligheter, delade av ett osynligt glas. De flesta av mina vänner är svenska.

Och jag undrar, är det på grund av mammas sjukdom? Hon fick diagnosen schizofreni. Skammen var något påtagligt, något som låg över oss som en osynlig hinna. Psykisk sjukdom, särskilt i familjer från Jugoslavien, är något man inte talar om.

Men kanske handlar det inte bara om mammas sjukdom. Kanske är det också kriget, kriget som sipprar in i allt trots att vi inte själva upplevde det, inte var där. Trots att det är 30 år sedan nu som det blev fred, finns en slags tyst skam över det hela, skammen över vad som gjordes mot varandra. Det var inte vår skuld, men det var ändå något vi bar på.

Ibland undrar jag om vi alla är kopplade till varandra genom denna osynliga kedja av skam och sorg. Kriget, som jag aldrig upplevt men som ändå har följt mig som en andra hud. När jag möter någon från Serbien kan jag känna en instinktiv försiktighet, som om det fortfarande låg något osagt mellan oss, en outtalad misstänksamhet. Vad bär de på, undrar jag. Gamla minnen, gammalt hat?

Även om jag och min familj aldrig var en del av kriget, verkar det finnas där, ett skuggspel som formar hur vi ser på varandra. När jag var barn, på 70-talet, fanns det inget ”vi och dem”. Det fanns bara ett Jugoslavien, ett ”vi”. Men inbördeskriget rev det sönder. Plötsligt blev vi främlingar. Jag har intervjuat sex personer med rötter i Jugoslavien, från olika delar, olika etniciteter. Vi är alla födda här, i Sverige, men vi bär på något. En gemensam sorg. Ett arv som är lika tungt som det är osynligt. Vad har vi fått med oss, undrar jag, av våra föräldrars historier. Vad finns där, nedärvt i tystnaden, och hur påverkar det hur vi ser på varandra i dag?

När jag träffar någon från Serbien eller Bosnien känner jag spänningar mellan oss. Jag är där, och de är där, men mellan oss finns historien. Och den väcker något i mig, ett slags skuld, en skam som jag inte riktigt kan förklara. Men ju mer jag möter andra, desto mer märker jag att skammen förlorar sitt grepp. Särskilt mötena med dem från “No war generation”, de som föddes efter kriget, de som har rest hit till Sverige för att studera, har gjort något med mig. De är fria på ett sätt vi andra inte är, men även de bär på historien, i sina egna lager.

Juryns motivering

Här stiger vi rakt in i ett europeiskt och svenskt trauma: Balkankriget. Sebalj tar avstamp i historien, barndomen och nutiden. Hon skildrar ömsint och lekfullt sitt och sina släktingars liv. En laddad konflikt ekar labyrintiskt vidare i generationer.