Tredje fredagen i Paris, detta oerhörda spektakel, en människomaskin med ostoppbar rörelse.
Jag gick ut tidigt, korsade Seine direkt och gick i riktning mot Armémuseet, passerade deportationsmuseet och sedan in på bakgator där jag blev uppiggad av något som kändes som det ”verkliga” Paris.

Jag fotograferade en del, bland annat ett europeiskt hörn. I slutet av gatan gick jag in i en gotisk kyrka där takpelarna liksom snurrade sig uppåt mot taket, men det kändes inte som upp mot himlen utan upp mot något mörkt och bråddjupt. Jag tog några bilder. Jag var där en kort stund. De abstrakta, färgade fönstren var vackra, men jag gick inte långt in.

Jag var på väg, och inspirationen gjorde att jag fotade, vilket i sin tur gjorde att jag fick slut på film, så jag behövde gå en omväg till en Kodak Express som låg på andra sidan en stor park. I parken samlades ungdomar som nyss slutat skolan. De satt med sina telefoner eller mackor i händerna, och jag gick förbi en tjej som satt på en mur och grät till någon i telefon, bredvid ett gäng andra tjejer.

Gråten, med trafiken runtomkring, rödljusen, flödet av ungdomar, dit jag var på väg och de enorma mängderna blött hundbajs på trottoaren, gjorde att stunden liksom fastnade.

/Erik Viklund.

Läs mer.