Tid äter. Det är en oundviklig rörelse. Tid äger dig bara för att du skall bli förlust. En bro blir befäst. Ett krig överges. En kvinna lämnas. Ett barn åldras. En kista sänks ner. En kyrka byggs. Det är tid. En mur kommer att resas. Ibland tror jag att tiden är en insekt. En puppa. En larv. En skalbagge. Den äter sig fri, transformeras. Tid är motmakt. Det som överges. Kärleken. Hatet. Vad är det vi nu ser?

Tid läker inte sår. Det är möjligt att tiden är ett sår. Det heliga kommer bli profant. Det omvända? Är det möjligt? Kommer det profana bli heligt? Den som i dag håller en bok i sin hand kommer snart uppleva att den blir oläsbar. Tiden översätter allt till obegriplighet. Tid blir ett språkligt virus, en skalbagge.

Den som går ner på knä kommer resas upp.
Lyssna nu. Jag säger det nu för att det är en ingång – inte bara till den här bilden, utan till det som sker i bilden: »Jag är en kropp. Du är en kropp.«
Alla berättelser påbörjas där, avslutas där.

Jag är en kropp som rör mig in genom ett rum, genom en plats. Och denna plats kommer till mig, in i mig – och den avkräver mig ett svar. Det hade inte varit omöjligt att påstå att själva frågan rymmer en moralisk dimension. Det heliga. Det profana. Kan man vända på det? Ja. Det är ett måste. Rummet färdas genom tiden. Rummet förvaltas inte. Det ges upp. Det är en helt egen rörelse. Och det som utgavs för att vara heligt är raserat – just för att kunna släppa in strimmor och sprickor av det heliga. Det ljusa är det mörka. Så, jag som är denna kropp – en kropp som måste dö, som måste bli sin förlust – vad skall jag säga när jag ser gränsområdet överträdas? Det är som att smuggla in en främmande valuta och först när gränsen är passerad förstå att sedlarna är värdelösa.
Obrukbara. Jag ser ett sakralt rum. Jag ser att det heliga – det vi trodde var det heliga – nu är övergivet, förlorat. En övergiven kyrka. Ett krig. En ruin.
Och det är just det som sker här, bakom allt – vi ger upp, och först då skall vi kunna ta emot. Det främmande. Det hotfulla.
Är det döden vi ser? Nej. Är det förlust? Nej. Det är tid.
Det som låter sig skändas skall återuppstå. Det som har skändats skall resa sig upp. Det är vad vi ser. Vad är det vi inte ser? Det är det som ger bilden djup.
Förlusten har blivit en vinst.
Ikonen blir en levande bild av Kristus i samma ögonblick som bilden är sönderkysst.
Kan ett rum resa sig upp? Nej. Det kan heller inte överges. Den som vet just detta låter platsen ta form inom det egna jaget. Och du är i detta kaos, i denna helighet som uppstår genom förlusten. Du är en människa. Du är ett rum. Och – du kommer förlora. Det som är du kommer spridas i vinden, blåsa bort. Det är oundvikligt. Det är mänskligt. Och just därför fruktar vi det.
Guld. Silver. Mull. Smuts. Böcker. Var inte rädd. Var inte rädd.
Det här rummet, är det ens ett rum? Vad är det vi ser? Jag frågar: Vad ser du? Bråte? Pelare? Ornament? Bänkar? Kan du föreställa dig rörelserna som skett genom rummet? Rökelsekaren? Kören? Den spröda lovsången? Det skall upphävas. Guld skall bli mull. Böckerna skall bli till en handfull jord, tung fuktig jord. Det som är vi – det som är rummet – det skall lämna sina utgivna ramar. Det skall ta plats inom dig. Annektera dig. Ta plats inom mig. Det är ett annat slags våld. Det här. Den här bilden. Den här bilden har följt mig sedan jag första gången såg den. Den gör sig tydlig. Den gör sig klar inom mig. Den visar tiden som en konkret plats som hela tiden förflyttar sig.

Ett riksdagshus. En kyrka. En skola. Ett hem. Ingenting. Det är bara ett ingenting.
Det är vår frihet. Det är vår förlust.
Kristus är inte en plats utanför dig, inte ett givet sammanhang där vi kan foga samman all vår rädsla, söka skydd bakom väggar, platser, tak. Vi är utlämnade. Det är utan nåd.
Och det är just det som är vår enda befrielse. Vårt enda hopp. Vi är ett hus. Vi är en kyrka. Vi är människor. Och nu skall vi raseras, vara vår förlust. Och ljuset, välvande sig, i rummet – ut från rummet. Vi är där, nu.

/ Kristian Lundberg, författare