Så kom slutligen betänkandet från kommittén En kulturkanon för Sverige, och den har ett jättefint fotografi på framsidan, men där tar det stopp. Det finns inte ett enda fotografiskt verk med i den här kanonen.

– Vad betänkandet visar är att en skriven kulturkanon först och främst belyser det man har valt bort och saknar kunskap om. Man belyser vad den här kommittén inte tycker är viktigt eller inte vill beblanda sig med. Man försöker omskapa kultur till någonting ofarligt och nostalgiskt som inte kommenterar samtiden. Det blir inget samtal eller dialog, utan monolog och propaganda. Det blir nationsbygge.

– Jag tycker svenska fotografer ska känna sig stolta över att inte vara med, så kan man vända det. Men det är förstås flagrant att gruppen visar sitt totala ointresse för och okunskap om fotografi.

Jag har bett dig ta fram en lista med tio fotoböcker som skulle kunna utgöra en svensk kanon. Hur gick du till väga för att ta fram den?

– Kommitténs kanon har till att börja med en 50-årsgräns för att slippa ta i det grötiga och komplexa vilket är en indikation på beröringsskräcken med vad som är kultur, alltså det som omskapas och diskuteras i vår samtid. Jag är kanske något modigare och har valt verk fram till 1990-talet och där fokuserat på böcker som står ut. Det kanske inte är böckerna som fått bredast genomslag men det finns redan en kanon för svenska fotoböcker – det är bara att titta på de böcker som gjorts om svenska fotoböcker.

Bengt Berg – Måseskär (1912)
– Om man börjar med de tidigaste fotoböckerna så har vi först Mohlins Fontän av Johannes Jaeger. Sen har vi Henry B. Goodwins piktoralistiska praktverk och så kommer naturfotograferna, framför allt Paul Rosenius och Bengt Berg Det här är några av de tydligaste exemplen på tidiga fotoböcker i Sverige, och då faller min lott på Bengt Bergs Måseskär från 1912. Det är eventuellt också den svenska fotobok som är först ut att publicera färgbilder, det är en liten pärla.

Anna Riwkin-Brick – Svensk danskonst (1932)
– Efter piktoralismen och det mer och mer beslöjade och måleriska fotografiet så kom 20–30-talets försök att låta fotografiet vara en konstart i sin egen rätt utan att härma de andra konstarterna. Där har vi främst två fotografer i Sverige som står ut. Det ena är Andreas Feininger som kom till Sverige under en kort period efter att ha utbildat sig på Bauhaus och sen stack vidare till USA, och sen har vi Anna Riwkin-Brick. Mitt val blir Anna Riwkin-Brick och hennes bok Svensk danskonst från 1932 som verkligen står ut från den här perioden.

Sven Järlås – Ålderdom (1949)
– Sen kom kriget, och de fotografiska experimenten från 20–30-talet tappar sin relevans. I stället blir detta den tidiga socialreportagens tid och efter kriget låg fokus på skildrandet av orättvisor, vilket blev en lång tradition i Sverige. Från 40-talet har vi namn som Tore Johnson med fantastiska böcker men jag landar i en annan makalös bok som heter Ålderdom med fotografier av Sven Järlås, och text av Ivar-Lo Johansson. Den gavs ut 1949 av Kooperativa förbundet. Boken gav upphov till en enorm debatt och sägs ha spelat stor roll för utvecklingen mot en mer human åldringsvård i Sverige och det som senare kom att kallas för hemtjänsten.

Sune Jonsson – Byn med det blå huset (1959)
– På 50-talet tar socialreportaget ett hårt grepp om Sverige och svenska fotografer. 1959 kom Sune Jonsson Byn med det blå huset ut – hans debutbok om sin hembygd. Om man vill kan man se den som en moralistisk nostalgisk produkt men det är samtidigt otroligt vackra porträtt av hårt arbetande människor. Det finns många ingångar i den, och det är en av styrkorna. Jonsson skapar skola med det här verket och får många efterföljare. Han fortsätter sedan att vara en otroligt viktig fotograf i Sverige ända fram till sin död.

Odd Uhrbom – Gruva (1968)
– Vidare in i 60-talet är det Jens S. Jensen, Jean Hermansson, Joanna Helander, Ynge Baum och Ann Christine Eek med socialreportaget som har än tydligare agens och ståndpunkt än Sune Jonsson, som träder fram. I denna stora mängd böcker väljer jag Gruva med fotografier av Odd Uhrbom och text av Sara Lidman. Framför allt den andra utgåvan från 1969 är en otroligt fin bok, hur den är upplagd, hur textblocket kommer, intervjuerna och citatet som får en att rysa:
” … om två timmar skall du till jobbet… om fem år är du döv… om tio känner ingen igen dig …”.

Agneta Ekman – Tall-Maja (1967)
– Sen ramlar vi in i en annan del av 60-talet när en tydligare bildkonstvärld möter fotografiet och de experiment som detta mynnar ut i. Det blev ju nästan en konflikt mellan dessa två olika fotografvärldar och där kom en bok som nästan alltid är med på den här typen av listor och som förtjänar det, och det är Tall-Maja från 1967 av Agneta Ekman och text av Bengt av Klintberg. Det är en bok som bara blir mer och mer relevant och står som ett unikum för här tiden. Missförstådd och bitvis till och med föraktad när den kom ut.

Eva Klasson – Le Troisième angle (1976)
– I Agneta Ekmans anda väljer jag en artists’ book i sin fulla prakt, nämligen Eva Klassons Le Troisième angle från 1976. En makalös bragd till bok. Intressant är också att bilderna blev återuppmärksammade igen på 1990-talet i och med utställningen Tänd mörkret på Göteborgs Konstmuseum. Men för att verkligen ta till sig detta verk måste man läsa boken. Fotografierna är bara en del av boken som samverkar med litografiska tryck på kinapapper. Det är inte så lätt att se den idag, vi har den på biblioteket men den är svår att få tag på. Det är också väldigt oklart hur många exemplar som gavs ut. Tanken var 1000 exemplar men förlaget gick i konkurs långt innan de lyckades med detta, det var en väldigt dyr produktion. Man brukar uppskatta att det finns åtminstone 300 stycken.

Karl-Erik Ström – Fotografens makt (1979)
– Om vi fortsätter en stund med konstnärerna så kommer sen Fotografens makt av Carl-Erik Ström från 1979, utgiven av Kaleidoskop, en av få konceptuella fotoböcker från 1970-talet. Detta var ju en stor genre i USA, men en väldigt egensinnig fotobok i en svensk kontext. Därför platsar den här

.
Lennart Sundström – Min första pekbok (1949)
– Vi talade tidigare om Riwkin-Brick och hennes folklighet, vilket inte minst berodde på alla de barnböcker som hon gjorde, bland annat tillsammans med Astrid Lindgren. Jag har tittat lite extra på fotografiska barnböcker och tycker det är en intressant genre. Utöver Riwkin-Brick så finns ju Horst Tuuloskorpi som gjorde väldigt spännande 70-tals böcker med ett bildspråk som man måste titta på om man är intresserad av att göra fotoböcker. Men jag väljer en föregångare från 1949, vilket är Min första pekbok av Lennart Sundström. Jag kan aldrig se mig mätt på den boken, den har så många nivåer och är en otroligt spännande bok. Han gick under pseudonym och kallade sig Per Olow när han gjorde boken.

Elisabeth Olsson – Ecce Homo (1998)
– På 1990-talet har vi sen förstås Lars Tunbjörk, som definitivt måste ha haft Min första pekbok som liten. Idag är han en del av en internationell fotobokskanon. Men jag väljer ändå inte honom, och jag väljer inte Anders Petersen eller Tuija Lindström, och jag väljer inte Gerry Johansson heller trots sin enorma produktion, utan landar i en folkligt förankrad bok och det är Ecce Homo av Elisabeth Olsson från 1998. Det jag tycker är fascinerande och viktigt med den boken är att vi på 1990-talet trodde att provokationens tid var över, vi hade ju redan gått igenom punken, och så kom hennes projekt och visade att ett konstnärligt fotografiskt projekt som skildrade en stigmatiserad och förtryckt grupp kunde skapa så oerhört mycket debatt, ilska och hat.

Efter att ha läst den här utredningen, och framför allt resonerandet i inledningen, slår det mig att hur vi än förhåller oss till den här kanonen så får kommittén rätt. Det man verkar vilja uppnå är helt enkelt att provocera oss att komma med en mängd delkanoner så som vi precis har gjort nu. De vill att vi ska bidra med de viktigaste tio, femtio eller hundra fotoböckerna.

– Ja, visst. Vi spelar dem i händerna. Vi är duktiga idioter. Det är också så som populism fungerar: om man möter populism med intellektualism så förlorar man.
Ett annat av många problem med detta kulturkanon är den kulturpolitik och budget som detta kommer resultera i. De äskar nu 60 miljoner från kulturbudgeten för att propagera för kanon och därutöver vill de ta 150 miljoner kronor från allmänna arvsfonden. Samtidigt skär man med på anslagen till de institutioner som arbetar med bildning, som bibliotek, folkhögskolor,vuxenutbildning, kulturskola…

– Jag anser inte att en sådan här simpel lista tillför någonting, jag tycker bara att den reducerar konsten till varor. I stället för att förstå att kultur är att bygga något tillsammans, att uppmuntra till samtal och ställa frågor så reducerar man kulturen till turistmål.

Trots kommitténs styvmoderliga behandling av fotografi i kulturkanon hittar vi till slut flera ställen där fotografi får plats. Här kommer hela listan:

Jazz på Svenska
Fotografen och formgivaren Tor Alm finns med i kanon, då han gjorde omslaget till skivan Jazz på svenska.

Gripsholms slott
I motiveringen till valet av Gripsholms slott nämns statens porträttsamling. I denna samling återfinns bland annat hedersporträtt fotograferade av Bruno Ehrs, Marja Helander, Thron Ullberg, Sanna Sjöswärd, Julia Peirone och Hans Gedda.

Digitala portalen
Verken ska i denna portal tillföras ett rikt material av bilder, ljud, fotografier, kartor och filmer för att illustrera och ge fördjupad förståelse av verken.

Omslagsbilden
Pricken över i-et är dock omslagsbilden, ett fotografi från 1923 föreställande ett jättelikt kullager som SKF producerade till Jubileumsutställningen i Göteborg samma år. I denna version har man dock spegelvänt bilden och retuscherat bort SKFs logotyp i toppen av kullagret. Bilden tillhör Järnvägsmuseet och är tänkt att visa Sven Winquist vars uppfinning det sfäriska kullagret återfinns in kanon. Tyvärr är bilden felaktigt attribuerad i samlingarna och föreställer egentligen arbetaren Konrad Österström. Detta var Göteborgs-Posten snabba att rapportera om.