En av de svåraste stunderna i Märta Thisners liv har blivit fotobok. Baby är hennes sätt bearbeta hur Björn dramatiskt kom till världen.       Det var under den tredje natten i den nya lägenheten som Märta Thisner plötsligt vaknade. Det var blött i sängen, och hon hade drömt att hon kissade på sig.

Märta Thisner var i vecka 31 plus 0 i sin graviditet.  Det blöta i sängen var inte kiss, det var blod.  Snart satt hon i en taxi på väg mot förlossningen på Södersjukhuset tillsammans med sin fru Sophie.

– Jag hade den där skinnjackan på mig som fortfarande har en stor blodfläck, beskriver Märta Thisner och pekar på jackan som hänger på en krok i hennes studio i Hornstull i Stockholm. På ett av borden ligger den fotobok som hon precis har gett ut. Totalt tog det fyra år att processa bilderna som har blivit boken Baby.

Även om deras son Björn i dag mår bra, skulle de sex veckorna de spenderade på neonatalavdelningen på Södersjukhuset förändra deras liv. Mitt i det värsta kände Märta Thisner ändå ett starkt behov av att dokumentera vardagen som skapades där. En bild från boken visar Björn med en svart ögonbindel för att skydda de ljuskänsliga ögonen, och en slang kopplad till näsan. De små fingrarna greppar försiktigt i ett tyg som är virat runt honom.

– Det är något med att vara fotograf, det blir lite makabert kanske, men det är som att det ligger nära till hands att ta upp kameran – för att man är med om något speciellt och processer man vill minnas. Vi visste ju inte om han skulle överleva. Det var som att ”om han dör nu vill jag ha bilder på honom”, säger hon.

Märta Thisner – BABY

I sjukhussalen var det som att Märta Thisners sinnen blev högkänsliga. Sladdar som blänker i solljuset, landstingslakan i pastellfärger och neddragna persienner skapade bilder i hennes huvud.

– Fastän det var så fult kunde jag uppskatta sjukhusmiljön. Ljuset som kom in i rummet, och alla material – det var som att allt var levande för att jag satt mitt i allt, säger hon.

I boken syns även bilder på Märta Thisner själv. Hon pumpar mjölk, hon står naken med blåmärken på magen och ett kejsarsnitt som gömmer sig under tejp. För att klara av att dokumentera Björn och Sophie, var det nödvändigt att även lämna ut sig själv på bild, menar hon.

– Jag hatar att vara naken. Jag är verkligen inte en naken person och har ett komplicerat förhållande till min kropp. Så nu känns det sjukt att det är en jättenaken bild här i boken. Men det känns också viktigt att det är det. För om det inte hade varit det, då hade jag inte kunnat visa Björn och Sophie nakna. Så nu blir det något jämnt, och snällt. 

Blev kameran som ett skydd?
– Ja, absolut. Jag tycker inte alls om att stå i centrum, jag är mer en betraktare. Att dokumentera blev en form av terapi, både för mig och Sophie. Hon har ju tagit bilder i boken också. Min kamera har alltid varit med mig på det sättet, som ett sätt att komma in i gemenskapen. Som ung var jag alltid den som dokumenterade mina vänner och min vardag, som en dagbok. Min första bok Drunk in love består av sådana bilder, så det känns naturligt att fortsätta med det.

Märta Thisner – BABY

Hur påverkades du av tiden på sjukhuset?
– Det var en chock att bli mamma. Det är som att jag har levt ett självständigt och fritt liv. Min identitet har varit äventyrlig. Jag kände att jag blev en annan person. Sedan kom pandemin kort därefter. Det blev en välbehövlig paus för mig, men jag hade jättesvårt att komma ur den. Jag tänkte att folk förväntade sig att jag skulle vara som jag var förut. Det fanns någon förväntan på mig att vara häftig. Men jag kände mig bara som en mamma. Jag fick en svacka efter att Björn föddes. Det var en otrolig prestationsångest och jag ville aldrig mer ta en bild. Det är verkligen nu när han har blivit äldre som jag känner att jag har kommit tillbaka.

Hur mycket ger du av dig själv i dina bilder?
– Jag tycker att det är jätteläskigt att fotografera. Jag är en högkänslig person. Det är mycket anspänning. Som porträttfotograf tar det mycket energi att se till att den jag ska ta en bild av ska känna sig trygg och bekväm. Att plåta reklam eller mode är svårare för mig eftersom det är så många i rummet. Då ska jag ta in vad alla tycker och tänker. Jag är väldigt dokumentär. Jag vet inte vad jag ska fotografera förrän jag ser det.

Hur viktigt är det med en viss stil?
– Det har alltid varit viktigt. Jag hittade tidigt en stil och vad jag gillade – i mångas ögon är den ful. Men jag har alltid gillat stökiga miljöer och det som inte är polerat. Jag retuscherar inte bilder mycket. Jag gillar råheten. Det har jag gjort från början. Att vara barn på 1990-talet har format mig och den estetiken har fastnat. Jag älskade grungen. Jag älskade Terry Richardson, även om det var sexistiskt. Jag gick till Benettonaffären och hämtade Sisleykataloger som han hade fotat, de blev som fotoböcker för mig. Det var något helt nytt för mig och det kändes som att det var något som jag själv kunde göra. Sedan har jag tittat mer på bilder och pluggat och hittat andra fotografer som inspirerat mig mer. Men det var liksom en ingång på något sätt som var tillgänglig under den tiden. Jag har inga föräldrar som håller på med konst eller kultur utan jag har fått min input genom MTV.

När fotograferade du för första gången?
– Jag började nog när jag var 14, 15 år. Då började jag tänka på var jag skulle gå på gymnasiet och då fanns det ett fotogymnasium i Uppsala. Jag trivdes inte alls i skolan och hade det ganska kämpigt. Jag växte upp på landsbygden, mina föräldrar var bönder. Jag kände mig annorlunda. Och i efterhand kan jag förstå att det är någon slags queerhet som jag försökte leva ut. Jag visste att jag ville bort till likasinnade i en storstad. Jag kände att det var så häftigt med foto. Att det var ovanligt med fotografer som var tjejer. Jag var blyg, men jag visste att om jag var fotograf skulle jag få träffa roliga människor, och vara med om roliga saker utan att behöva stå i centrum. Det var även tekniken, jag har alltid romantiserat mörkrummet och hade ett hemma. Min pappa och hans syskon höll på mycket med foto – så där som alla gjorde på 1960- och 1970-talen. Jag fick Lars Tunbjörks Landet utom sig av min faster och hennes kille i konfirmationspresent. Då hade jag sagt att jag ville bli fotograf. Det var också som ”Wow, de här bilderna!” Det var som att han hade fotat de miljöerna som jag kände igen. Vi var också på Skara Sommarland. Man måste inte resa, man kan fotografera det som är i ens närmiljö. Jag har alltid älskat familjealbum. Det tycker jag också är jätteinspirerande. Det behöver inte vara en professionell fotograf, utan bara att se bilder från andras liv.

Vad är det bästa med ditt yrke?

– Att jag har hittat ett sammanhang där jag kan vara mig själv och utvecklas – ett sätt att hitta vänner och att få vara med om spännande saker. Men också friheten. Mina föräldrar var ju bönder, det påminner om det. Man styr sina egna dagar.

Märta Thisner – BABY

Vad är utmaningarna?
–Jag är ingen entreprenör, och är inte bra på business. Jag har aldrig haft någon plan B. Pengar kommer och går. Det kostar mycket att göra böcker till exempel.

Hur viktig är din studio?
– Jag mår väldigt bra av att gå hit. Men också att jag har min egen plats nu när jag bor med min familj. Det är en skön känsla av att ha lyckats lite. Det är en plats där jag får göra vad jag vill utan att någon tittar – även om jag bara sitter i soffan med datorn. Det är som en man cave.

Har du fler projekt på gång?
– Jag har flera böcker jag vill göra. Jag vill göra en bok som är en fortsättning på Drunk in love. Jag vill fota livet som det är nu. Där blir det också mycket familj. Jag vill också göra en bok om platsen där jag växte upp. Jag har en massa bilder i huvudet som jag vill ta. Och det är ganska nytt för mig. Jag brukar ju inte tänka ut vad jag vill fotografera. Men nu känner jag att det är en metod som jag måste ha för att det ska bli av. Nu när jag inte lever där längre. Det är också lite nostalgi medan det fortfarande finns kvar, medan mina föräldrar lever. Stockholm har en sådan romantiserad bild av landsbygden. Jag gillar råheten. Plöjda åkrar och allt hårt jobb som de har lagt ned på den här platsen. Och vad det har gjort för dem – vad de har offrat för oss.

Av Jonna Dagliden Hunt

Foto: Celine Barwich

Namn: Märta Thisner
Gör: Svensk fotograf känd för sina porträtt. Hon har tidigare givit ut fotoboken Drunk in love (2019).
Bor: Stockholm.
Aktuell: Med fotoboken Baby med bilder från de sex veckor som hon spenderade med sin förstfödda son Björn och fru Sophie på neonatalavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm. Under 2024 släpper hon också en fotobok där hon dokumenterat konstnären och formgivaren Åsa Jungnelius liv och arbete i Småland.