Med bultande tonårshjärta hade jag läst Hemingways roman om fiestan i Pamplona, ”The Sun Also Rises”. För en skrivsugen yngling blev Ernest en litterär förebild och jag ville följa i hans spår och med egna ögon se det hela. Under en andra liftarsommar ställde jag mig vid vägkanten och drog ner till Paris, den självklara startpunkten.

Ett par knöliga dygn följde utmed väg No10 till Tours, Poitier och Bordeaux och vidare mot Biarritz och spanska San Sebastian. Så över bergen till Pamplona och ”Grandes Corridas de Toros”. Trofasta ”Yashica-Mat” väl gömd i sjösäcken i händelse av skumma bilförare eller andra figurer. Kameran laddad med svartvit Tri-X 27 DIN, tolv filmrutor i format 6×6 cm. Manuella inställningar: avstånd, bländare, slutartid och handvevad filmtransport.

Den 7 juli 1964, fiestans första dag. Inför premiärdagens tjursläpp krånglar sig den kaxige liftaren en trappa upp för att få en perfekt fönsterplats för ”Yashican”. Försöker med några ynka liftarpesetas muta mig in i en bostad. Men lägenhetsägaren viftar förnärmad bort dem och bjuder på kaffe. Kameran blir inträdesbiljetten till hans och tjurarnas värld.

De vasshornade tjurarna ska just släppas inför sitt gatlopp till arenan. Ser en berusad och upphetsad hord unga män som strax sätter allt på spel. Frivilligt. Många bär traditionell röd halsduk och en hoprullad tidning som löjeväckande vapen. Ordningsmakten trycker tillbaka adrenalinstinna hetsporrar. Spanande blickar från balkongerna. Kollar kamerans inställningar. Beredd.

Och ett första knäpp …

Foto: Björn Axel Johansson

Så ljuder kanonskottet över staden. Signalen. Tjurarna släpps lösa. Sorlet på gatan tystnar. Massan rör sig osäkert framåt. Oro i ledet, ser sig om, lyssnar. Och så kommer de. Skräckslagna och ursinniga dundrar tjurarna mot arenan. Tungt och fort, våghalsarna börjar springa för sina liv. Ingen lek. Fingret på avtryckaren. Rätt ögonblick – nu!

Ett knäpp till …

Foto: Björn Axel Johansson

… och så rusar de sista tjurarna förbi. Kaos rakt nedanför. De skrämda klamrar sig fast mot stängslet, någon stångad, händer runt huvudet. Hinner veva fram nästa ruta. Vrider kameran, chansar.

Ett slutligt tredje knäpp …

Foto: Björn Axel Johansson

Allt redan över. Men de snabba och djärva följer med tjurarna utmed stadens stängslade gator ända bort till arenan. Slutstationen där matadorerna väntar. Och vid veckans slut är alla tjurar ihjälstuckna. Tjurfäktarna stryker bort blodet från de smäckra värjorna. Stramt bugande tar de emot åskådarnas hyllningar. De döda djuren släpas ut från arenan. Kvar blir blodstänkta spår i sanden.

Väl hemma efter liftarsommaren kunde filmrullen äntligen soppas i badrummets mörker och sköljas i kökets diskho. Blev nöjd med negativens frusna bildminnen. Tog bara tre exponeringar. Det hade ju gällt för tonåringen att snåla med dyr film. Lyckligtvis sammanfattade de hela spektaklet. Och som det brukar heta: ”Bilden kommer som en snigel och försvinner som en blixt”. Det gällde även i Pamplona.

När jag idag bläddrar i dåtidens negativpärmar saknas dock fotografier från de få tjurfäktningar jag själv såg. Satt antagligen illa till på läktaren och för en gångs skulle svek också ”Yashican” mig. Den fasta normaloptiken på 80 millimeter räckte in till för att fånga det blodiga dramat på arenan.

En annan orsak var det bedrövliga skådespelet i sig. Det blev den första och enda gången jag tog del av detta medeltida barbari. Och för min del hamnade också Hemingways hjältegloria lite på sned efter att ha sett vad det hela egentligen handlade om. Trist. Men framför allt dröjer sig andra minnen kvar – den vänligt välkomnande befolkningen i en stad som under några dagar sjöd av sång och vin i det fascistiska Spanien.

Text och bild: Björn Axel Johansson

SFF:s fotohistoriske rådgivare och skribent