Det blåste kyliga vindar över Nybroplan i oktober 1932.

En pjäs av Marc Connelly, Guds gröna ängar, skulle sättas upp på Dramaten. Det var en vågad och modern satsning. Ett spel om Gamla testamentet utifrån amerikanska sydstaternas negrospirituals och religiositet. Gud Fader hade i rollen svartmålat ansikte, liksom de övriga skådespelarna. Pjäsen fick översvallande recensioner. Men rasismen var rotad i landet och pjäsen lyfte både fram det judiska och det afroamerikanska. Dessutom hade man anställt Sveriges enda svarta skådespelare, Joe Sylwan, som poitier. Han stod i stilig livré och mottog publiken i stora entrén. 

Detta väckte ont blod. Dramatens teaterchef blev uppkallad till kung Gustav V på audiens. Där lär följande konversation ha utspelat sig:

Gustav V: Teaterchefen förstår väl  att vi inte kan ha negrer på nationalscenen! Var så vänlig och lägg genast ned pjäsen!

Teaterchefen: Ja, Ers Majestät må ha sin åsikt, men jag, jag behåller min. Adjö!

Och så gick han.

Dramatens chef hette Erik Wettergren. Han var min morfar. 

Om det inte varit för Andreas Gedins bok Christer Strömholm och nazismen (Kaunitz-Olsson, 2025) hade jag bevarat den anekdoten med stolthet och inget mer. Men nu förstår jag: min generations viktigaste fotografiska ikon startade sin nazistiska aktivism just då i oktober 1932, på Dramaten. Han var i teatersalongen med min morfar den kvällen. Men inte för att avnjuta föreställningen.

För den 15 oktober 1932, efter en vecka av lysande framgång för pjäsen, inträffade attacken. ”Ett uppträde som saknar motstycke i den svenska teaterhistorien”, skriver bl a Göteborgsposten och fortsätter: ”Medan andra akten pågick började plötsligt ruttna tomater susa genom salongen från andra raden ned mot scenen och parkett. Flera personer både bland publik och skådespelare träffades. Förvirringen ökade när våldsverkarna, såvitt man kunde se, unga män, också började kasta stinkbomber. En av de kvinnliga skådespelarna träffades i bröstet av en stenkula och blev illa skadad.” 

Morfar fick lugna den upprörda stämningen. Man inkallade polis. En yngling haffades, de yngsta släpptes, resten flydde. På flygbladen, som spritts över salen, stod att läsa: ”Sverige! Vakna! Vakna till protest mot det system som tillåter sådan religionssmädelse som vi här bevittna! Reagera mot kulturförfallet!” Undertecknat: ”Närvarande nationalsocialister.” Det var rashat det handlade om, inte religion. Joe Sylwan blev också gravt misshandlad av några av gossarna, ”skrudade i nazistskjortor”, enligt rapport i pressen några dagar senare. Det övergreppet räknas som Sveriges första hatbrott mot en afrosvensk. 

Foto: Lars Tunbjörk

I fotoboken Konsten att vara där berättar Christer Strömholm: ”Det passade mig jävligt bra att kasta tomater inne på Dramaten.” 

Strömholm var 14 år och redan organiserad i Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP). Sedan ägnade han ett liv åt att frisera sanningen om sin nazistiska historia. Vid det här tillfället blev han inte straffad, men han gjorde sedan fler brott i nazismens namn, det sista 1945 då han, 27 år gammal, hjälpte norska nazikrigsförbrytare att fly undan rättvisan.

I Dramatens arkiv finns en tjock bok med 300 sidors pressklipp från föreställningen och nazisternas försök att sabotera den, påhejade av vissa av kyrkans män och även andra. 

Man anar en kamp för kulturens frihet, men också början på en mycket farlig tid. Om tyskarna kommit hit var överlämnandet av namnen på misshagliga personer väl förberett av de tyskvänliga i landet. Strömholms inblandning 1938 i stölden av namnlistor på flyktingar och medlemmar i vänsterorganisationen Clarté var ett exempel.

Både fotografen Christer Strömholm och min morfar Erik Wettergren ligger sedan länge i sina gravar. Men tiden kommer ikapp och historien, den upprepar sig, om än i nya kläder.