Tanter på vift med bihang
Det är nästan alltid så att när du ser en hund på gatan är den förbunden med en tant i andra änden av kopplet. Tanter och hundar hör ihop på något sätt. Maj-Lis Andersen märkte att de bilderna var frekventa i hennes bildarkiv så nu har de blivit både en bok och utställning.
”Humlegården” 1988 Bild: maj-Lis Andersen
I ett tidsspann från 1987 till i år har Maj-Lis Andersen till och från när helst hon snubblat över motivet – och det är påfallande ofta – fotograferat en så vanlig företeelse i det offentliga rummet att de flesta av oss inte ens registrerar det: tant plus hund.
Visserligen kan man här tala om tvättäkta street photography men hon har även knutit kontakter med de kvinnor hon mött och fotograferat. Hon har närmat sig deras livsfär, utbytt erfarenheter och levnadsöden.
Det har som sagt genom åren blivit en hel del sådana bilder och Maj-Lis Andersen har frågat sig själv varför hon fastnat för motivet tanter och hundar. Jag har heller inget riktigt bra svar på det, men åsynen av en gammal människa med en hund, väcker en genklang någonstans. Kanske är det en känsla av ensamhet, eller vemod. Kanske rent av en vilsenhet, åtminstone hos hundarna som ofta är gamla de med, eller överviktiga, eller trötta.
Människan och hunden är en klassiker som ibland handlar om hur vi närmar oss djuret och djuret oss. En symbios av gemenskap som formar och omformar oss, låter en del av vår egen karaktär sätta sig i hunden och tvärtom. Fast kanske är det även så att här saknas någon annan: tanter och hundar – men var är männen?
Det är sällan man ser gamla män med hund. Män med hund är spänstiga typer som är med i jaktlag eller marginaliserade yngre män som skaffar sig en rätt tvivelaktig respekt med någon kamphund i kort koppel eller varför inte helt utan. Fast det där är nog en väl förkortad versioin av en betydligt komplexare företeelse – egentligen.
”Hötorget” 1992 Bild: Maj-Lis Andersen
Det är möjligen så att de gamla männen, med statistikens bevisbörda, hinner dö och att det är hunden som blir den länk de äldre kvinnorna har kvar. Ja, det är nästan så att alla dessa hundar i äldre kvinnors sällskap känns som en sublimering av en livslång relation, en sorts förlängning. Det är därför alla dessa underbara tanter utstrålar ett sådant heroiskt tålamod med dessa fyrfota vänner som gärna stretar lite efter i bilderna för en dofts skull eller för trötta ben och slitna leder som båda parter till och från förmodligen känner av.
Det är den här vanliga vardagliga konstellationen Maj-Lis Andersen fångar på bild. Även om det finns en humor och en glimt i ögat någonstans är det bilder tillkomna med största respekt för de avfotograferade kvinnorna.
Alla fotografier i boken och utställningen avbildar inte denna grundduo av människa – hund, snarare känns det som om det faktiskt är kvinnorna Maj-Lis Andersen egentligen är intresserad av, såväl att närma sig, lära känna, som porträttera. Styrkan ligger i detta möte med kvinnor prövade av livet, både i det ljusa som det mörka, och de där tysta fyrfotade vännerna (nåja oftast i alla fall) som alltid tycks luta sig ut ur bilden och även om de fastnar där, kommer med på köpet som skuggan av en annan relation som nu blivit en parters ensamma tillvaro.
”Tanter och hundar” har en poetisk och lite vemodig ton men först som sist ett varmt leende.
Maj-Lis Andersen:
Tanter och hundar
(http://www.maryspictures.net)
STEFAN NILSON
bokredaktion@sfoto.se