Fotoförfattarna | 3 Sept 2012

Laddad väntan på arabisk vår

Med facit i hand är den enklare tolkningen av dessa bilder en sorts laddad väntan. Något emellan något annat som kom sedan, och som redan hunnit bli rykande färsk samtidshistoria. Något vi idag har ett namn på: Den arabiska våren.

Bild:Philipp Gallon

Philipp Gallons bok "No place" är bilder från en resa han gjorde genom Mellanöstern i oktober 2010. En resa som gick landvägen genom Europa över Turkiet till städer som Istanbul, Ankara, Aleppo, Damaskus, Beirut, Amman, Västbaken, Suez, Kairo och Alexandria. När jag skriver det här utsätts den klassiska antika staden Aleppo för besinningslös beskjutning av Syriska regeringsstyrkor och vanvettet bara fortsätter i väntan på diktatorns fall.

Men då när Philipp Gallon gjorde sin resa rådde ännnu ett, på ytan åtminstone, märkligt lugn. Hans boktitel och bilder beskriver detta märkliga stillastående. Icke-platser i en mening genom att de motiv han förmedlar både är de specifika platserna och en sorts allmän bild av Mellanöstern och kanske allas våra liv i det lilla nära perspektivet. Det är miljöer som på en gång är vanliga, vardagliga och samtidigt förstärker en kulturell eller regional identitet. Med våra europeiska glasögon på är Mellanöstern en kolonial benämning, något underordnat vår överhöghet, vår utsugning, vår ekonomiska dominans, våra fördomar.

En utgångspunkt för Philipp Gallons resa genom Mellanöstern var just hur regionen blivit synonym med en enbart utdragen traumatiserad väpnad konflikt, åtminstone som den speglas i västerländska medier. Bara då orohärdarna blossat upp som i Libanon, Palestina, Västbanken/Gaza och inne i Israel, har regionen synliggjorts medialt just som en brutal och hopplös smältdegel mellan ideologier, religiösa inriktningar och accentuerade kulturella skillnader.

Men världen rör på sig och förändringens vindar blåser och har blåst under lång tid i den här regionen på ett annat sätt än det som speglas i medierna. Det är som om det just är här som de ekonomiska och politiska "kontinentalplattornas" själva kollisions-zon finns. Friktionen är påtaglig och den väcker både förhoppningar och farhågor om framtidens utveckling.

Det är kanske just därför som Gallons bilder framstår som ett slags märkligt och stilla hoovrande över samtiden. Bilderna utstrålar en sorts lugn eller en stiltje som även beskriver vanliga människors vanliga liv och de platser där de lever både inom och bortom världspolitikens strålkastarljus och stridszoner.

Bild: Philipp Gallon

Bilderna talar såväl om ett stillastående som om utveckling, tradition och ansatser till förnyelse. Den anonyma miljön, eller kanske rättare den alldagliga, har i sig en rad inskrivna incitament som pekar i olika riktningar. De accentuerar eller underbygger något som ännu inte blivit synligt på ytan, men som finns där. Inne i dessa både fascinerande, vackra och ibland slumrande ögonblick av att just ingenting händer, pågick då Gallon tog dessa fotografier, en energiuppladdning som vi nu kan tolka mot facit i hand, eller reagera på med de pågående händelserna framför ögonen. Något som vi fortfarande inte sett slutet på.

Den påträngande samtiden skapar en skarp och reliefartad kant till läsningen av Philipp Gallons bildberättelse om livets vanlighet på platser som samtidigt är någons och ingens. Han ger oss platser med en tidlöshet och allmänmänsklighet bortom de medialt förmedlade bilderna av ett Mellanöstern i stark och dramatisk förändring. En känsla av positiv och gemensam kraft snarare än förtärande skillnader. Det ger detta fotodokument en överraskande inre styrka.

Philipp Gallon har gått Högskolan för fotografi i Göteborg. Han bor och arbetar i Stockholm.