Nyheter | 26 Nov 2013 | SFF

In memoriam- Bo Trenter

Vännen Jan Fridlund skriver här en minnestext över fotografen Bo Trenter (1938-2013). På 50-talet mötte Fridlund en lång glad snubbe som lirade kvarpa/klarinett och tog livet med en klackspark.

In memoriam- Bo Trenter Foto: Självporträtt

Hochschule der bildende Künste, Saarbrücken 1955 i mars. Dock hette konstskolan på den tiden Schule für Kunst und Handwerk med Professor dr Otto Steinert som skolans rektor. Här skulle jag möta en lång glad snubbe som lirade kvarpa/klarinett och tog livet med en klackspark. Flickor kallades av Bosse snillor. Stockholmssnacket gjorde intryck på mig, elektrikerson från Kalmar.

Bosses farsa var författare. Han skrev detektivromaner. Han hade höga förväntningar på sin son. Pappa Stieg Trenter hade tidigare placerat Bosse i Sigtunaskolan, där studierna inte blev särskilt framgångsrika. Då fick han bli trunkbärare och lärling hos den store stjärnfotografen KW Gullers.  KW Gullers var förebilden till fotograf Friberg i Stieg Trenters böcker.

Die Kunstschule kunde i någon mån ses som en uppföljning av den gamla fina Bauhausskolan, som Walter Gropius drog igång i Weimarrepubliken i början av tjugotalet med stöd av liberaler och sossar. Men Hitler bommade igen den strax efter Machtübernahme 1933, eftersom man på Bauhaus ägnade sig åt entartede Kunst /dekadent konst/. Och framförallt inte ritade goda tyska hus med sadeltak.
Die Entartete fortsatte vi med i Saarbrücken men även med funktionalismen och framförallt minimalismen. Vi hade till och med en före detta Bauhauslärare hos oss. Han undervisade i Färg och form.

Skolan låg vid Keplerstrasse döpt efter den tyske astronomen och fysikern Johannes Kepler. Vi Studenten eller Schülern som vi också beskrevs rörde oss i en elliptisk bana mellan skolan och ölstugan Zum Fürsten Ludwig, översatt Fuktiga Ludde.
Vår rektor, Professor Dr Steinert tilltalades herr doktor, vi studenter tillskreks med promominet Ihr. Tilltalspronomen för personer med lägre status. Doktor Steinert var skräddarsydd och cigarrrökande. Han påminde med sitt välansade skägg om den unge Freud. Att han var auktoritär var en självklarhet som före detta sanitetsofficer vid Wehrmacht.

Mellan tolv och ett varje dag skulle det vara dödstyst i skolan. Steinert tog sin middagslur i vilorummet på sitt kontor. Ingen vågade trotsa det förbudet med undantag av Bosse som emellanåt, lite tanklöst testvisslade Benny Goodman- improvisationer i aulan strax utanför rektorns vilorum.
”Zum Donnerwetter, Wer pfeifft? Vem i helvete visslar?
"Entschuldigung", sa Bosse.

Vi liftade ofta till Paris, Bosse och jag. Det låg 40 mil västerut. Omväxlande med präktiga feta tyskar i blanka Mercedesar, som talade om die dräckige Fransosen. Eller ordentligt vinberusade frassar i små Citroen deux chevaux. Vänliga och armviftande vände de sig ofta mot baksätet för att förklara och bilen gled ofta över mot den mötande trafiken. 
Vi hade på något sätt kommit över adressen 2 bis rue Ferou. Här bodde en av våra stora idoler Man Ray, som dock inte var särskilt road av att lära känna oss. Vi blev inte ens insläppta. Däremot var vi välkomna till 9 Rue Falguiere hos William Klein.

Bosse fortsatte sin fotografutbildning hos den franske modefotografen Arsac något år, varefter han fick möjlighet att praktisera hos den då namnkunnige engelske mode- och damfotografen Zoltan Glass. Att plåta damer tyckte Bosse var gubbigt och pinsamt.

Som idéman och entreprenör var Bosse gränslös. Han byggde sex ateljéer i Stockholms innerstad och prövade mode- och reklamfotografering. Senare byggde han en jättestudio i en tidigare bondgård, strax norr om stan. I ateljén kunde man köra in bilar. Övernattning för ett tjugotal och en ordentlig restaurang. Han lagade själv maten. Med en AD på ett större stockholmsföretag gifte han om sig och gjorde gården till reklambyrå. Inte enbart fotojobb utan även trycksaksproduktion. Snart skulle han köpa in hästar och fallskärmar och kompletterade gården med äventyrsmöjligheter.

Bosse blev en av de första fotografer som fick ställa ut bilder på ett konstgalleri i Stockholm, Galleri Petra på Södermalm. Fröken Petras salong. Tillsammans med en grupp fotostudenter från Saarbrücken ställde man ut Subjektive Fotografi under namnet Saargruppen. Minns mest ett negativtryck av Bosses kvarpa. Konstkritiker fattade lika lite som idag. Lite okunnigt pladder runt omkring med komplicerade fackspråksformuleringar.

Bosse kom att jobba en del med reklamfotografering och bildreportage för exklusiva tidskrifter. Mycket industrifotografering, Ido, Marbodal och framför allt för Gränges. Han räknades på den tiden som en av våra främsta industrifotografer. Han gjorde otaliga skivomslag för bland andra Odéon.

Ingen kunde bli annat än glad som mötte Bosse. Han strålade ut sin okomplicerade begåvning med värme. Allt är möjligt!
Bosse efterlämnar barnen Allan och Eva barnbarnet Amanda, yngre syster och tidigare livskamrat Kristina.

 Vännen Jan Fridlund

Beatles 1963. Foto: Bo Trenter