Två fotografer, två livsverk – och ett halvt sekel av medlemskap. Fotograferna Leif Milling och Ann Eriksson är jubilarer som genom åren varit engagerade i SFF:s arbete och bidragit till förbundets gemenskap. Nu hedras de för sina insatser med avgiftsfritt medlemskap. Vi tackar för deras engagemang och inspiration och ser fram emot att deras berättelser fortsätter att inspirera framtida fotografer.

Leif Milling

Leif Milling började sin bana som porträttfotograf i Ånge och utvecklade senare sitt företag Milling Production AB till ett multimediaföretag med uppdrag för bland annat Svenskt Näringsliv och Vattenfall. Leif har även skrivit kokböcker och belönats med utmärkelsen World Best Cook Book Photographer 2024.

– Jag praktiserade hos fotograf Hildegard Bjelkström vid Atelje Nyman i Ånge. Hon berättade att SFF hade fantastiska årsmötesdagar med utbildningar. Att där träffas ”galna kreativa” fotografer och leverantörer av fotografisk utrustning. Hildegard beskrev träffarna som ”firmafester”. Jag gick med och hon hade rätt. Jag blev ordförande i Norrlandskretsen av SFF mellan 1980-1987. Vi startade Pitedagarna där ca 100 yrkesfotografer träffades varje år i tio års tid, säger Leif.

Vad betyder det för dig att ha varit medlem i 50 år?

 – Jag fick kolleger och vänner för livet, både bland fotografer och leverantörer. Vi var verkligen en stor familj som utbytte kunskaper. Jag blev även tilldelad Årets Norrlandfotograf, vi tävlade varje år och vid en omgång kom jag även sist.

Vad har du brunnit för mest under dessa år som fotograf?

 – Mötet med människor. Det blev senare även anledning till att jag får titulera mig som författare. När jag började min yrkesbana ansågs det att fotografer inte kunde skriva. Det gjorde journalisterna. Jag berättade med bilder men tyckte likamycket om att göra det med bokstäver. När jag gick i pension började en ny karriär. Jag blev till och med kokboksförfattare. På väggen i min studio hänger några bevis. Att jag skulle få utmärkelsen World Best Cook Book Photographer 2024 är stort. Men många känner mig som Flugfiskelegenden, men den delen av karriären hade liten ekonomisk betydelse men stor för mitt liv som människa.

Ann Eriksson

Ann Eriksson utbildad vid Christer Strömholms fotoskola, har i fem decennier arbetat med dokumentärfotografi. Hennes långsiktiga projekt har skildrat vardagsliv i Rinkeby, kurders situation i Turkiet, Irak och Iran, och även livet i en by i Guinea-Bissau – ofta tillsammans med journalister och i egenproducerade fotoböcker. 2002 tilldelades Ann även K W Gullers fotopris. I samband med det gjorde hon även en fotoutställning med bilder från dokumentära projekt: Rinkeby, romer, Kurdistan och Guinea Bissau på Nordiska museet. En annan höjdpunkt var när hon gav ut sin första egna fotobok om Kurdistan 2001.

– Vi var en grupp från fotoskolan som var aktiva inom Fotograficentrum (FC). Förutom idén att distribuera och visa utställningar tyckte vi också att det var viktigt att engagera sig i fackliga frågor. Det var anledningen till att jag gick med 1975. När jag började frilansa som fotograf 1974 gick jag med i en grupp som hyrde ett gemensamt labb för att hålla nere kostnaderna. Vi fick framför allt småjobb för fackföreningspressen samt andra tidningar och magasin. Många av jobben var på eget initiativ som vi föreslog tidningarna. Med åren knöt jag många kontakter med journalister som gjorde det lättare att få jobb. Parallellt med brödjobben har jag alltid jobbat med mina egna dokumentära projekt, som mestadels finansierades genom stipendier. Det har resulterat i många utställningar både separata och tillsammans med andra. På 2000-talet började jag att skriva och göra layout, vilket resulterat i flera egenproducerade fotoböcker, säger Ann.

Vad betyder det för dig att ha varit medlem i 50 år?

– Medlemskapet i SFF har varit till stor hjälp under åren som frilans. Jag har fått hjälp med prislistor, försäkringar, stipendier, och kurser i den nya digitala tekniken. Samtidigt som jag har kunnat ta del av vad som händer inom fotovärlden. Jag har alltid brunnit för den dokumentära fotografin. Jag är intresserad av att skildra människor i vardagen och kanske framför allt de människor vars vardag inte är så synlig för andra. Genom mitt arbete som fritidsledare i Rinkeby, lärde jag känna romer och en resa till Turkiet introducerade mig till kurder och deras situation. Ett jobb för SIDA till Kenya möjliggjorde att jag kunde lära känna en journalist som jag gjorde en dokumentation av en by i Guinea-Bissau under 20 års tid. Långvariga projekt har varit mitt signum. Tillsammans med fotografen Martin Nauclér gjorde jag, en parallelldokumentation av två skolklasser, en i Rinkeby som jag följde, och en på Södermalm som Martin följde, under tolv års tid.

Vad har du brunnit mest för under dessa år som fotograf?

– Jag har alltid varit intresserad av människor och att lära känna dem nära. Att ha ett öppet sinne och nyfikenhet är nog nyckeln till att lyckas dokumentera andra människor och deras liv. Alla möten som jag haft med människor och kulturer genom att fotografera har verkligen berikat mitt liv.

Stort grattis till 50 år i förbundet!

Fler jubilarer 2025

Vill vi även uppmärksamma följande medlemmar som från och med 2025 blir avgiftsbefriade för sitt långvariga medlemskap:

• Lars Ekenborn
• Tomas Johanson
• Anders Petersen
• Inge Lennmark
• Johan Westin
• Tommy Arvidson