Inför julen 1868 levererade Kjellin en liten volym i klotband med drygt två hundra miniatyrporträtt. Alla var medlemmar i sällskapet Par Bricoles loge i Vänersborg och han hade under året fotograferat dem i sin ateljé. 

VÄNERSBORG vid Vänerns strand hade i början av 1860-talet omkring fyra tusen invånare, ett vid denna tid normalt befolkningstal för medelstora städer i Sverige. Här fanns bland annat länsstyrelse, regemente och länssjukhus. Centralorten hade också ett stort omland med ett gott kundunderlag för stadens köpmän och företagare. Staden fick sin första fotoateljé när telegrafassistenten Olle Presto öppnade en rörelse 1860.
   Allt sedan oktober 1865 drev även en annan telegrafassistent – C. E. Kjellin – en dagljusateljé i skomakare Edvard Carlssons fastighet vid Edsgatan. Verksamheten tycks ha varit en binäring eftersom han samtidigt var anställd på stadens telegrafstation. Arbetsplatsen hade sju anställda med en telegrafdirektör som chef, två underställda telegrafkommissarier och, längst ned i hierarkin, tre telegrafassistenter varav en var Kjellin.
   I sin marknadsföring kallade han sig inte fotograf utan använde just titeln ”telegrafassistent”. I oktober höll han öppet från klockan 10 på förmiddagen och fyra timmar framåt. I sin annonsering påpekade han särskilt att fotografering sker ”såväl vid mulen som klar väderlek”. Dåtidens fototeknik var helt beroende av dagsljus och arbetet i ateljén styrdes av årstid, väder och tid på dagen.

Trettio år gammal kom C. E. Kjellin, son till en kyrkoherde i Kumla, via Uppsala till Vänersborg 1864. Han hade fått plats på stadens telegrafstation. Självporträttet är av den standardiserade typen ”visitkort” i format 6×9 centimeter. Foto: C. E. Kjellin / Bildkälla: Vänersborgs museum

FOTOGRAFERNA Presto och Kjellin öppnade sina rörelser i rätt tid. Den fotografiska näringen expanderade på många håll i landet. Även mindre och medelstora städer fick fasta ateljéer efter att tidigare ha varit beroende av kringresande fotografer. En orsak var det teknikskifte som skedde i slutet av 1850-talet och introduktionen av de omåttligt populära så kallade visitkorten. De blev en succé av sällan skådat slag.
   Men parallellt med de fasta ateljéerna turnerade ännu resande fotografer och utmanade städernas bofasta ateljéägare. Det kom också att gälla Vänersborg och Kjellins nystartade rörelse. Utöver konkurrenten Presto uppehöll sig i december 1866 norrmannen E. Hansen från Kristiania i staden. Inför den stundande julhelgen erbjöd han stadsborna porträtt i form av visitkort. De såldes per dussin och Hansen begärde 3 R:dr R:mt. Stadens egna fotografer tvingades kontra och exempelvis sänkte Kjellin sitt pris till samma nivå som Hansen.
   Det är inte känt hur den här typen av konkurrensen påverkade Kjellins rörelse. Men av de annonser som fördes in tycks det ha blivit ett bitskt duellerande mellan den ambulerande norrmannen och Kjellin. Sannolikt insåg han också att det krävdes särskilda initiativ för att säkra hans nystartade karriär som ateljéfotograf.  

Likt de flesta ateljéfotografer begränsades Kjellins verksamhet inte till porträtt. Han dokumenterade även stadens bebyggelse och omgivningar, bland annat hamnen och den livliga sjöfarten på Vänern. Foto: C. E. Kjellin / Bildkälla: Vänersborgs museum

I APRIL 1868 lanserade Kjellin, här med titeln telegrafkommissarie, ett vidlyftigt fotoprojekt riktat mot stadens övre samhällsskikt. Satsningen uppmärksammades i pressen:
   ”Den för konsten så warmt nitälskande fotografen, telegrafkommissarien Kjellin har nu under uppläggning ett album för sällskapet Par Brikoll i Wenersborg, som blir särdeles prydligt och i hwilket ledamöterna utan afgift få sina porträtter inrymda.”
   Sannolikt såg hans affärsmodell ut på följande sätt: För att ingå i det planerade fotoalbumet fick medlemmarna utan kostnad ta sina porträtt i Kjellins ateljé. Ordensbröderna poserade i högtidsdräkt och var rikt behängda med ordensband och allehanda medaljer och utmärkelser allt efter den grad de tillhörde i logen.
   Framför en neutral ateljéfond placerades de på en stol invid ett mindre bord. De uppmanades att lägga upp höger arm för att få stöd vid fotograferingen. Exponeringstiden kunde handla om någon eller några sekunder beroende på ljusförhållandena.
   Position och kroppsställning var desamma som för konventionella visitkort. Det innebar att fotografierna, förutom att ingå i det planerade projektet, också kunde erbjudas som visitkort och säljas per dussin, troligen en välkommen merförsäljning för fotograf Kjellin. Möjligen kunde han också ta fram inramade förstoringar avsedda för mer välbärgade salonger.     
   Eftersom många medlemmar utgjorde stadens och omkringliggande trakters elit kalkylerade han antagligen med en god försäljning även om projektet slutfas, ett ”Fotografi-album”, förhoppningsvis blev det mest inkomstbringande. Kjellin satte dock priset till låga 6 R:dr R:mt. Det motsvarade fyra dagars lön för en industriarbetare medan en byråsekreterare vid SJ exempelvis tjänade 300 R:dr R:mt i månaden.
   Kjellin tillämpade en vid denna tid vanlig affärsmodell, subskription. Det innebar helt enkelt att intresserade logemedlemmar fick förhandsteckna sig och fotografen fick därmed en uppfattning om projektets ekonomiska bas. Några mer riskabla affärer vågade han sig nog inte på.

  I JUNI införde Kjellin en ny annons: ”Herrar Brikollister af Wenersborgs loge, som ännu icke porträtterat sig, men önska sina afbildningar uti det fotografi-album, som af undertecknad nu upplägges, behagade skyndsammast infinna sig å min atelier härstädes, på det originalarbetet snarast må hinnas färdigt.” Han betonade återigen att ”Porträtten tagas kostnadsfritt.”
   Arbetet löpte på om än något trögt under vår och sommar. Tidig höst, den 21 september, började det brådska och i en annons uppmanade Kjellin återigen att de medlemmar som ännu inte låtit fotografera sig ”behagade före denna månads utgång infinna sig å min atelier”.
   I mitten av november meddelades det i en av stadens två tidningar, Tidning för Wenersborgs Stad och Län, att albumet planerades innehålla ”såwäl aflidne som lefwande ledamöter. Att samla och ordna alla dessa afbildningar har warit ett ganska swårt arbete …” och i vissa fall rent av omöjligt”… enär porträtter utaf aflidne emellanåt helt och hållet saknats”.
   Par Bricoles loge i Vänersborg, då benämnd Par Brikoll, hade startats 1839, samma år som monsieur Daguerre i Paris presenterade världens första kommersiellt gångbara fotografiska metod. I de fall som sällskapets avlidna medlemmar hade porträtterats med den ursprungliga fotografiska metoden utgjorde de ett problem för Kjellin.
   Av tekniska skäl kunde han enbart med svårighet reproducera daguerreotyper. Istället ägnade han kraft åt andra bildtekniker. De publicerade resultaten visar att han behärskade närbildsfotografering vid reproduktionsarbetet.

Hädangångna stiftare och ordensbröder presenterades med hjälp av olika bildtekniker. Här ett kollage av reproducerade teckningar, målningar, äldre fotografier och en ren profilbild hämtad från en medaljong. Alla visas i ovaler, en genomgående grafisk porträttform i albumet.

UPPENBARLIGEN hade Kjellin goda tidningskontakter och representanter för pressen erbjöds insyn i projektet. Det hette bland annat att albumet var ”både prydligt och ganska omfattande” och det noterades att titelbladet utgjordes av de vapensköldar som de ”högtuppsatte” låtit framställa. För en nutida betraktare tycks de något fantasifulla och når kanske inte upp till den kvalitetsnivå som landets adelssläkter kunde uppvisa, ordenssällskapets förebilder.

 
Vapensköldarna liksom porträttgallerierna presenterades på inklistrade albuminkopior i format 11×15 centimeter. Albumet, framställt av boktryckaren O. E. Edström i Vänersborg, mätte utvändigt 15×23 centimeter.

   Även om inte alla ordensbröder lät fotografera sig kunde Kjellin ändå räkna in drygt två hundra medlemmar. Sällskapet hade en strikt rangordning och de standardiserade bilderna delades in i den ”grad” respektive medlem hade och visades på elva separata blad. Det första porträttbladet bestod av sju rikt dekorerade ordensbröder medan det sista bladet innehöll ett trettiotal medlemmar längst ned i logens hierarki.

Förutom att fotografera varje medlem fick Kjellin lägga stor kraft på att sammanställa porträtten och kopiera upp de drygt två hundra albuminbilder som klistrades in i albumen. 

Albumets två avslutande sidor bestod av tryckt text med ett register där samtliga porträtterade namngavs och grupperades enligt den fastställda ordningen.

DEN 4 DECEMBER var albumet klart. Kjellin annonserade: ”För subskribenterna å det af undertecknad förfärdigade Album öfver sällskapet ”P. B.” tillkännagifves att nämnda arbete nu finnes att hos mig afhemta mot erläggande af 6 r:dr r:mt.”
   Lanseringen noterades i pressen. Anmälan avslutades med att redaktören vänligt stödde utgivaren och uppmanade ordensbröderna att köpa albumet: ”Enär det tillika lemnas komplett färdigt till det högst billiga priset 6 rdr rmt, torde hwarje ordensbroder tillegna sig det kära minnet.
   Det är idag okänt hur många medlemmar som efterkom uppmaningen och inte heller hur många album som färdigställdes och verkligen såldes. Trots det omfattande och ambitiösa arbetet kan projektet ha blivit en besvikelse och ren förlust för Kjellin. Ett år senare, i december 1869, lät han nämligen införa en annons av ett helt annat slag:
   ”En fotografisk Atelier med alla nödiga instrumenter och inventarier finnes för godt pris till salu. Kostnadsfri undervisning meddelas köparen. Vidare underrättelse genom telegrafassistenten C. E. Kjellin i Wenersborg.” Följande veckor återkom annonsen flera gånger men i avvaktan på en köpare tycks Kjellin ha fortsatt sin verksamhet i begränsad skala.

DET BLEV ingen affär förrän ett år senare. Det meddelades då: ”Undertecknad, som öfvertagit herr C. E. Kjellins fotografiska atelier härstädes, får äran tillkännagifva, att denna atelier, som fortfarande är uti hr Edv. Carlssons gård, hålles öppen hvarje dag för besökande. Wenersborg den 3 april 1871. W. de Blanck.”
   Men efterträdarens karriär som ateljéägare blev inte särskilt långvarig. Runt om i landets slogs många fotografer ut på 1870-talet och marknaden stabiliserades. En stad av Vänersborgs storlek brukade i allmänhet försörja en framgångsrik fotograf. I detta fall blev det Kjellins tidigare konkurrent Olle Pesto som under årtionden dominerade Vänersborgs fotografiska värld. Parallellt fortsatte han sin anställning som telegrafkommissarie.
   Kjellin blev dock kvar i staden under några år. Det förefaller som han satsade på sin statliga tjänst som telegrafassistent med möjlighet till befordran. Det skedde också eftersom han senare utnämndes till kommissarie vid den stora telegrafstationen i Göteborg. Den fotografiska karriären i Vänersborg blev en parentes i hans liv. Men han lämnade efter sig ett ”wackert klotband med förgyllda orneringar och således en passande prydnad för salongsbordet”.      

/ Björn Axel Johansson 
——————————————————————————————————