Bagarmossen, lördag kl. 3 på morgonen. Min taxi anländer till Arlanda. Jag hade kört samma kväll från Gamleby, där jag jobbar. Jag sov bara ett par timmar.

Väl framme i Thessaloniki känns allting bekant. Ljuset och skuggan som skapar volymerna i staden. Förfallna hus eller bara orenoverade. Människorna klär sig enkelt och olika. Folk tittar en i ögonen. Håller fast blicken. Det här är Europa, försöker jag tänka för mig själv, men tankarna tar mig till en annan kontinent. Även språket låter bekant, trots att jag inte förstår ett ord. Kavalla, 34 grader varmt. Taxichauffören känner till Svenska huset. Efter 12 timmars resa står jag framför huset. Ett rum, en säng, ett skrivbord, en stol, en spegel, ett handfat, ett fönster och en fläkt. Havet tittar in.

Foto: Nicolás Wormull

Ner till stranden. Varmt. Trapporna påminner om Valparaíso. Jag räknar 213 steg. De två första dagarna låser jag in mig för att jobba innan jag går ner till havet på kvällen. Kanske för att skapa struktur och rutin, eller för att gömma mig.

Foto: Nicolás Wormull

En dag på stranden träffar jag en kvinna, kanske äldre, eller inte. Numera har jag svårt att bedöma ålder. Hon frågar mig om jag är latinare. Ja, säger jag. Hon ser att jag har en handduk där det står Brazil. Hon kommer från Brasilien. Vi pratar en blandning av spanska, engelska och portugisiska. Hon berättar om sitt liv. Hon kom till Kavalla 1980 från Recife. Hon har aldrig varit tillbaka i sitt hemland.

Jag försöker muntra upp henne och säger:

Ja, men det är svårt i Brasilien.

Hon svarar: Det är svårt här med.

Hon visar mig stolt en gammal nyckelring med den brasilianska flaggan. När hon slutar röka sin cigarett får jag ta över hennes parasoll och en trästol som är för allmänt bruk, och vi säger adjö. Jag skulle vilja träffa henne igen, tänker jag.

Jag upprepar dagarna: frukost, bad, jobb, bad, jobb och middag. Människor börjar upprepa sig på gatan, samma ansikten. Jag tänker inte längre på hur eller vart jag går, jag kommer ändå fram.

Foto: Nicolás Wormull

Tiden känns oregelbunden. Men staden har ändå sin rytm, och det Svenska huset med. Undrar om det är min tur att byta ut påsen från toaletten. Söndagar, rum ett.

Det är dags för kvällsbad.

/Nicolás Wormull.