Ska vi börja tala om naturen, insekter, queerteori, hud och fotografi? Eller operationer, familjer eller testosteron? Så många ingångar den här boken har. Omslagsbildens titel Things change anyway syns i rött blod inristat med nål i någons hud. Allt förändras ändå.

Boken är ett tätt samarbete mellan MC Coble och Louise Wolthers. MC Coble, icke-binär trans*konstnär, född i USA, bor och arbetar i Göteborg. Louise Wolthers, född i Danmark, är konsthistoriker, kurator och forskningsansvarig på Hasselbladstiftelsen i Göteborg.

Man kan säga att den handlar om livets alla metamorfoser, de som sker i våra kroppar, i våra relationer och i naturen runt omkring oss. När vi möts online har de precis fått nomineringen. De är glada men också förvånade.

Förvånade? Tycker ni inte att ni gjort något bra?
– Ha ha, jo, men vi tänkte nog att boken var för okonventionell för att kvala in som en fotobok, säger Louise Wolthers.

– Det är också vår första bok och den består av så många olika lager och uttryck: texter, teckningar och fotografi. Men kärnan är helt klart fotografi, säger MC Coble.

I boken finns bilder från parets gemensamma bildarkiv, tagna under ett tiotal år. Här ryms även personliga essäer med foto- queer- och transteoretiska referenser skrivna av Louise Wolthers, och teckningar med handskrivna texter av MC Coble, ibland aktivistiska, ibland personliga, humoristiska och filosofiska. Boken rymmer även kritik av vården för transpersoner i Sverige. Allt sammanvävt till en mångröstad dagbok. Det är som att en stor familj bidragit till verket. Konstnärer, poeter, aktivister och queerteoretiker citeras och nämns.

Louise Wolters och MC Coble med hunden Rocco Brown. Foto: Lars Dareberg

Bokens form är väldigt organisk, öppen. Hur har processen sett ut? Vad fick vara med? Vad fick inte vara med?
– Jag vill säga direkt att vi inte visste vart boken skulle ta vägen när vi började med den. Vi har tusentals bilder i vårt arkiv så massor fick inte vara med. Vi hade ingen färdig plan eller ett koncept som vi skulle ”gå i mål med”. Vi har arbetat väldigt öppet och i realtid, säger MC Coble.

– Bilder har alltid varit ett viktigt sätt för oss att kommunicera, vårt gemensamma språk, vi enades om ett hundratal bilder som vi lade ut på golvet. Man kan säga att bokens struktur föddes ur processen. Vi har hållit på länge med den. Boken växte fram organiskt, mina texter kom till under resans gång, processen var vårt liv, för mig var den ett fritidsprojekt, något jag gjorde på semestrar och när jag var ledig, säger Louise Wolthers.

På en av MC Cobles teckningar står det ”ålder: 42 jag är i puberteten igen. ålder: 47 Klimakteriet säger hej”. Några av fotografierna dokumenterar MC Cobles könsbekräftande operation, på en bild har en kirurg ritat med svart penna på hens bringa. Ett annat tema är Wolthers kamp med klimakteriet. På en bild syns MC Cobles hud insmetad med testosterongelé. På en annan är det en östrogenkräm som Louise Wolthers behövde. Deras båda kroppar stadda i förändring – fast på olika sätt.

Några av bilderna i boken gör ont, jag får en nästan fysisk känsla. Vad säger ni om det?
– Det gläder mig att du känner så, för vi ville verkligen lyfta fram det taktila, valet av papper och det sträva omslaget till exempel. Och även innehållet handlar mycket om hud, textur, textilier och olika slags ytor i naturen, säger Louise Wolthers.

Foto: Per Englund

Har din bakgrund som performancekonstnär påverkat boken, MC?
– Nja, för mig är performance, fotografi och teckning bara olika slags verktyg att arbeta med. Allt jag gör handlar om att visualisera. Men visst, vi vill ju engagera läsaren på flera nivåer, även rent fysiskt när man håller i den, det är ju något man ofta gör i en performance också, säger MC Coble.

Ni vill inte berätta en historia med före och efter-perspektiv. Varför var det viktigt att släppa det linjära berättandet?
– Att berätta saker från A till B är till att börja med väldigt tråkigt. Tid kan vara en himmel full av stjärnor och man vill som konstnär kunna gå åt vilket håll som helst. Vi vill tänka nytt och även ta kontroll över vår berättelse, säger MC.

– Vi ville hitta ett annat sätt att gestalta ett skeende och undvika det konventionella sättet att gestalta könsbekräftande processer, åldrande och tid, säger Louise Wolthers.

I boken finns förutom en massa naturbilder även bilder på insekter. Vad har de att lära oss? Louise, du skriver att du har varit rädd för dem.
– Ja, jag har haft total spindelskräck. När jag träffade MC och förstod att hen var fascinerad av spindlar blev jag både rädd och chockad. Men under vår gemensamma resa har jag kommit närmare insektsvärlden. Jag försöker ta in den och lära mig från varelser som är totalt olika oss mänskliga djur. Jag kanske inte älskar spindlar men kan ändå uppskatta vad de gör. Här finns också en queerteoretisk aspekt att insekter ses som monster, och även icke-binära/ transpersoner har i vissa sammanhang kallats monster. Så tanken är att omfamna och förkroppsliga det, och inta monstrets position, säger Louise.

När jag hade slagit ihop boken kändes det som att jag fått vara med om en kärlekshistoria. Och då menar jag inte i konventionella termer, utan att ni generöst bjuder in till en relation, två konstnärer emellan. Era respektive berättelser och uttryck smälter samman till något större. Vad säger ni om det? Att boken är en kärlekshistoria? Banaliserar jag om jag säger så?
– Det var verkligen inte vår intention att skriva en kärlekshistoria. Men på ett djupare plan handlar ju boken om kärlek, om kärlek till naturen, kärleken till alla vänner, alla queera förfäder och vårt stora queera nätverk, säger Louise.

Vad säger du, MC?
– Det är fint beskrivet att helheten blir något större än delarna. Den handlar absolut om relationer på flera olika nivåer. Boken handlar ju också om att förhålla sig till sin egen kropp, och stå upp för sig själv, säger MC.

Foto: Per Englund

Louise skriver i en text hur hon känner när hon ser historiska bilder på queera personer och hur hon relaterar till porträtten många år efteråt.  Hur hoppas ni att er bok tas emot?
– Jag hoppas få många läsare och att de kommer ha sina egna ingångar. Dagens generation är mer kunnig än vad jag var, jag hade inte tillgång till queer-litteratur när jag växte upp, det fanns inga böcker som visade alternativa livsval. Så jag hoppas att någon bortom konst- och queergemenskaperna hittar den. Och rent utopisk hoppas jag att den i framtiden blir en icke-fråga. Svårt nu också när världen ser ut som den gör. Hur ska framtiden bli? Inte all förändring är ju av godo. Det finns även en sorg och en undran om vilken natur som är kvar, säger MC.

Och hur var det för dig Louise att inte skriva typiskt akademiskt?
– Det var svårt. Jag var tvungen att bli mer sårbar i mitt skrivande. För när MC var så uppriktig och ärlig och delade med sig av sig själv krävdes det att jag gjorde likadant. Men det finns fortfarande forskning bakom essäerna. Jag strävar också efter att skriva personligt och engagerat när jag skriver akademiskt, säger Louise.

”Rötter betyder inget om man inte tar dem med sig”, sa Gertrud Stein som ni citerar.  Vad betyder det uttrycket för er?
– Vi vill bland annat utmana idén om vikten av den biologiska kärnfamiljens rötter, jag är till exempel adopterad och har aldrig träffat min biologiska mamma. Så vi formar så många nya förgreningar och vägar med så många människor i vår stora självvalda familj, som poeten Mara Lee även skriver om, säger Louise.

– Ja, hela boken är full av olika slags förgreningar, av symbios, som svampens enorma mycelium, nätverket med så många trådar både inom sig själv och till andra varelser, säger MC.

 Det här är er första bok, så ni har verkligen satt ribban högt. Vad ska ni hitta på härnäst?
– Projektet är egentligen en kontinuerlig process. Just nu planerar vi för en utställning på Heirloom i Köpenhamn så bilderna får ett liv bortom boken, säger MC.

 Blir det kanske en gemensam performance?
– Ja, nu har jag hamnat så långt utanför min trygghetszon så nu kan vad som helst hända, säger Louise.

I slutet av boken återkommer bokens omslagsbild, men det ilsket röda i den inristade huden har börjat blekna. Allt förändras. Och jag som lämnar boken har en liknande upplevelse som den brittiska konstnären Emma Frankland beskriver: ”Vi som lämnar det här rummet är inte desamma som vi var när vi gick in.”

MC Coble och Louise Wolthers – Things change anyway
Förlag: Breadfield Press/Förlaget *[asterisk]
Formgivare: MC Coble och Louise Wolthers
Essäer: Louise Wolthers
Teckningar: MC Coble

Finns att köpa här

*Termen trans*, med en asterisk, används ofta inom hbtq+-gemenskapen för att hänvisa till personer som är transpersoner eller som identifierar sig med relaterade termer och begrepp. Asterisken i ”trans*” är avsedd att indikera alla suffix som kan följa prefixet ”trans”, inklusive -gender, -sexuell och -vestit.