En sensommareftermiddag i slutet av 1990-talet trampar fotografen Bruno Ehrs igång sin flakmoped och beger sig iväg från Bäcks på norra Gotland, där familjen har sitt torp. Lasten är tung av storformatsutrustning och dagen han valt är ingen tillfällighet: det är en söndag och därmed kommer han att kunna fotografera ifred på den folktomma platsen som är hans mål.

– Jag parkerar alltså utanför kalkbruket i Kappelshamn, det är ett helstängt område, jag har inget tillstånd men eftersom det är helgdag kan jag osedd ta mig över staketet och sätta i gång.

Ett av Bruno Ehrs favoritmotiv är industrilandskap. Typ det som med sina stora dagbrottsgropar och pyramider av kalksten breder ut sig framför honom den där dagen.

– Efter ett tag ser jag en stor yta av uppsprucken, torkad lera, som liknar bilder från öknar när det har regnat, oerhört dekorativt!

Ytans lerflak är ”stora som skivan på kafébord, ungefär”. Trygg i tron att de vilar på fast mark riggar han upp sin Tachiharakamera.

– Bilden jag hinner ta är från minuten innan allt havererar. Vad jag inte fattade var att det jag sett och klampat ut på för att fotografera, alltså de här lerkakorna jag tyckte var så snygga, bara var ett ytskikt och att det under dem var fullt med en gegga av blöt lera, som en swimmingpool av lervälling.

Bruno Ehrs fortsätter, och det hörs på rösten att vi närmar oss katastrofen:

– När jag står där med stativet och tar ett steg till vänster så gör jag det misstaget att jag kliver på kanten av en av lerkakorna, som då slår runt. Kameran åker åt sidan och jag faller i och sjunker sakta ner i geggan.

– Kakorna flyter runt som isflak, och där är inga människor så det är ingen idé att ropa. Det är som att det vore ett gigantiskt djur som sakta drar mig neråt hela tiden, till slut har jag lera upp till bröstet utan att känna botten och då tänker jag: ska jag dö nu, här? Är det här mitt öde, att jag ska försvinna i den här geggan och det enda man hittar är flakmoppen utanför gallret?

Han berättar att den amerikanske landskapsfantasten Ansel Adams, när han fick frågan om vilket stativ man skulle ta med sig ut i fält, svarade att man skulle ta det tyngsta man orkar bära. Här blir längden på det rejäla stativets ben räddningen.

– Kameran hade fallit på ett sådant sätt att änden på stativet hamnat nära mig. Stativet är väldigt långt, längst ut sitter ju kameran med ett ordentligt Imagonobjektiv. Och när jag tar tag i stativet händer det märkliga att objektivet fastnar som en krok i springan mellan nästa lerkaka och jag kan börja hasa mig fram. Det räddade förmodligen mitt liv.

Till sist lyckas han ta sig upp i säkerhet på land. Men en och en halv mils hemfärd i den kalla kvällningen väntade. Hungrig var han också.

– Jag var klädd i en ljusblå overall som jag fått av en granne som jobbade på Cementa. Jag kör iväg och skakar av kyla så jag tänker att jag måste få i mig något varmt.

Han beskriver hur han kör fram till korvkiosken på campingen i Kappelshamn och förgäves försöker snygga till sig.

– Jag ser ju ut som ett monster, helt täckt av lera, och i kön till korvkiosken är det en barnfamilj som tittar helt förskräckt på mig. Och så säger pappan på tydlig stockholmska: ”Släpp fram mannen, han är gotlänning!” I dag skrattar jag åt det. Men då var jag lagom kaxig.

Sedan var det skammen. Detta var inte första gången han ”satt livet på spel” under en plåtning. Han ville inte oroa sin fru Yvonne med vad som hänt och inte heller höra kommentarer i stil med ”där ser du hur det går när du tar risker”.

– Så i hemlighet letar jag rätt på trädgårdsslangen, och sedan duschar jag mig i skymundan med kallvatten och gömmer overallen och bränner den sedan.

Objektivet var utom räddning, men kameran hade klarat sig. Liksom det bastanta stativet. Det blev till sist en serie bilder tagna under säkra förhållanden på kalkbruket. Och trots att Bruno Ehrs försökte radera alla fysiska spår av det livsfarliga äventyret behöll han en viss souvenir.

– Det sitter fortfarande små lerfläckar på stativet, som jag inte brytt mig om att torka bort. Vi har blivit liksom lite kompisar, jag och de där fläckarna.