Förnöjsamhet i det konstnärliga skapandet, finns det? Jag tror mer på en ständigt pågående rörlig process. I de bästa stunder fungerar fotografi för mig som en metod för att känna mig delaktig och närvarande. Att skala bort allt runt omkring mig, och nästan vara i samma kropp som dem, eller det, du fotograferar. Det innebär en koncentration som blir som ett fysiskt minne. Vi har alla varit där – när det känns i hela kroppen – och vi vill alla tillbaka dit. Jag befinner mig i en process då jag är nyfiken på om det momentum kan vara mer påtaglig i en analog arbetsprocess än den digitala.

I denna tid när även de du fotograferar vill se resultatet omgående, genom att snegla på din display. Gör att processen för mig dör lite efter det. Då är ju grejen liksom klar! Det som då återstår är min högst ambivalenta relation med hårddiskarna, undermapparna, och en perfekt svart-o-vit punkt.

I den digitala världen har jag saknat att bli överraskad, det digitala blir förutsägbart då det oftast strävar mot perfektionism.

Inför min vistelse i Kavalla bestämde jag mig för att endast ta med analoga kameror (mobiltelefonen undantagen). I den digitala världen har jag saknat att bli överraskad, det digitala blir förutsägbart då det oftast strävar mot perfektionism. Vid uppdragsfotografering ser jag såklart fördelarna. Men jag har ofta ett dilemma med att känna mig nöjd med digital bildbearbetning, det går ju alltid att göra något mer. Efter Kavalla laddade jag för första gången på 25 år en dosa med film. Strax efter det skannade jag andrahandsmarknaden efter prylar och byggde ett mörkrum. Vi får se vart det leder och vad resultatet blir, men jag gillar att utmana min ambivalens inför det digitala. Precis som att vi återigen uppskattar vinylskivor finns det något romantiskt med doften från fixbadet och lugnet bakom draperiet. 

Tack SFF och Fotoförfattarna 

Ulf Isacson