”Frukostungar” heter inlägget på fotograf Malin Arnessons blogg. Bilden visar en storebror som tittar ner i chokladkoppen och en lillebror som äter sin smörgås med en trött stirrande blick. En bild som nog många föräldrar kan känna igen från sina egna frukostbord. Jag blir glad av den. Det hemtrevliga hemmet och ljusen på bordet påminner om alla vardagsmorgnar då man känner livet i sig. Jag fotograferar också mina barn, och lägger ofta upp bilder på dem på mitt Instagramkonto. Jag påminns också om alla bilder som min pappa tog under min barndom.

Foto: skribentens far

Han fotograferade oss alltid, den första bilden på mig är när hjässan buktar ut ur mammas sköte på förlossningen och sedan fortsatte det på samma bana. Trött eller pigg, snygg eller ful. Kameran åkte alltid fram. Och jag minns inget annat än att pappas idoga fotograferande applåderades av omgivningen. Diabildsvisningar var vanliga inslag på middagar, bilder sattes upp på väggar och de årliga julbreven var som små tidningar med bilder av oss barn som dragplåster.

Mina barndomsminnen bygger mycket på pappas bilder. Som den där bilden från bed & breakfast-boendet på Skottlandsresan 1979, där jag, min bror och mamma med allvarliga 70-talsblickar ser rakt in i kameran som speglas i toalettbordsspegeln.

Men i dag, över 40 år senare, är det inte lika självklart att fotografera sina barn eller stolt visa upp dem.

En journalistvän delade nyligen en text om en offentlig person som låter sina barn visa upp hennes konsthantverk. I Facebooktråden framfördes kritik mot allt från att använda barn i sitt varumärke till farmödrar och mormödrar som ”bara postar bilder på sina barnbarn hela tiden”. När jag invände att jag gillar att se bilder på andras barn delades det länkar med vittnesmål från utnyttjade barninfluerare. Jag lämnade diskussionen med en känsla av att ha fel åsikter.
Gör jag kanske fel när jag med barnens godkännande lägger upp bilder på dem på sociala medier? Och om man tar det ett steg längre – borde jag ens fotografera mina barn? ”Nej!” tycker många som stör sig på mammor som ”håller sig bakom mobilkameran hela julaftonen i stället för att umgås med barnen”. ”Och”, säger någon annan, ”du behöver ju inte publicera bilderna!”
Men gränsen mellan fotografering och publicering är i dag väldigt vag. Det går snabbt och lätt att publicera en bild och en publicering på nätet är i dag det enklaste sättet för oss att visa upp en bild för andra – vilket väl alltid har varit ett av målen med att ta bilder?

Barnens Ö på 1970-talet Foto: Lars Epstein

Någon som kan vittna om att synen på att fotografera barn har förändrats är Lars Epstein, mångårig Stockholmsskildrare för Dagens Nyheter. Han har fotograferat barn i alla tider, bland annat från Barnens Ö:s kollogårdar. 2016 var han på Kulturfestivalen för att dokumentera Zirkus Loko-Motivs evenemang, där barn byggde och målade tillsammans, när plötsligt polisen dök upp vid hans sida, låste hans armar och förde honom till ett polistält.
– Någon tyckte att jag hade stått och fotograferat barnen för länge och sa att jag hade fotograferat under kjolarna på barnen, säger han.

Att hans presskort just gått ut väckte också misstänksamhet hos polisen.
– Jag blev chockad. Det kom som en blixt från en klar himmel, man känner sig kränkt, som att ingen lyssnar på en, man är misstänkliggjord som en brottsling, säger han.

När polisen gått igenom hans bildmaterial fick han gå, eftersom allt var i sin ordning. DN JO-anmälde att polisen gått igenom källskyddat material, men ärendet lades ned. 

Anna Clarén, konstfotograf och lärare på Biskops Arnö, är van att argumentera för att publicera bilder på barn. Hon är bland annat känd för att i sitt arbete skildra sin familj, såsom berättelsen om den kris familjen gick igenom när hennes son fick diagnosen autism. 

Foto: Erik Lindeman (Bilden är något beskuren)

– Konst handlar om sådant vi inte alltid kan uttrycka i vårt vardagsliv, men som förenar oss. Det är i känslorna av längtan, sökande och frågor om tillhörighet vi känner oss mest ensamma. Och i de känslorna är vi alla barn. Det är därför jag fotograferar barn, säger hon.

De flesta är positiva till hennes arbete, men inte alla.

– Jag har fått kritik för att barnen i mina bilder inte alltid ser ut att må bra. Och att bilderna i sig väcker känslor som inte är enbart positiva utan väcker sorg och saknad, och då blir man arg på mig för att jag har hängt ut ett barn, säger hon.

Fotograf Malin Arnesson hanterar dagligen frågan om barnfotografering. Som frilansfotograf fotograferar hon mycket kultur, men basen i hennes fotografi är familjen. Hon fotograferar mycket på barnens träningar, och för att slippa oron över att någon inte ska vilja ha en bild publicerad frågar hon alltid om lov. 

Foto: Malin Arnesson

– De allra flesta barn får vara med på bild på min blogg och har jag frågat dem en gång vet jag att de får vara med. När vi möter ett annat lag går jag direkt över och frågar tränaren om de har någon som inte får vara med på bild i laget. De brukar fråga föräldrarna åt mig om de inte vet, säger hon.

Hon har vant sig att göra så här nu och tycker att det funkar ganska okej. 

– Men i den bästa av världar hade jag velat vara helt fri. För nu kan jag inte ta bilden först och fråga sedan, säger hon.

Att fotografera barn har inte alltid setts som något problematiskt. När kameran började användas av privatpersoner i början av 1900-talet var det självklart att barnen skulle fotograferas. 

Foto: Patrick Miller

Anna Näslund är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken Ett medium för visuell bildning. Kulturhistoriska perspektiv på fotoalbumet 1850–1950.

– När Kodak började sälja kameror riktade de in sig på kvinnor som fotografer, för att de skulle fotografera familjelivet och barnen. Det fanns mängder med litteratur om hur man skulle fotografera barn och om att barn är ”tacksamma objekt” för att de ansågs vara naturliga och otvungna, säger hon.

Mammorna var perfekta för att som ”jägare”, med ”kameran som vapen”, kunna fånga barnen på bild. De hade ju en massa tillfällen att ta bilder av barnen. 

– Föräldrarna ansågs kunna ta bättre bilder än professionella porträttfotografer, för de kunde ta naturliga bilder i vardagssituationer på dem, säger Anna Näslund.

Under hela 1900-talet fortsatte det att vara relativt okontroversiellt att fotografera barn. Christer Strömholm vandrade runt i Paris och fotograferade barn som lekte i offentliga miljöer. Jens S Jensen besökte Hammarkullen på 1970-talet och fotograferade barn på ett sätt som aldrig hade gått i dag. 

– Det är en stor skillnad på då och i dag. Nu hänger inte barn på gårdarna eller i gatumiljön utan vuxna på samma sätt, de följs av föräldrarna mellan platser och vem som helst kan inte fotografera dem utan medgivande från vårdnadshavarna, säger Anna Näslund.

Tiden efter millennieskiftet är dock väldigt motsägelsefull: Samtidigt som det väl aldrig har tagits och visats upp så många bilder på barn som nu, och samtidigt som vissa barn Snapchatstreakar bilder till varandra nästan lika ofta som de andas, växer förvirringen kring när man som vuxen egentligen får fotografera dem. Fotografering förbjuds ofta på skolavslutningarna och den som lyckas pricka in en bra spontanbild på sitt barn och dennes nya kompis hemma vid köksbordet gör det oftast med en känsla i magen av att föräldrar borde ha kontaktats innan fotografiet togs. För att inte tala om när en bra bildmöjlighet på okända barn på allmän plats uppstår, då är det väl i princip förbjudet att ta fram kameran?

Kan det vara den nya lagen GDPR som har skapat en osäkerhet kring vad vi egentligen får och inte får göra gällande att fota, inte bara barn utan även vuxna? Eller är det en allmän tidsanda? Vad står det egentligen i lagen?

Foto: Pi Frisk

Pia Janné, advokat, som ger juridiska råd åt medlemmar i Sveriges Fotografers Förbund, berättar att man alltid får fotografera barn på allmän plats. Men när en bild ska publiceras kan begränsningar uppstå. Det görs dock vissa undantag från GDPR vid behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål eller för konstnärligt eller litterärt skapande. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har alltså företräde före GDPR.

– Man får alltså publicera bilder på barn i en tidning eller på en utställning utan att fråga. Det har inte ställts på sin spets i domstol, men det är så vi ser på det just nu, säger Pia Janné.

Med detta sagt rekommenderar hon ändå att man alltid tar in tillstånd från föräldrar även i de fall som undantas från GDPR.

– Man vet aldrig heller vilka barn som har skyddade personuppgifter. Och handlar materialet om politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion är det ännu mer känsligt, säger hon.

Även för privatpersoner som publicerar bilder på andras barn i sociala medier görs det undantag i GDPR.

– Är det för privat bruk är det okej att publicera. Men det beror på hur många det är som ser sidan. Har du stor spridning kanske den inte ses som privat längre, säger Pia Janné.

Bilder för kommersiellt syfte är inte heller undantagna GDPR.

– Vid reklam krävs alltid samtycke för publicering, säger Pia Janné. 

Förutom stora förändringar som ny lagstiftning, internet och sociala medier finns även en sorts kulturell förskjutning som påverkar vår känsla inför fotografering av barn: den så kallade ”pedofila blicken”. 

Det här fenomenet har Anna Sparrman, professor vid institutionen för tema – tema barn, Linköpings universitet, studerat djupare. Hennes forskningsområde rör visuell kultur och barn.

Foto: Peter Modin

– Att vi i dag kan prata om en vardaglig ”pedofil blick” betyder förstås inte att vi alla är pedofiler. Men oron för att det finns potentiella pedofiler överallt har gjort att vi organiserar vårt liv efter detta och ser och tittar på saker som hot och risker och misstänkliggör varandra. Och det synsättet har spridit sig till fotografering och bilder.

Vilken bild som helst kan vara upphetsande för en med pedofil läggning. Det behöver alltså inte vara en bild av ett naket barn.

– Så frågan är varför vi ska anpassa oss till pedofiler i hur vi lever våra liv. Det blir väldigt svårt, säger hon.

Parallellt med detta har också ett ökat fokus på barns rättigheter gjort att vi tar barnets perspektiv allt mer. Om det vittnar reaktioner på till exempel Sally Manns verk Immediate family, som publicerades på 90-talet, och Polixeni Papapetrous serie Dreamchild, som publicerades i början av 00-talet. De fick senare mycket kritik för att de använt sina egna barn, ibland halvnakna, i sitt konstfotografi.

– Men båda fotografernas barn har i olika sammanhang uttryckt att det varit mer kränkande när vuxna pratar nedvärderande om deras barnkroppar, då de själva gillade bilderna och processen i vilken de kom till, säger Anna Sparrman.

Liknande kritik riktas mot dagens influerare och även mot föräldrar som låter sina barn vara influerare. Det talas om ”sharenting” och om att det finns gränser för vad föräldrar kan godkänna i en publicering. Vet barnen vad de ger sig in på, undrar många. Men det är en väldigt komplex fråga, med väldigt många svar, anser Anna Sparrman. 

– Vi har en bild av att alla barn är lika, men det är de inte. Vi har också en bild av att barn måste och kan ta sina beslut helt själva för att något ska vara frivilligt, men så är det ju aldrig för någon. Barn ingår i ett sammanhang, precis som alla människor gör. Och barn och vårdnadshavare pratar faktiskt med varandra och kommer fram till saker, säger hon.

Det gäller att inte bara dras med i en retorik som säger att fotografering av barn alltid bara är dåligt, bara farligt och att barn bara ska skyddas.

– Man måste gräva runtomkring. Vad handlar det om? Vad står det för? Vad tycker och tänker barnen och vad har de vuxna för idéer bakom publiceringen? säger Anna Sparrman.

  Mycket av problematiken kring att fotografera barn bygger på att steget mellan att fotografera och lägga ut bilder online har blivit så otroligt kort. Och att ”en bild som läggs upp på nätet kan hamna var som helst”. Detta är en stor oro hos många. Men vad kan egentligen hända? Och hur ofta händer det?

Louise Åhlén är polisinspektör och verksamhetsutvecklare och specialist på it-relaterade sexualbrott mot barn på Polisens nationella operativa avdelning. Hon berättar att det som bland annat skulle kunna hända med en bild som publiceras på en stor sajt som Facebook eller Instagram är att någon tar bilden och AI-genererar den till en ny bild. Men att en vanlig Facebookbild skulle förvandlas till något som används i ett grovt brott är inte särskilt sannolikt.

Foto: Anna Hermansson

– Det är möjligt att utifrån en bild där ett ansikte syns tydligt ta fram pornografiskt material. Men frågan är om någon skulle se ett behov av att göra detta. Vi vet tyvärr att det redan spridits så otroligt mycket övergreppsmaterial på barn, både krypterat på öppna nätet och på Darknet, det dolda nätet. Det betyder att om du kommer in i den världen och letar efter övergreppsmaterial på barn kan du ganska lätt komma åt det utan att behöva tränga in i någons privata Facebook och manipulera material, säger hon.

Bilder skulle också kunna användas i andra sammanhang, som för att kontakta barn med manipulerade bilder i syfte att begå sexualbrott. Det vanligaste är dock att detta främst sker med bilder och filmer som barn och unga har lagt ut själva, som sedan används av en förövare för att hota eller förmå barn att ta nya bilder.

Och gällande kränkande bilder som kan spridas via Meta vill Louise Åhlén tona ned oron. Med Facebook och Instagram har Sverige bra samarbeten och USA tar frågan om dokumenterade övergrepp på barn på stort allvar.

– Och Meta är amerikanskt, om en kränkande bild läggs upp på någon av till exempel Metas plattformar så kommer det att resultera i en anmälan till myndigheterna hos dem, för att sedan skickas till Sverige om det finns kopplingar hit, säger hon.
Däremot har Sverige inte något sådant samarbete med Kina kring Tiktok. Även om ett samarbete finns med det nationella kontoret, så finns det inga tydliga flöden för att anmäla och eventuellt ta ned bilderna från den aktuella plattformen.

Sammantaget tror hon att det kommer att bli upp till varje person att bedöma om de ska vara rädda för att lägga ut bilder på sina barn på sociala medier, på samma sätt som de bedömer om de vill låta barnen röra sig fritt utomhus.  

– Det är ju därför man alltid ska fråga om det är okej att publicera bilder på barn, för att valet är så subjektivt, säger hon.

Hon tycker inte heller att man ska överdriva internetrisker, utan kalkylera med dem som man gör med risker i den fysiska världen.

– Ibland tenderar det att bli lite väl mycket fokus på vad som händer på nätet. Vi är jätterädda för personen som kan göra något med en bild på nätet, men inte för att samma person potentiellt skulle kunna köra på vårt barn utomhus, säger Louise Åhlén.  

Fotograferna Lars Epstein, Anna Clarén och Malin Arnesson påverkas alla av tidens anda. Lars Epstein berättar att han har blivit mycket försiktigare.

– Nu känner jag ett motstånd att fotografera barn jag inte känner, inte har frågat eller som inte ingår i kollektivet. Men om bilderna är unika, då måste jag fortfarande ta dem, säger Lars Epstein.

Anna Clarén känner igen sig i detta.

– Men det är ju så här med fotografi att vi använder andra människors ansikten och kroppar för att beskriva en verklighet som är subjektiv. Det gäller oavsett om det är barn eller människor i någon annan ålder. I det finns ett moraliskt dilemma. Får man allt för stora problem får man nog syssla med skulptur eller måleri, säger hon. 

Foto: Malin Arnesson

Malin Arnesson vill inte säga åt någon annan hur den ska göra med bildpublicering, men ser själv ett stort värde i att kunna dela sina bilder på nätet.

– Min blogg är inte så stor och jag skulle kanske vara mer försiktig om jag hade tiotusentals läsare, men som det är nu tycker jag och min familj att det är roligt att ha vardagsbilder, som ett minne av samtiden och uppväxten för familjen och andra vi tycker om, säger hon.

Det är dags för halloween, min dotter klär ut sig till flugsvamp. Den snyggaste flugsvamp jag sett om du frågar mig. Jag messar henne och frågar om jag får publicera bilden jag tagit på henne samma morgon. Ok, svarar hon. 

Jag lägger ut bilden och passar på att skrolla i flödet en stund. Hoppas på att få se bilder på andras barn i halloweenkostym. Känner efter. Känns det fel att jag la ut bilden? Är jag rädd? Nej, jag tror faktiskt att det finns mycket annat att vara mycket mer rädd för än att lägga ut en bild på Instagram. 

Text Martina Strand Nyhlin