Boken har en schweizisk bindning, och är alltså öppen i ryggen så att sidorna kan vikas ut ordentligt, vilket var viktigt för fotografen Kjell-Åke Andersson.

– Jag gillar inte när fotoböcker får en böjning på mitten, och då kom formgivaren Anton Hull med idén om den schweiziska bindningen. Det blev mycket bättre, säger han.

Foto: Lars Dareberg

Bilderna är från 1970-talet, och visar livet och husen i Aspudden då förorten dominerades av billiga enrummare och många av de boende tillhörde de mindre bemedlade. Boken avslutas med en berättelse från Björn Qvarnström, som levt hela sitt liv i Aspudden och är Kjell Åkes vän. Omslagsbilden föreställer en kvinna och en man som dansar i sitt vardagsrum. Omslagets gula färg är inspirerad av den brittiske fotografen Martin Parr.

– Han gjorde en fin bok i den färgen, säger Kjell-Åke Andersson.

Kjell-Åke Andersson har arbetat med film under största delen av sin karriär, med filmer som Min store tjocke far och Mig äger ingen och senast tv-serien Det som göms i snö. Men han började som fotograf, och 1971–1974 gick han på Christer Strömholms fotoskola.

– Han sa till mig att en fotograf ska ha kameran i armhålan dygnet runt. I princip när man sover också, säger Kjell-Åke Andersson.

Då hade han precis flyttat till Aspudden med sin dåvarande flickvän Gunilla och de fick två döttrar under tiden – Matilda och Amanda.

– Då när vi flyttade dit var det ganska nedgånget, standarden var låg, vi hade duschen i tvättstugan. Barnfamiljerna flyttade därifrån. De som blev kvar var människor som var lite på fallrepet, säger Kjell-Åke Andersson.

Men där fanns också en otrolig gemenskap och solidaritet.

– Jag umgicks med mina grannar, människor som var omkring 55–60 år gamla, de var förmodligen födda på 1920-talet. De var arbetarklass, hade arbetat i den tunga industrin.

Kjell-Åke kallar dem de sista representanterna för folkhemmet.

– Det var de som hade byggt upp folkhemmet och de kände en jävla stolthet mitt i allting. Det går att se i alla miljöer, på tavlor och fotografier de satte upp på väggarna, klockor som de ärvt av sina föräldrar. Då fanns en kontinuitet bakåt. Nu när de är döda finns inga kvar, säger han.

Boken är en rundvandring i Aspudden – gator, parkbänkar, bakgårdar med sovande festprissar, och så finns bilder inifrån hemmen: köksbord med öl, brännvin, askkoppar och de ständigt närvarande katterna. Inte sällan dans och musicerande.

Det fanns ett järngäng som är med på många av bilderna, Svenne, Kilas, Ann och Nancy. De brukade ses på ölcafét Aspen eller hemma hos någon. Kjell-Åke blev skickad till Systembolaget längre ner på Hägerstensvägen.

– Det tog en kvart att gå, det tyckte de var jobbigt så de skickade mig, säger han.

Människorna fascinerade honom och det blev flera hundra bilder till sist. Att det blev en bok berodde på att Kjell-Åke Andersson gick igenom sina arkivlådor och bestämde sig för att digitalisera det han hade på negativ. När han såg bilderna från Aspudden tog han kontakt med Stockholmia, Stockholms stads förlag.

– De ville ge ut boken men hade inga pengar. Fast jag lyckades få stipendier för att finansiera boken, säger han.

Några fotografier föreställer Kjell-Åkes egen familj: Gunilla som sover medan den ena dotterna leker på golvet, eller en frukost i sängen, te, mackor och utbredda morgontidningar, som han tog med självutlösaren.

– Det blev nästan 20 år i krokarna. 1975 kom det förslag om att riva hela området, men folk protesterade. I stället sanerade de fastigheterna, bara några få revs och ersattes av nybyggen. Runt 1977–1978 var alla i det gamla gänget borta, säger Kjell-Åke.

När han flyttade därifrån på 1990-talet hade många av hyresrätterna redan försvunnit. Helt andra människor flyttade in: de som hade möjlighet att få lån – högutbildad medelklass. Aspudden av i dag är en helt gentrifierad förort, bara ett fåtal hyresrätter finns kvar. I en av dem bor Björn kvar.

Kjell-Åke Andersson – Kära Aspudden
Förlag: Stockholmia
Formgivare: Anton Hull
Redaktör: Bo Larsson

Finns att köpa här