När jag läste Göran Segeholms artikel Ordets makt över bilden kände jag mig anklagad – som konstnär men även som tidigare elev och nu lärare på HDK-Valand. Göran Segeholm och jag känner varandra och jag tror inte att han hade för avsikt att rikta kritik mot mig personligen. Om jag inte själv varit verksam inom det konstnärliga fältet, hade jag troligen uppfattat artikeln som faktabaserad. Nu upplevde jag den som baserad på tyckande.

Konstnärer och deras arbete beskrivs med orden: ”Dessa självgående auteurers drivkrafter, sprungna ur stark lust eller inre tvång, som är själva råvaran. Allt bygger på deras behov att ständigt skapa …” Att en konstnär måste vara självgående håller jag med om, men det gäller i de flesta branscher. Likaså är stark lust, exakt vad som krävs för att nå någonvart inom många olika yrkesområden. Något inre tvång känner jag inte, men det som jag vänder mig mot är beskrivningen om att allt en konstnär gör, utförs för att tillgodose konstnärens egna behov. Denna föreställning, känner jag, spär på idén om att konstnären inte skulle behöva någon rimlig ersättning för sitt arbete, eftersom denne ändå arbetar bara för sin egen skull.

Att på heltid enbart skapa utifrån sig själv och sina egna idéer, är ganska få förunnat. Om du inte producerar verk som säljer i den omfattning och till ett pris som möjliggör en försörjning finns en mängd ekonomiska aspekter som begränsar. Många gånger krävs det också att konstnären förhåller sig till kriterier uppsatta av någon annan: en konsthalls utställningsprogram som baserar sig på kommunens ledord, ett museums utställningar med en viss tematik och andra utställningsrum som riktar sig till en viss målgrupp eller styrs av en kurator. Den konst som publiken möter är alltså till stor del styrd av andra intressen än enbart konstnärens.

Gång på gång återkommer Segeholm till erkännanden – som valuta och mått på framgång, hur det ges och fås av kollegor, och att vissa, som det skrivs, besitter positioner i stipendiekommittéer och antagningsgrupper som ger dem formell makt att ge erkännanden. Jag har själv inte suttit med i någon stipendiekommitté, men vet genom ansökningar att det många gånger inte är helt upp till den enskildes ledamotens ”smak”, utan att de som beslutar ofta har ett antal stipulerade urvalsgrunder att förhålla sig till.

Det samma gäller ofta vid antagning till en utbildning. På HDK-Valand har jag ännu inte haft denna roll, men väl under många år som lärare vid Fotoskolan STHLM. Gemensamt för dessa, samt andra universitets- och yrkeshögskoleutbildningar, är att de lyder under statliga förordningar vilka utgör grund för utbildningarnas utformning. De som sitter i antagningsgrupper ska anta studenter som bedöms kunna klara utbildningen. Att detta inte nämns i artikeln, ger lätt bilden av att det är vi lärare som både ”sitter på makten” och antar studenter enligt egen smak, likväl som att det är vi som har drivit igenom den akademisering som Segeholm kritiserar genom att citera Dan Wolgers: ”Fram tills för några år sedan var det möjligt för vem som helst att ta sig in på konsthögskolorna, bara man hade konstnärlig talang /…/ eftersom man sökte med endast arbetsprover. Nu fordras skriftliga analytiska ’högskolemotiveringar’.” Precis som Segeholm skriver så är citatet från en debattartikel där Wolgers skriver att nya krav på en ökad teoretisering smalnar av rekryteringen, och likriktar studenterna. Problemet är att Segeholm har utelämnat vad Wolgers kritik riktar sig mot – Bolognaprocessen – inte antagningsgrupper och stipendienämnder.

Så till den punkt som förfärade mig allra mest i artikeln. Segeholm skriver: ”om man på HDK- Valands utbildning i fotografi lär sig att ’kommunicera sitt arbete till andra och sätta in det i relevanta kulturella, historiska och konstnärliga sammanhang’, hur påverkar det möjligheterna till formella erkännanden, stipendier och utmärkelser för dem som inte delar den akademiska bakgrunden? För dem som inte kan språket och koderna?”

Menar Segeholm att det är orättvist mot de sökanden som inte har en utbildning, att andra, som lagt flera år på att utbilda sig inom området troligen har bättre förutsättningar att lyckas? Låt oss jämföra med något annat yrkesområde, exempelvis förskollärare. Ingen skulle ifrågasätta att den som utbildat sig – och genom uppsatsskrivande lärt sig kommunicera sina tankar om den pedagogik som hen vill bedriva – ges en större chans att bli anställd än den som inte är utbildad inom yrket. De som ska anställa, eller ge i uppdrag åt någon att utföra ett jobb, ser oftast en utbildning inom det aktuella området som en garanti för att arbetet kommer att bli väl utfört. Det samma gäller arbetstillfällen för konstnärer. Stipendier, utställningsersättningar, projektbidrag och betalda gästateljévistelser, är för en konstnär att likställa med en anställning, om än tillfällig.

Jag funderar på hur en sådan här frågeställning ens kan uppstå, och misstänker att orsaken är att konstnär inte ses som ett yrke, utan något vem som helst ”som vill skapa” ska ha lika mycket möjlighet att företa sig. Och visst finns det goda möjligheter att bli verksam som konstnär på andra vägar än genom en konstutbildning på högskolan, men för de som har viljan och möjligheten, är en konsthögskoleutbildning ofta en snabbare väg för att nå sitt mål.

Segeholm har även ställt frågor till bland andra Linda Fagerström, konstkritiker och docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet. Han undrar om det är rimligt att en person som vill arbeta med bild även måste tillägna sig ett särskilt sätt att skriva. Fagerström svarar: ”Nej, nej, nej – Det är inte konstnärernas jobb att uttrycka sig i ord. De är experter på bilder, på att skapa bilder. Det är väldigt olyckligt om de ska tvingas formulera sig verbalt eller i skrift.”

Säkert är det många som önskar att det alltid var någon annans uppgift att formulera sig kring deras arbeten, men så ser verkligheten inte ut. I flertalet av de utställningsmöjligheter som erbjuds en konstnär, åtminstone i början av dennes karriär, förväntas ofta konstnären, både sköta installationen av utställningen, och skriva den text som ska presentera arbetet för besökarna. Att studenter ges träning i detta, likväl som de ges tillfällen att arbeta med kuratering, hängning, ljussättning, och marknadsföring för en utställning, är en viktig del av utbildningen.

Jag undrar om Segeholm när han beskriver det han kallar den ”akademiska fotografin”, avser de arbeten som görs av studeranden och alumner från de konstnärliga utbildningarna i fotografi vid HDK-Valand? Har han besökt någon av de senaste årens studentutställningar och funnit att dessa – utifrån vad som beskrivs som motpolen till den akademiska fotografin – inte bygger på ”ett levande och intressant bildspråk”? Jag tycker annorlunda.