Jag har tidigare förhållit mig en avvaktande till festivalen Les Rencontres Arles. Många jag känner har sagt att Arles är “fantastiskt” men jag hade samtidigt en känsla av att det samtidigt skulle vara gubbigt och nostalgiskt, ett frosseri i kitsch, bilder av nakna vackra unga kvinnor på stränder med sand och stenar. (Kanske för att jag såg bilder tagna av Arles-grundaren Lucien Clergue på Nordic Light-festivalen för två år sedan).

Men redan efter ett par timmars rundvandring släpper jag garden. Här blir man både visuellt överväldigad och ödmjuk inför människan och fotokonsten. Någon har sagt att om pengarna är det centrala på mässan Paris Photo, där de säljbara printarna står i fokus, sätter Arles den skapande individen i centrum.  Och det stämmer, alla deltagande fotograferna har egna stora utställningar i de gamla hallarna, ruinerna som tidigare var en tågfabrik. Storleksmässigt, tänk 15 byggnader som Fotografiska som har vernissage samtidigt. Plus att hela den lilla pittoreska staden (Borlänge storleksmässigt) fylls med fotografi- utställningar överallt- från morgon till kväll.

Jag är här för att upptäcka, lyssna, se på fotografi och undersöka varför svenska fotografer kommer hit. Är det bara inspiration? Går det att nätverka sig till en utställning i Arles om man är hyfsat begåvad?  Som redaktör går det i alla fall utmärkt att mingla. Under första dagens pressvisning är många fotografer på plats och jag byter visitkort med flera av dem. Fotografer är lättpratade och glada att samtala.

Det är lätt att börja namedroppa men bara som ett smakprov: jag har bland annat sett chilenaren Sergio Larrains starka dokumentära bilder från 50-talet.En installation av Alfredo Jaar som nästan fick mig att gråta. Det var en projicerad text som handlar om Kevin Carter, pulitzervinnare för en bild från Sudan, den med ett döende barn och en väntande gam i bakgrunden. Han fick mycket kritik efteråt- tusentals människor skrev och undrade varför han inte räddade barnet, att även han var en gam. Ett par månader efter att ha emottagit det prestigefulla priset tog han sitt liv. Filmen, texten är ett rekviem över Kevin Carter.

Vivianne Sassens mycket intressanta konstmodebilder. Farbror Gilbert Garcin som började ta bilder som pensionär på sig och sin fru och som nu har en lysande konstkarriär med sina underfundiga fotokollage. Japanen Hirosho Sugimotos monokroma bilder som jag inte alls förstår mig på. Michel Vanden Eeckhoudts sällsamma universum fyllt av djur och tvättlinor, Miguel Angel Rojas intressanta “Peeping Tom” bilder från Chile. (Porträtterad ovan) Arno Rafael Minkkinens självporträtt i en stor retrospektiv.  Och den tyske fotografen Wolfgang Tillmans vars utställning på Moderna  i Stockholm förra året jag inte heller begrep men vars bilder i det här sammanhanget framstår som oerhört samtida och icke-konstlade.

De gamla lokstallarna i tågfabriken fungerar numera som utställningshallar. Foto: Jenny Morelli

Jag avslutade första dagen med modefotografen Guy Bourdain som visas mitt i staden och fick trängas med besökarna. Först blev jag irriterad när franska damer och herrar står och pratar och pratar framför fotografierna i all oändlighet men sedan kom jag på att detta är en del av fotografikonstens charm och styrka. Photography makes people talk.

Jag återkommer i frågan om nätverkande: har gjort intervjuer med de svenskar jag träffar här. Läs gärna vad Guardian skriver om att nätverka på olika fotofestivaler så länge. Här är länk till mina miniintervjuer i Arles. Vad gör du i Arles?