Ett påbörjat arbete i  Kavalla, maj 2025

Efter 30 år försökte jag i Kavalla, gå igenom mitt fotografiska material som vaknat till liv och efterfrågats efter en lång tid i förvisning av censur och religiösa påbud. I början av 90-talet plåtade jag kvinnoorkestrar, medhater, i Oran, som spelade i slutna kvinnorum. Resultatet blev ett mycket stort och unikt fotografiskt material i färg och svartvitt från dop, bröllop, fester, porträtt av musikerna och de kvinnliga festdeltagarna och en dokumentärfilm ”Lite för mitt hjärta och lite för min gud” (i regi av Brita Landoff) där jag var regiassistent.

För att skydda orkestern, kvinnorna, de två queermännen och naturligtvis alla festdeltagarna som skildrats i bild och film, lovade vi att det inte skulle visas i medelhavsländerna för det skulle kunna innebära repressalier och i värsta fall död på grund av det våldsamma politiska läget i Algeriet  på nittiotalet.

Foto: Suzanna Boman

Medahater betyder ”den som sjunger böner och lovsånger till Allah”. De är rai musikens urmödrar. Deras roller växlade från religiösa ceremonier till fest och frigörelse i olika kvinnorum. 

Det som då inte kunde, sägas, berättas, visas eller förstås – har nu plötsligt blivit brännande aktuellt. Det förbjudna levdes ut bakom stängda dörrar, bakom draperier och slöjor. Det var enkvinnovärld där historier om livet och dess svårigheter kunde berättas och sjungas med hjälp av ritualiserade religiösa former. Där dansen var ett uttryck för glädje, sorg, extas och sexualitet i en enda blandning.

Kavallahuset är en otroligt vackert och fridfull arbetsplats för eftertankar utforskande och begrundande. Jag bläddrade bland mina bilder, tänkte, valde, tänkte igen och valde bort. Funderade på hur det skulle kunna presentera som en utställning, format, yta, färg eller svartvitt eller både och? Där kunde jag i lugn och ro katalogisera, sortera och gå igenom mitt material.

Jag funderade på hur och om jag också skulle använda mig av text och musik. När jag återigen tittade på filmen slog det mig hur fantastiska replikera var. Jag började sortera, lyssnade igenom filmreplikerna och hittade många citat som skulle kunna fungera som en slags illustrativ text till bilderna. Jag valde ut repliker och kom fram till att det vore roligt med en fotoutställning i samspel med film och musik. Tanken föddes om en utställningen utan didadtiska ramar, där bild, filmrepliker och musik bjöd in till reflektion, samtal och identifikation. En utställning om kvinnors och minoriteters roll i religiösa och kulturella traditioner, om identitet, heder och motstånd.

Uppmuntrad av Husets fina bibliotek, hittade och inspirerades av tanketrådar i olika tidskrifter och böcker. Trådar som jag också skulle kunna väva samman i en utställning och kanske i en fotobok, kanske som en separat text eller möjligen i samtal med andra kring utställningen.

Det skulle kunna handla om tabun, religionens möjlighet och omöjlighet.

Foto: Suzanna Boman

Hur dansen och musiken kan bli en sammanhållande kraft, och det paradoxala i att både längtan, glädje och motstånd kunde få leva i skydd av religiösa ceremonier. Det märkvärdiga i vad som finns i musiken, rytmen och dansen. Det bakom orden, det icke verbala. När den glädjefyllda sexuella dansen plötsligt övergår i trance och musikens medryckande tempo gradvis går mot ett mot ett mer dynamiskt klimax. Det gemensamma för njutningen och utlevelsen i musiken, dansen och sexualiteten är den rytmiska upplevelsen av anspänning och avspänning. Att ge sig hän, att tillfälligt uppgå helt i en annanhet, och vår längtan efter vila och ro. Både en tillflykt och en motståndshandling. Det totala uppgåendet, upplösandet av självet, att bli ett med allt. Den rituella sufiska dansen beröring med vår tids ravefester, våra frireligiösa rörelser från 1900-talets början också en protest mot tiden och en motståndsrörelse mot den auktoritära kyrkan.

Dansen, rörelsen, vaggandet, en påminnelse om allas vårt ursprung i moderlivet.

Allt detta skulle kunna utvecklas och bli delar av en text. Kort eller lång.

Mycket sägs också som sagt i filmen av kvinnorna själva, som skulle kunna ligga som grund för en icke didaktisk presentation av bildmaterialet i en utställning. Allt handlar ju också till syvende och sist om pengar, möjlighet till finansiering och platser att visa allt material i dessa kultursnåla tider.

Därav undersökte och undersöker jag också vidare möjlighet för att få hjälp att utveckla allt detta vidare.

Jag vill verkligen tacka för den möjlighet jag fått att i en inspirerande och rofylld miljö få utveckla och reflektera över en eller två projektidéer som börjat växa fram och formats i Kavalla. Både lusten och glädjen över att fortsätta arbetet har väckts!

Tusen tack!

Suzanna Boman