Står där utan många pengar på fickan. Den kaxige tonåringen får för sig att leta efter ett jobb.

Sagt och gjort. Går bort till hotellet Marine Court i anslutande St. Leonards-on-Sea. Startpunkt. Vänder på klacken. Ser utmed den kilometerlånga strandpromenaden bort till Hastings ”Old Town” och de höga klipporna i öster. Börjar promenera. Restaurangerna ligger tätt. Knackar på. Avspisas bryskt: ”Sorry lad. No work here.”

Fortsätter till nästa restaurang. Så ytterligare en. Och – tro det eller ej – får nu napp hos ”The Jester”. En enkel restaurang med strålande utsikt över strandpromenaden och havet. Möts av ägaren Mr O’Connor, kockklädd med vildsinta mustascher. Han lyssnar, granskar och säger militäriskt: ”Tomorrow at 8. Sharp!” På stående fot förvandlas ynglingen till servitör.

Efter en vecka svarar jag för luncherna. Lite skakigt. Darrigt språk och dålig kunskap om det brittiska kökets alla finurligheter: ”Roast beef & Yorkshire pudding”, ”Savoy cabbage”, ”Rhubarb tart”, ”Apple crumble”. Så det medeltida myntsystemet: pund, shilling, half a crown, florin, sixpence och andra varianter. Att dela en nota på tre ätande gäster övergår nästan mitt förstånd. Får jobba på.

Hade 1961 köpt en ”Yashica-Mat” för 225 kronor, ett belopp som för mig motsvarade lönen under en sommars feriearbete. I Hastings är kameran naturligtvis med liksom en separat exponeringsmätare och några svartvita filmrullar Tri-X. Det är en ljuskänslig film – 27 DIN/400 ASA – för tolv bilder i negativformat 6×6 cm. På samma sätt som i London fortsätter nu den spirande fotoreportern att dokumentera intressanta ting.

Men den första tagningen i restaurangen blir ändå en, enligt nutida språkbruk, ”selfie”. Fint dagsljus genom fönstren ut mot havet, riggar kameran på bardisken, ställer in skärpan i ljusschaktet, kollar exponeringsmätarens riktvärde, bländar ner något steg för ökat skärpedjup, sätter exponeringstiden, spänner självutlösaren som tyst börjar ticka.

Har några sekunder på mig att gå de få stegen bort till dörröppningen som leder in mot köket. Räknar … en sekund … två sekunder … Utklädd till servitör blir jag stelt stående som en purken staty. Ser ut mot havet på andra sidan strandpromenaden. Bara att stirra på. Och så – klick!

Foto: Björn Axel Johansson

Bilden är avsedd för dem hemmavid: ”Så här hade jag det i somras.” Förutom några hastigt avsända vykort hör de inte av mig under drygt två månader. Brevskrivandet på sparlåga. Ruinerande utlandssamtal uteslutna. Ett foto kan förhoppningsvis kompensera en bristande omtanke om de där hemma.

Min arbetsuppgift är att avlasta Mrs O’Connor. Förutom morgonens städning tar jag luncherna medan hon svarar för kvällarnas mer komplicerade middagar. I båda fallen arbetar bara maken i köket. Personalen består också av Mr Hubbard, en äldre timanställd diskare. Stämningen är god.

Vi jobbar i en sliten och nedgången miljö. Fastigheten är från Hastings glansdagar som badort. I slutet av 1800-talet kom noblessen farande med tåg från London och tog in på hotellen utmed ”The Water Front”, roade sig på ”The Pier” och dinerade i glada vänners lag. Numera är det världsstadens medel- och arbetarklass som förlustar sig ”by the Sea”.

För en svensk yngling är mycket förvånande. På lediga stunder blir mitt fotografiska öga intresserat av Hastings ålderdomliga miljöer. Noterar när de otympliga och blytunga soptunnorna hämtas från restaurangens sunkigt mörka innergård. Karlarna kränger upp tunnorna på ryggen. En mödosam klättring uppför trapporna börjar.

Foto: Björn Axel Johansson

Tycker de utgör ett intressant motiv, står på pass, väljer ett balanserat bildutsnitt som framhäver trappornas höjd. Linjerna stämmer. Blicken dras till sopåkaren. Exponerar när mannen klarat av de första trappstegen och – trots avståndet – syns klart och tydligt. Ett steg, två steg … klick! Ett knäpp får räcka.

I fonden en dessvärre överexponerad och utfrätt havsyta, Engelska kanalen. Inte mycket att göra åt. Och som vanligt nyttjas negativets hela format. Att i efterhand behöva beskära en bild betraktar jag närmast som ett fotografiskt misslyckande:”What you see, is what you get!”

”The Jester”  har en del speciella gäster. Vissa kvällar samlas en grupp män vid ett par bord. Känner varandra väl. Vid ett tillfälle assisterar jag Mrs O’Connor under hennes kvällspass. Vad jag hör är spridda årtal, datum, städer och platser. Nickningar, igenkännande blickar och mumlande kommentarer. De tystas klubb.

De lågmälda herrarna är krigsveteraner och kamrater till min arbetsgivare, major Timothy O’Connor. Kriget ligger ett par årtionden bort men tycks ändå prägla dem på olika sätt. Så småningom får jag veta att Mr O’Connor var med vid Dunkirk, tjänstgjorde i Nordafrika och, som det hette, ”rullade upp Italien”.

Hans slutstation blev slaget om Monte Cassino i början av 1944. Vid ett tillfälle säger han tvetydigt ”I blew up like a balloon .” Det är enda gången jag får höra om hans krigsår. Det sägs också att hans bror dog i japansk fångenskap i Burma.

Foto: Björn Axel Johansson.

Vill fotografera Mr O’Connor i arbete. Han säger blankt nej. Som alltid vänligt men inget att diskutera. Funderar på hur jag ändå kan ta en bild. Yashican fungerar nästan ljudlöst och en smygbild är möjlig. Köket saknar ventilation och fönstret står alltid öppet. Där finns bildvinkeln.

Går ut bland soptunnorna på en stinkande innergård. Ställer mig tyst och stilla i dunklet. Väntar. Så får kocken en beställning och sätter igång med arbetet. Ställer sig vid ugnen. Det nakna lysröret i taket ger ett trist men nödvändigt ljus. Chansar. Största bländare f:3,5 och exponeringstid 1/25 sekund. Stadig kamera … och ett diskret knäpp i lönndom. Och där står Mr O’Connor som jag vill minnas honom.

Mr Hubbard, diskaren, är min särskilde vän. Muntert visslande anländer han på morgonen. Propert klädd med en röd nejlika i kavajslaget. Galant. När han hänger av sig stassen sjunker han ihop och förvandlas till den åldrige diskare han är.

Kutryggig i kortärmad arbetsskjorta står han framför diskhon, tänder gasen under varmvattenberedaren och röjer fumligt i disken från föregående kvälls middagar. Han har ett öga av emalj och saknar tredimensionellt seende. Ibland går det så där.

Foto: Björn Axel Johansson

Vi brukar pusta ut vid det lilla bordet. I hörnet står en glänsande och hög ”boiler” med tappkran. Där fyller jag på gästernas obligatoriska thékannor. Här har även den stora kastrullen med menyns ”Soup of the Day” sin plats. Alla luncher inleds med soppa. Som servitör är det min uppgift att skopa upp den i djupa tallrikar och djärvt balansera ut dem till gästerna. Det brukar gå finfint.

Liksom min arbetsgivare är också Mr Hubbard veteran om än i ett annat världskrig. Född på 1890-talet tjänstgjorde han som mekaniker i den brittiska flygkåren, föregångaren till Royal Air Force, under ”The Great War” 1914 -1918. Lyssnar storörat till hans berättelser.

Blir så hembjuden till hans lilla och torftigt möblerade rum: bord, stol, säng och kokplatta. Ingen matta. WC ute i korridoren. Han sätter sig på sängkanten. Jag erbjuds stolen. Vi är ett udda par. Arbetsplatsens yngste och äldste. En rosenkindad yngling från Folkhemmets Sverige och en krigsveteran från WWI. Vi förblir trofasta vänner under resten av sommaren. 

För min del har nya världar öppnats och den fotografiska blicken skärpts. Samlar under sommaren på mig fem exponerade filmrullar som först vid hemkomsten kan framkallas och bedömas. Går igenom de sextio negativen. En del blir jag nöjd med. Arkiverar dem i negativpärmen, putsar upp Yashican och köper nya rullar Tri-X. Ett långt liv senare går jag igenom bildskörden. Överraskas ännu en gång av den fotografiska bildens kraft. En oöverträffad minnesbärare. I det inre väller ansikten, röster, skratt och tystnad fram. Viktigt och oviktigt, i stort som i smått. Berättelser ur det förgångna.

Text och bild: Björn Axel Johansson
SFF:s fotohistoriske rådgivare och skribent

Foto: Björn Axel Johansson

Se även det första bidraget till en artikelserie med personliga berättelser om fotografi på 1950/60-talen: Berättelsen om en bild / Pamplona 1964­­­­­­­­­­­