Få har väl missat att flera stora tidskriftsförlag som Bonnier Tidskrifter, Aller Media och förmodligen inom kort även Egmont vill skriva avtal med sina frilansande fotografer och journalister – avtal som kallas ”fulavtal” och ”oskäliga avtal” av de organisationer som företräder frilansarna.

Det fula i det hela är att förlagen vill att frilansarna ska lämna ifrån sig rättigheterna till sina alster, för att förlagen ska kunna använda materialet gång på gång utan att behöva ersätta frilansarna för det. Förlagen vill bland annat komma över mycket breda nyttjanderättigheter, ibland gränsande till fullständigt upplåtande av upphovsrätten, utan att vara beredda att betala för dem fullt ut.

Avtalen som skickats ut finns dels som ramavtal, dels som individuella avtal direkt till de enskilda frilansarna. Men det är inte alltid så lätt att förstå vad det egentligen står i avtalen, som innehåller en del juridiska svårbegripliga krumbukter – det står till exempel att frilansfotografen behåller upphovsrätten till sina bilder.

– Förlagen har insett att de inte får gå på upphovsrätten, men vad de vill åt är nyttjanderätten, och har man väl skrivit över nyttjanderätten som förlaget formulerat det i sina avtal till sina bilder så blir upphovsrätten helt urholkad. I princip är det här precis vad Facebook gör när de säger till sina användare ”jo, du behåller din upphovsrätt” – men nyttjanderätten har du gett ifrån dig, och det finns också fall där fotografer haft sitt Facebook-konto offentligt och bilder tagits och publicerats i tidning, säger Thomas Riesler, som är förbundsjurist på SFF, Svenska Fotografers förbund.

Tillsammans äger de tre förlagen en majoritet av alla de magasin som ges ut i Sverige. Den som skriver på avtalet ser sin egen försörjning hotad på flera sätt. Förutom att det inte går att sälja en bild till fler tidningar inom förlaget, går dessutom sekundärmarknaden eller marknaden utanför förlagen. En bra bild som gått i en Bonnier Tidskrifter-tidning kan inte säljas exempelvis till en tidning i Norge. Sedan påpekar förlagen att de kan fungera som agenter och sälja vidare materialet till tidningen i Norge och då får upphovspersonen en del av priset, men åtminstone för Bonnier Tidskrifters del handlar det om 10 procent av grundarvodet vilket inte lär bli några större summor.

– Ska förlaget ha exklusiv rätt till material på detta vis, borde de kompensera för det ekonomiskt. Men vi har inte fått några signaler på att de enskilda tidningarna fått en extra pott pengar att betala frilansare med. Det är precis som förut redaktionscheferna som köper, och de verkar ha samma budget som tidigare, säger Thomas Riesler.

Ett annat hot mot frilansens försörjning ligger i att fotografen faktiskt konkurrerar med sig själv – om en tidning inte vill köpa nya bilder, publicerar de bara en som tidigare varit producerad för en annan tidning inom förlaget, eftersom de nu fått nyttjanderätt till den. Man får alltså ingen ersättning alls om bilder ompubliceras.

Thomas Riesler menar att Bonnier Tidskrifters avtal är extra otrevligt eftersom den som skriver på avtalet dessutom låter allt som tidigare levererats omfattas av avtalet, retroaktivt (med undantag för material som upplåtits till bildbyråer innan man ingått avtalet).

– Formuleringen att avtalet skulle omfatta allt material som tidigare skickats in hade även Aller först, men det ströks efter diskussioner med intresseorganisationerna. Men det är fortfarande så att en väsentlig del av den betydelsefulla sekundärmarknaden gått förlorad för de som skriver på Allers avtal, säger Thomas Riesler.

Bonnier Tidskrifter är också sämst i avtalsklassen, eftersom de vägrar att prata med de intresseorganisationer som berörs.

– Vi hade en diskussion i början, sedan stängde de dörren och hänvisade till konsult, säger Thomas Riesler.

Bonnier Tidskrifter menar att de förhandlar med varje enskild fotograf individuellt och inte behöver förhandla via intresseorganisationer. Men de har ett ramavtal med samma formulering som går till alla, även om man ofta börjar brevet med något personligt. För att ge svar på deras vägran har organisationerna uppmanat sina medlemmar att ge sina respektive intresseorganisationer fullmakt. En sådan fullmakt till SFF innebär att SFF får rätt att sköta sina medlemmars förhandlingar med Bonnier.

– Bonnier Tidskrifter vill inte överhuvudtaget att vi ska blanda oss i detta, men frilansare är inte tillräckligt insatta och då kan inte förlaget neka dem att ta hjälp av sitt förbund. Hittills har vi fått in 50 fullmakter från fotografer som vill att vi sköter deras förhandling, säger Anki Almqvist som är förbundsordförande i SFF.

Likadana fullmakter har erbjudits frilansjournalister och tecknare, och en god sak har kommit av presentationen av oskäliga avtal – att de förbund som organiserar frilansar har börjat samarbeta.

– I oktober startade vi AGA-gruppen, där vi bjöd in Journalistförbundets avdelning Frilans Riks, Svenska Tecknare och Bildleverantörernas Förening, BLF. På så vis kan vi gå ut med samma information och komma överens om aktioner vi kan göra när såna här avtal dyker upp, säger Anki Almqvist.

Egentligen är det inte fel att frilansare har avtal med sina uppdragsgivare – men då borde avtalet vara något som båda parter vinner på. Ett avtal ska inte som dessa ha som villkor: Skriv på, annars får du inte jobba för oss mer.

– Författarförbundet har faktiskt ett avtal som de gjorde nyligen med Albert Bonniers förlag, och det är riktigt bra, en rejäl lunta som jurister jobbat länge med – ett riktigt avtal som omöjliggör att såna här små skitavtal kan figurera. Ett ramavtal borde handla om rätten till bilden och kontrollen över sina jobb, vem som har ansvar för personerna på bilderna, där vidareförsäljning och allt det där finns nedskrivet, säger Anki Almqvist.

Vidareförsäljning har alltid varit en viktig del av fotografernas levebröd, men med de oskäliga avtalen blir det plötsligt mediehusen som tjänar dessa pengar – mediehus som det inte är särskilt synd om. Även om de som står bakom avtalen menar att detta är ett sätt att rädda mediehusen från tidningskrisen, de talar om att de måste kunna vara flexibla med sitt material och kunna sprida det till digitala plattformar, exempelvis Facebooks satsning Instant Articles, där man läser artiklar direkt på Facebook.

– Vi gjorde rapporten ”Det nya medielandskapet”, då vi undersökte hur branschen egentligen ser ut i dag. Visst, det fanns en annonsmarknadskris för ett tag sedan då annonserna uteblev i tryckt media. Det var då mediehusen började komma med såna här avtal för att kunna vidareanvända material. Men nu har många börjat gå med vinst – bara Bonnier gick med enorm vinst förra året! Mediehusen gör stora pengar, men det är inte pengar som går till innehåll, de går till ägarna. Aktieägarna fortsätter göra vinst medan redaktionerna uppmanas att spara mer och mer, skrämda av en kris som inte längre finns där, säger Anki Almqvist.

Urvattnandet av upphovsrätten är något som pågår i hela Europa just nu, med många starka krafter som ligger bakom – men också flera förhandlingar och mål som hamnat i domstol.

– Allt ska vara gratis, men om det är gratis så finns ingen kvalitet i materialet, eftersom det blir mer av en hobbyverksamhet och inget någon kan försörja sig på. Utan upphovsrätt inget innehåll – filmer och musik som ska göras gratis blir dåliga. Jag tror att gratissjukan är något som kommer att stramas åt i branschen så småningom, säger Anki Almqvist.

 Något positivt har de oskäliga avtalen fört med sig: En kampvilja.

– Frilansare har fungerat som avtalslösa egna ufon som åker runt, men det är väldigt sårbart, och det visste vi förut med arbetarrörelsen – men vi har glömt det. Jag tror att ”jag är min egen smed”-inställningen håller på att vända. Vi måste vara starka tillsammans, och vi hoppas att det här kommer att ge en större tillströmning till intresseorganisationerna som också ska börja samarbeta bättre, säger Anki Almqvist.

Tålamod och solidaritet är alltså det som krävs – och att låta bli att skriva under, åtminstone så länge inte intresseorganisationerna fått vara med och i förhandlingar, som i fallet med Aller.

Anki Almqvist understryker att det verkligen inte finns någonting alls att tjäna på att skriva på avtalen.

– Frilansar blir inte ens lovade jobb i en viss mängd – det är bara det här hotet om att den som inte skriver på inte ska få jobb. Det är bedrövligt, säger Anki Almqvist.

Tycker du att fotografer ska börja fundera på byta jobb?

– Det där är en knepig fråga. Vi har aldrig behövt så mycket fotografi som nu, bilden har ökat enormt, på webben är bilden starkare än texten. Fotografi står högt i kurs samtidigt som fotograferna står lågt i kurs. Men jag tror att det går att förändra och påverka, fast jag tror att de fotografer som ska överleva behöver bli mer juridiskt drivna, lära sig mer om sina rättigheter. Vi måste anpassa yrket till förändringen, men jag tror inte att fotografer ska ge upp – bilden äger fortfarande.

 Av Ana Udovic.

Nu startar Svenska Fotografers Förbund kampanjen för att uppmärksamma medieföretag och allmänheten på att vi som skapar innehåll måste kunna leva på det vi gör.

Framtidens medieinnehåll kan inte produceras av amatörer.

SFF:s Anki Almqvist har skrivit ett brev till mediechefer och du som är fotograf kan använda hashtaggen #visomgörinnehållet när du publicerar dina professionella bilder i sociala medier. Dessa kan vi kommunicera med de ansvariga på mediehusen. Läs Anki Almqvist krönika här:  "Tålamodet är slut hos oss som gör innehållet" 

Den 3 juli avslutas kampanjen. Då står SFF på tidningsutgivarnas scen i Almedalen. Läs mer