Sommaren 1945 såg Kary en flicka cykla förbi på en gata i Stockholm. Han blev intagen och manövrerade sig fram till den unga damen. Gick det an att bli fotograferad? De kom överens, tog sig ut till Djurgården, letade efter en lämplig miljö och valde bland annat en lantlig höstack. Resultat – den första omslagsbild som fotograf Lasch lyckades sälja.
 
FOTOGRAFIER av kvinnor på veckopressens omslag har under långliga tider lockat många läsare. Det har bland annat handlat om mode, frisyr, smink, livsstil och inte minst kändisskap. Årtionde efter årtionde har färgsprakande bilder sålt ett oräkneligt antal tidningar och utgjort en god marknad för många fotografer.
   Familjetidningen Vårt hem är ett exempel. Den startade 1921, köptes av Bonniers för att 1931 ingå i Åhlén & Åkerlunds utbud av veckotidningar. Efter krigsslutet 1945 var redaktionen en av flera pålitliga kunder för storstadens frilansande fotografer. Bland dem den judiske flyktingen Kary H. Lasch från Prag som hade hamnat i Sverige strax före andra världskrigets utbrott och blivit kvar.
   Som ung hade han fått en enkel kamera och tagit lite amatörbilder. Men han hade inte gått vidare. Kriget och landsflykten kom emellan och först vid krigsslutet hade han av en tillfällighet fått kontakt med fotograf Gus Gerring på Hasselblads i Stockholm.
   Enligt Laschs egen utsago hade Gus visat upp några av sina egna fotografier för bedömning och fått till svar: ”Nja, jag kan ta bättre än det där”. Och Kary fick låna en kamera med en rulle färgfilm och gav sig ut i staden på sitt första självpåtagna uppdrag.
   Han lärde sig snabbt. Färgbilderna sommaren 1945 tyder på att de tagits av en redan hyggligt van fotograf. Han behärskade tekniken, förstod att välja rätt miljö och instruera en fotomodell.

 
Cykel med ballongdäck, batteridriven lampa och väl tilltagen ringklocka var ett mycket vanligt fortskaffningsmedel under krigsåren. Det gällde även för Mona Fridman. När Kary såg henne anade han att här kom ett cyklande omslagsfoto. Och så blev det. Foto: Ur familjens fotoalbum.            

 -MAMMA BERÄTTADE att hon en dag cyklade på Strandvägen och på något sätt kom i kontakt med Kary, säger Jane Gorevitz idag. De kom bra överens och fortsatte ut till Djurgården. Vi har några bilder som visar att de prövade sig fram och att Kary slutligen bestämde sig för en höstack. Jag antar att det under krigsåren bedrevs jordbruk även där.
   Mona – egentligen Monika – Fridman var 20 år och arbetade på Posten. Hon hade viss scenvana eftersom hon och hennes arbetskamrater deltagit i revyer och annan underhållning för personalen. Men tidigare hade hon aldrig uppträtt som fotomodell eller varit med om andra kameraäventyr.
   -Också långt senare var hon nöjd med resultatet. Och även pappa. Jag kommer ihåg att han i vår barndom gärna och stolt visade upp bilderna för våra släktingar och familjens gäster. De fanns bland annat i vårt familjealbum tillsammans med fotografier från de evenemang som hon deltagit i på arbetsplatsen.
   Idag sitter några av Karys fotografier i hallen hemma hos Jane Gorevitz. De visar flera alternativa tagningar som gjordes ute på ett lantligt Djurgården. Över fotografierna tronar också den stråhatt som mamma Mona bar den dagen, välbevarad och med sommarens fräschör efter åttio år.  

En av flera bevarade färgbilder från sommaren 1945. Bildskörden visar att Kary med säker blick sökte sig fram och valde olika miljöer och bildutsnitt. 

TVÅ ÅRTIONDEN senare blir Kary intervjuad av Hemmets Journals Peter Lander. Tonen är lätt. Som alltid har Kary glimten i ögat, är snar till ett skämt eller ett practical joke, hans signum. Det pratas om flyktingens något krokiga väg genom krigsårens Sverige, om hans fotografiska debut och den första omslagsflickan som ”möjligtvis hette Fridman och var en riktig snygging”. Med andra ord den blivande modern till Jane Gorevitz. 
   Kary H. Lasch var en man av sin tid. Han utbrister: ”Det jag gillar bäst är en bra kamera med färgfilm och en vacker flicka framför objektivet. Det är min plikt att fotografera vackra flickor. De får inte gå omkring osedda!”
   Och vältaligt lägger Kary ut texten. Han fotograferade flickor ”som på ett eller annat sätt hade någonting som ingen annan hade. En rörelse, ögon, en ´fotoglädje´ som bara var deras. Jag hade färg ifrån början, svart-vitt var så meningslöst på nåt sätt. En vacker flicka är ju först och främst färger.”
   Han konstaterar också: ”Jag tror att jag hittade stilen från början. Jag ville sopa undan allt ovidkommande trams i miljön, lyfta fram flickan och komponera bilden runt henne. Det betyder: studera linjespelet mellan ting och människa, väga färgeffekterna mot varandra, regissera flickan som jag intensivt kände att jag ville ha henne. Och så knäppa, det tekniska har aldrig bekymrat mig.”

MEN KARY släppte inte fotomodellen Mona Fridman efter bara en dags tagningar utomhus. I hennes fotoalbum från ungdomens dagar finns ett antal porträtt i studiomiljö. Det innebär att fotograf Lasch på något sätt hade tillgång till en ateljé redan hösten 1945. Han visade sig då också vara en god ljussättare. Med spotlights à la Hollywood lyfte han fram Mona som en blivande filmstjärna.

Fem inklistrade fotografier i Monas fotoalbum. Fotograf Lasch har inte bara eftersträvat en atmosfär av glamour. Han har också experimenterat med speglande bildeffekter. På baksidan av de svartvita fotografierna finns en stämpel, ”Nordiska Kompaniet”. Han saknade ett eget mörkrum och använde sig istället av NK:s fotoavdelning. Men bilderna är bara svartvita råkopior. Originalbilderna är i färg och finns kvar som lösa påsiktskopior.   

I ARTIKELN i Hemmets Journal heter det också: ”Fröken Fridmans vidare öden är däremot okända.” Idag vet hennes dotter Jane Gorevitz naturligtvis besked. Hennes föräldrar Mona och Bernhard var jämnåriga och hade gift sig 1947. De fick tre barn och likt de flesta av dåtidens gifta kvinnor slutade hon arbeta för att som hemmafru ägna sig åt familjen. Senare återupptog hon sitt yrkesliv.
   -Men ett par av Karys bilder liksom hatten fanns i alla år på väggen i vår sommarstuga. Och när mamma skulle fylla 50 år skrev vi faktiskt till honom för att påminna honom om hans första omslagsflicka. Men vi fick aldrig något svar.

Genom åren har familjen bevarat mamma Monas sommarhatt, fotoalbum och ramade fotografier från ungdomsåren. Ännu idag intar hatten en hedersplats på väggen i hallen hemma hos Jane Gorevitz. Foto: Björn Axel Johansson  

För vidare läsning: En presentation av Lasch återfinns i Fotografisk Tidskrift No 1 /2024. Läs mer

Läs fler fotohistoriska artiklar här
______________________________________________________________