Det är storm och 28 minusgrader. Snön yr när fotografen Cato Lein kör längs med vägen. Han har rest till sin hemby Båtsfjord, i Finnmarks fylke i nordligaste delarna av Norge. Vidsträckta vidder, karga fjäll och Barents hav omgärdar honom. I fotoboken Northern Silence skildrar han på ett ömsint och stillsamt sätt sina barndomstrakter och de människor som bor där. Ett arbete som tog sin början 1987.

– Jag var på besök hos vänner i Båtsfjord och det var så kul. Alla hade blivit raggare och körde runt med amerikanska bilar, drack konjak och hembränt. Jag tog bilder under tiden som vi reste från fjord till fjord och jag upptäckte att mycket hade förändrats sedan jag var där sist, både kulturellt och naturen i sig. Ryska gränsen var öppen, du kunde åka till Murmansk på ett par timmar, säger Cato Lein.

Foto: Cato Lein

Han är känd för sina porträtt. Hur han alltid får personen i fråga att känna ett lugn och bli fullt koncentrerad på stunden framför kameran.      Han har fotograferat så många personer, alltifrån Ulf Lundell till Susan Sontag.

Cato Lein är uppväxt i Båtsfjord, men familjen kom att flytta söderut till Fredrikstad. Han i sin tur hamnade i Stockholm i början av 80-talet. Fotografi är han självlärd inom och säger sig aldrig riktigt ha köpt en egen kamera. De flesta har han fått eller lånat av vänner. Tidigt i karriären plåtade han rockfoto, och kom successivt att hitta en egen stil. En skarp blick, viss oskärpa, spår av fotoemulsion eller andra misstag från framkallningen har blivit några av hans signum. Ofta var en storformatskamera laddad med Polaroid 665 med i kameraväskan, det vill säga att han fick ut både en svartvit bild och ett negativ.

Foto: Cato Lein

– Jag har fått höra att jag tar snapshots med storformat. Det är sant, jag sitter i bilen och tar landskapsbilder med min Graflex genom fönstret, en storformatskamera som förr användes av framför allt pressfotografer ute på fält. Att vänta in det rätta ljuset är inte min grej, säger han.

– Uttrycket i bilden blir alltid något mer än det du ser vid fototillfället när du jobbar analogt. Du vet inte vad du har tagit förrän filmen är framkallad. Jag går ofta på känsla och intuition, det är det som styr när jag fotograferar.

Det dröjde dock ganska många år innan han tog sig an projektet om Nordnorge igen. Först 2007 när han och två andra fotografer fick varsitt stipendium av Finnmark fylke kulturstipendium som gick ut på att skildra trakten inför en utställning fick det ny fart.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen. De flesta var jämngamla med mina föräldrar. Du måste verkligen älska kontakten med människor för att vara en porträttfotograf, säger han och fortsätter:

– Det spelar ingen roll om det är en kändis eller inte. Jag är ute efter något i blicken, att fånga en personlighet. I ögat kan du se hela livet i en människa, allt från glädje till sorg, det är något som de inte kan gömma.

Foto: Cato Lein

Han hade tidigare brottats med det faktum att många fotografer redan hade varit på plats och plåtat alla natursköna vyer. Vad fanns kvar att berätta? Men efter att ha jobbat för DN Kultur under ett par år så hade han format sin karaktäristiska stil och tog det arbetssättet med sig när han nu började resa runt i området.

– Jag jobbade lite löst. Jag ställde inte en person mitt i bild, utan mer råkade ta en bild. Blev det oskärpa tyckte jag bara att det blev en mer levande bild. Utan att veta om det, så skapade jag mig ett eget bildspråk.

Han tog storformatskamera och stativ och ställde upp på olika platser, som torget i Hammerfest eller en annan by när det var laxfestival. En mellanformatskamera var också med i kameraväskan.

– Jag mätte upp tre meter och gjorde ett kryss på marken, där skulle de stå framför kameran. Sedan gick jag runt och frågade, kan inte jag få ta en bild på dig? Och så pratade vi en stund.

Han fortsatte åka upp om somrarna åren efter. Finnmarks län är en del av Sápmi och här har samer genom tiderna levt på bland annat fiske, förutom rennäringen. Färden gick till Kautokeino, Karasjok och andra platser. På så vis kom han i kontakt med människor han inte tidigare kände. Som mamman och de två barnen som porträtteras i boken.

– Det var på kvällen, men solen går ju aldrig ner så det var ett väldigt fint ljus. Pojken har pyjamas på sig och ska gå och lägga sig. Det är då jag ser bilden framför mig, och ber dem sitta helt still. Pojken rör lite på sig och blir oskarp. Men det behövs bara en blick. Rakt in, ett allvar. Sedan adderas detaljer som krackeleringar i negativet från hanteringen efteråt, något som också har kommit att bli en del av mitt bildspråk, säger han.

Cato Leins fokus har alltid varit människor, aldrig landskap. Men i Nordnorge gick naturen inte att undvika.

– Det storslagna naturlandskapet finns där och då måste du ju ta bilder på det du ser. Efter åtta, tio år hade jag trots allt en ganska bra samling landskapsbilder.

Han bläddrar i boken som ligger på bordet framför oss.

– Jag träffade min förläggare André Frère första gången på fotofestivalen i Arles för snart åtta år sedan. Han fick se en dummie och efter en stund sa han ”vi måste göra den här”.

– Kruxet var bara att jag behövde söka pengar för produktionen. Åren gick och jag gav i princip upp då stöden uteblev. Men så en dag för ett år sedan visade det sig att André själv hade fått fram pengar, vilket var fantastiskt.

På André Frères förslag valde de att jobba med formgivarna João Linneu och Fernanda Fajardo. De är baserade i Reykjavik och hela designprocessen kom att ske på distans.

– Jag var och är ett stort fan av det de gör, så de fick fria händer och jag litade helt på dem. Min önskan var bara att få en så klassisk fotobok som möjligt. Ja, en hyllning till fotoboken helt enkelt, så långt från någon trend som möjligt.

Bilden på omslaget går i en stark orange och blå ton över den hårda pärmen. Vid första anblick är det inte tydligt vad man ser. Cato berättar att motivet återfinns i boken och är taget vid en glaciär. På framsidan står ett versalt N i övre delen av sidan och ett versalt S i botten. På ryggen och på baksidan står hela titeln och Cato Leins namn. Stilrent och enkelt.

– Vi valde mellan fyra olika omslagsbilder och jag valde den här. Formgivarna har tagit en detalj ur bilden från glaciären, inverterat den till ett negativ och gjort om den till ett slags koppartryck, likt en sedel. Det blev så snyggt, den sticker ut.

Foto: Cato Lein

Försättsbladen har samma motiv, men här går det i en blå och vit ton. Inlagan på 128 sidor rymmer totalt 74 svartvita bilder och 18 i färg. De svartvita bilderna har en ton av magenta i sig för att få en varmare känsla. Färgbilderna är i sin tur tryckta på ett papper i en gul nyans och bryter av med sin placering mitt i inlagan. Bilderna kommer som i ett flöde. I slutet av produktionen kom de att välja bort en del bilder för att skapa mer luft, fler pauser i boken. En text av journalisten Sophie Allgårdh inleder boken. I övrigt är det bilderna som får tala.

– Det har tagit många år att nå hit, men det är viktigt att inte ha bråttom. Hade jag gjort den för tio år sedan hade det varit en helt annan bok, säger Cato Lein.

Han höll den i sin hand för första gången på Paris Photo i november 2022.

– Jag älskar de här bilderna, och när jag tittar i boken så känner jag att den blev riktigt bra.

Text: Anna Henriksson.

Foto: Jonas Widhe

Namn: Cato Lein
Gör: Fotograf
Bor: Stockholm
Webb: catolein.com

Titel: Northern Silence
Förlag: André Frère Éditions 2022
Formgivare: João Linneu, Fernanda Fajardo

Juryns motivering:
En dramatisk skildring av det nordligaste Norge – huvudsakligen svartvita fotografier med effektiva inslag i färg. Poetiska och uttrycksfulla porträtt av människor och landskap – där kylan också har lämnat fysiska avtryck i bilderna – ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö. Detta mångåriga projekt speglar även ett samhälle i förändring på flera plan där politiska beslut och kommersiella intressen påverkar hela ekosystemet. Enastående tryckkvalitet och omsorgsfull formgivning gör boken till ett fulländat meditativt verk.

I juryn för årets pris satt Joanna Helander, Maryam Fanni, Åke Ericson, Annika Liljengren och Annika Elisabeth von Hausswolff. Läs mer

Svenska Fotobokspriset delas årligen ut av Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund. Läs mer