Västkusten är öppet hav, kala klippor, vindpinade öar. Västkusten är också hamnar, vägar och industriella strukturer där bebyggelsen kryper allt närmare sanden. Här förskjuts ständigt gränserna mellan stad och land. Ines Sebalj och Ola Kjelbye rör sig mellan dokumentation och poesi, mellan det kon- kreta och det upplösta. De berättar om platser och förändring. Hur vi bygger, river, minns och lämnar spår efter oss. Ibland i konflikt, ibland i oväntad harmoni. I nattbilder ser vi ljuset från byggnadsställningar, kranar och arbetslampor skära igenom mörkret och reflekteras i vattnet. Betong reser sig upp ur marken som monument, rått och mäktigt skulpturalt. Vi ser människans ständiga vilja att omforma. Ofta till priset av något annat som gått förlorat.
Några bilder senare löses landskapet upp. Dimman suddar ut det vi nyss såg tydligt. Träd blir minnen av träd, vågor blir ljus och platsen övergår från dokumentation till känsla. Här finns en tydlig motsättning: människan bygger för att något ska stå kvar. Naturen arbetar åt motsatt håll.
Kanske är det just så västkusten bäst kan förstås: som ett gränsland där natur och människa ständigt omformar varandra.
Välkommen på vernissage 3 oktober kl 13.
