Antingen formas man av sitt medium eller så formar man det själv efter vad man vill uttrycka. Det menade den amerikanska konstnären och fotografen Duane Michals som gick bort i början av sommaren, 94 år gammal och aktiv
in i det sista. Jag minns en fotograf som trampade upp en egen stig i det fotografiska landskapet, på tvären med Bressons »avgörande ögonblick«.

Driven av humor, lekfullhet och existentiell nyfikenhet började Michals att experimentera med bildsekvenser på 1960-talet. I verk som ”The spirit leaves the
body” och ”The human condition” avhandlade han ämnen som den egna döden och tillvarons instabilitet; metafysiska bildsekvenser som tar avstamp i vardagenvbara för att, ruta för ruta, förskjuta verkligheten. Bilderna försåg han ofta med handskriven text, där textens uppgift inte var att bekräfta bilden utan istället att utmana eller fördjupa dess motiv.
Michals hade en bakgrund som grafisk designer och steget till fotografin var inte självklart. Michals menade att kameran endast registrerade yta, och han intresserade sig för det som fanns under och bortom det synliga. Han var
tvungen att sammanfoga bild med text för att göra mediet till sitt eget. Hans konstnärskap genomsyras av ett hälsosamt mått av självdistans, något som inte alltid förknippas med konstnärer. Kanske är det därför jag ofta överrumplas av en lust att fotografera när jag ser hans bilder? Genom att ständigt ifrågasätta mediets begränsningar visade han på nya, innovativa sätt att ta sig an fotografi. Hans färgfotografi ska också nämnas. Färgbilderna är mindre kända, men minst lika stilsäkra och värda att bekanta sig med.

Som fotograf vägrade Michals att reduceras till enbart ett par ögon. Varför förminska fotografer så, menade han. Är vi inte alla våra sinnen? Detta, tillsammans med misstron mot det enskilda fotografiet, gjorde att han hamnade på tvären med mycket av det dokumentära tankegodset inom 1970-talets fotografi. Trots stora framgångar förblev Michals på fri fot undan grupperingar och definitioner; aldrig helt i fas med sin tid, alltid lystrande till ljudet från en annan trumma.
Kombinationen av Michals enkla teknik, små kopior och vardagsnära miljöer har gjort honom särskilt intressant för dem som just förälskat sig i fotografi. Kombinationen av tillgänglighet och extravagans är förförisk. Men hans avtryck går att se långt utanför fotovärlden. I såväl musikvideor som i mode- och litteraturvärlden kan man se spår av hans temperament och särskilda uttryck. Mycket av det som en gång gjorde Michals kontroversiell har idag blivit norm: att kombinera dokumentärt och iscensatt, text och bild, att jobba seriellt. Ska man peka på något som inte verkar ha gått i arv så är det kanske hans spjuveraktighet. Just humorn och lekfullheten är nog vad jag kommer att sakna mest.