abcdefefhsi
Fotohistoria | 1 Nov 2022 | Björn Axel Johansson

Henry B. Goodwin – kamerabildens mästare

En av Sveriges främsta fotografer, Henry B. Goodwin, var både praktiker och teoretiker. Som flitig skribent blev han tongivande inom yrkeskåren. Han ville få fotografin erkänd som en egen konstart och ingick bland annat i redaktionen för Svenska Fotografernas Förbunds dåvarande månadsskrift ”Svenska fotografen”. Av Björn Axel Johansson

Henry B. Goodwin – kamerabildens mästare

”Jakob i tö”. Foto: Henry B. Goodwin. Bildkälla: ”Svenska fotografen" 1915/N:o 50

VID MIDDAGSTID lördagen den 13 februari 1915 är centrala Stockholm insvept i dis. Gatorna slaskiga och vinterljuset svagt. Henry B. Goodwin – språkvetare och tidigare lektor i tyska vid Uppsala universitet – kommer gående utmed Arsenalsgatan ned mot Kungsträdgården. Folk runt om kliver försiktigt i slasket. Bakom honom kryper en automobil fram i snömodden och en arbetskarl kommer dragandes med en kärra.
   Goodwin stannar upp. Han ser bilden framför sig, tar fram den lilla kameran ur fickan, fäller ut bälgen, riktar objektivet utefter gatan och i den disiga fonden skymtar Jakobs kyrka. Tar stöd mot en stolpe. Trycker av. Exponeringstiden är 1/25-dels sekund, tillräckligt snabb för att nästan frysa fotgängarnas steg och motorfordonet som just svänger runt hörnet.
   Men det var ingen amatörfotograf som vandrade omkring och ägnade sig åt ”street photography”. Den lilla kameran för rullfilm skiljde sig på alla sätt från stativbundna ateljékameror för glasnegativ som han yrkesmässigt hanterade. I stället prövade han nu en av de fickkameror som erbjöds världens amatör- och familjefotografer, ”The Vest Pocket Kodak”. Den var av metall och rymdes i handflatan.
   Den tekniske nyfikne och väl bevandrade Goodwin hade uppmärksammats på kameratypen av en god vän, fotografen Theodor Hilsdorf som drev en framgångsrik ateljé i München. Kodaks lilla kamera erbjöd åtta exponeringar med negativformatet 4×6,5 centimeter. Den hade introducerats ett par år tidigare och Hilsdorf rekommenderade Goodwin att pröva den.

”Nyhet! Detta är den minsta Kodak som tillverkas och den kan godt bäras i västfickan.” År 1912 presenterade Hasselblad fickkameran för svenska köpare, 12 centimeter hög och hopfälld 2,5 cm tjock. Den såldes i ett par miljoner exemplar fram till 1930-talets slut. Under världskriget 1914-1918 reklamerade Kodak den som ”The Soldiers Camera”.  Bildkälla: Hasselblads priskurant 1912

SAGT OCH GJORT. Under sina strövtåg i Stockholms centrala delar tog Goodwin en serie bilder som visade staden och dess invånares vardag. Han trodde att den lätta kameratekniken och ett omsorgsfullt arbete i mörkrummet kunde resultera i godtagbara fotografier.
   Han ville förstora de små negativen och ta fram 24×30 centimeters papperskopior. Kodak rekommenderade dock en betydligt mindre storlek. Utöver kameran och en framkallningsmaskin erbjöd företaget en förstoringsapparat avsedd för fotokopior i vykortsformat.
   Flanören Goodwin höll inte med och redogjorde för sina nyvunna erfarenheter i Svenska Fotografernas Förbunds dåvarande månadsskrift ”Svenska fotografen”. Han var en flitig skribent. Bara under åren 1914 och 1915 publicerade han ett fyrtiotal artiklar och notiser. Han ingick även i tidskriftens redaktion.
   Under rubriken ”Fickkameran” i artikelserien ”Populära uppsatser i amatörfotografi” skriver han i februari 1915: ”Det finns de bland oss, som inte gå utom knutarna utan att ta med sig sin minimala rullfilmkamera i fickan. Den hör till den dagliga utrustningen som klockan, näsduken och nyckelknippan […] och att vi även stoppa den andra fickan full med lösa filmrullar som inte är längre än 55 mm”. Vidare påpekar Goodwin att en filmrulle bara väger 18 gram, det vill säga som ”ett enkelt brefporto”, medan kamerans vikt är 310 gram, ”knappast tre gånger vikten av ett herrfickur”.
  Han berör inte prisfrågan. Enligt Hasselblads priskuranter kostade en filmrulle till att börja med 85 öre för att vid första världskrigets slut säljas för 1 krona och 20 öre. Samtidigt ökade priset för kameran i standardutförande från 30 till 39 kronor.

Till storleken var en hopfälld kamera jämförbar med dagens mobiler. Under årens lopp förekom den i olika varianter med bland annat olika objektiv och bländarvärden från f:7,7 till som bäst f:4,5. Exponeringstiderna 1/25 och 1/50 sekund var standard. Bildkälla: Hasselblads priskurant 1918

DET ÄR PRAKTIKERN och pedagogen som delger tidskriftens läsare sina synpunkter. Men att Goodwin propagerade för fickkameror var inte okontroversiellt. Den fotografiska yrkeskåren var länge skeptisk till både rullfilm och små negativformat. Stora glasnegativ för förstoring och kontaktkopiering var standard inom professionen. Den nya tekniken ansågs enbart passa amatör- och familjefotografer.
   På flera sätt var dock Goodwins nytagna Kodakbilder i samklang med den gren av fotografin som kallades piktorialism. I stället för att enbart registrera och återge vad som fanns framför kameralinsen ville piktorialisterna snarare skapa en känsla hos betraktaren: diffusa och upplösta linjer och former, djärva kompositioner, ljusets växelverkan, överraskande bildvinklar.
   ”Soft focus” blev ett begrepp och en internationell trend. Föregångare fanns sedan 1890-talet i bland annat USA och Storbritannien. Men i stor utsträckning var det avancerade amatörfotografer som ägnade sig åt den här typen av fotografi. Kommersiellt ansågs den mindre intressant. Yrkesfotograferna höll fast vid de traditionella former av ateljéfotografi som en bred allmänhet efterfrågade.
   Det kom inte att gälla Henry B. Goodwin. Med stor energi och talang förnyade han svensk fotografi och myntade begreppen ”kamerabild” och ”kamerakonstnär” i stället för ”fotografi” och ”fotograf”. Hans uttalade mål var att höja fotografins status och få den erkänd som en egen konstart.

Gammalt och nytt. Åren runt första världskriget blev en brytningstid för fotografin. Brittiska rullfilmskameran ”Ensignette” i metall från 1909 framför en stativbunden så kallad resekamera i trä för glasnegativ. Med yttermåtten 10×4,8 cm var ”Ensignette” mindre än Kodaks konkurrerande ”Vest Pocket”. Foto: Björn Axel Johansson

SAMTIDIGT som den 37-årige Goodwin vandrade runt på stadens gator med Kodaks kamera i fickan fick han sitt professionella genombrott. Konstsalongen Varias på Östermalm arrangerade hösten 1915 landets första fotografiska separatutställning. Den blev en succé. Bland annat uppmärksammade ”Svenska Dagbladet” evenemanget och använde Goodwins nyspråkliga term ”kamerabilder” i rubriken.
   Recensenten lovordade ”den skicklige fotografens förmåga att framhäva det artistiska hos sina modeller och motiv. Där äro karaktärsfulla porträtt, graciösa studier, lätta skisser, fint komponerade grupper, stämningsfulla landskap, och öfverallt ha de effekter, som ljus och skugga kunna ge, tillvaratagits med fin känsla.”   

Utöver att föra in små enspaltiga och svartvita annonser i dagspressen tog Goodwin också fram en sobert slagkraftig affisch i samband med utställningen. Den stiliserade symbolbilden byggde på ett fotografi med dansösen Jenny Hasselqvist. Wilhelm Kåge svarade för den eleganta formgivningen. Bildkälla: Bruno Ehrs arkiv.

   Goodwin trädde nu fram som en särdeles kompetent fotograf med ett stort register och många motivkretsar. Ändå var det som porträttfotograf han fick de största ekonomiska framgångarna.
   I samband med utställningen hade han öppnat sin nya fotoateljé på Strandvägen 7B. Stockholms konstnärer, artister och författare sökte sig till ateljén tillsammans med samhällets översta skikt inklusive medlemmar av kungafamiljen. Det visade sig också att Goodwin – utöver ett suveränt handlag i ateljé och mörkrum – också var en skicklig marknadsförare och affärsman. Han byggde upp en framgångsrik verksamhet med huvudstadens högsta priser. Kunderna hade råd att betala. 

GOODWIN var en mångfacetterad person, både ord- och bildmänniska, praktiker och teoretiker med internationella utblickar och kontakter. Han föddes i München 1878 som Heinrich Karl Hugo Bürgel. Fadern var landskapsmålare och fick 1898 professors titel. Tillsammans med sin far tog sonen sina första fotografier som elvaåring och blev senare elev hos den uppburne fotografen Nicola Perscheid i Leipzig, en av Tysklands främsta piktorialister runt sekelskiftet 1900.
    Parallellt ägnade sig den unge mannen åt språkvetenskapliga studier vid universitetet i Leipzig. Han blev filosofie doktor 1903 och året därefter anlände han till Uppsala universitet, blev svensk medborgare 1907 och ett par år senare lektor i tyska och lexikograf på förlaget Norstedt & Söner.
   Drygt trettio år gammal bytte han inriktning och orienterade sig mot fotografin, blev medlem i ”Svenska Fotografernas Förbund” och medverkade 1912 i ”Fotografisk Tidskrift” med artikelserien ”Konstnärliga personligheter”. Året därefter bjöd han in sin mentor Nicola Perscheid till en veckolång kurs i Stockholm och följande år deltog han i ”Baltiska utställningen” i Malmö och höll föredrag om ”Bildmässig fotografi”.

Fotograf Goodwin i arbete i sin studio anpassad för dagsljus. Den stora ateljékameran var monterad på ett rullbart stativ. I handen håller han den slangförsedda luftblåsa med vars hjälp han exponerade bilderna. Bildkälla: Bruno Ehrs arkiv.

   Goodwin utvecklade också sina internationella kontakter. Den svenska fotografkåren var av tradition starkt bunden till den fotografiska världen i Tyskland. Den lovande fotografen fjärmade sig dock från sitt hemland och riktade i stället blicken västerut.
   Han var förberedd. Stegvis ändrade anglofilen och akademikern Dr Henry B. Goodwin sitt namn från Heinrich till Henry, familjenamnet Bürgel reducerades till ett enkelt ”B”, han övergav barndomens katolska kyrka för protestantismen och blev svensk medborgare. Under det nya och mer marknadsinriktade efternamnet Goodwin steg han så ut på den internationella arenan.     
  Han bidrog 1914 med en artikel om svensk fotografi i brittiska ”Photograms of the Year”, korresponderade bland annat med den amerikanske piktorialisten Alvin Langdon Coburn, blev senare medlem i två av världens främsta fotografiska sällskap, ”The Royal Photographic Society” och ”The London Salon of Photography”. På 1920-talet bjöds han bland annat in till USA av ägaren till ”Vanity Fair” och presenterade utställningar i New York, Boston, Chicago och Los Angeles.

Goodwins porträttstudie ”Ludmila” återfinns på omslaget till den bok han gav ut 1929.

GOODWIN var alltid snar att greppa pennan och publicerade ett mycket stort antal artiklar i tidskrifter och dagstidningar. Parallellt gav han ut en rad språkvetenskapliga boktitlar och några exklusiva fotoböcker, i första hand ”Konstnärsporträtt” 1917 och ”Vårt vackra Stockholm” 1920. Den senare innehöll bland annat några av de bilder han tog med Kodaks fickkamera under sina stadspromenader 1915.
   Den frånskilde Goodwin hade 1909 gift om sig med Ida Helander, änka efter pastorsadjunkt Josef Helander på Östermalm. Hon var en stridbar kvinna med för den tiden radikala åsikter, höll föredrag i rösträttsfrågan och gav 1912 ut skriften ”Charles Dickens – småfolkets skildrare”.
   Under årens lopp kom makarna att arbeta tätt tillsammans. Omväxlande skrev Ida B. Goodwin texter till makens produktioner medan han illustrerade hennes böcker, exempelvis ”Jenny Hasselqvist” 1918, ”Troll och Tott och deras vänner” 1924 och ”Hennes höghet av New York” 1925.
   Hon stöttade honom också i makarnas gemensamma omsorger om parets trädgård som Goodwin ägnade allt mer tid åt i slutet av 1920-talet. Han publicerade 1925 ”Täppan som sommarnöje” och 1928 kom ”Doktor Goodwins lilla katekes med frågor och svar för den som kring sitt hem vill odla blommor”.

I slutet av ett långt liv överlät Ida B. Goodwin [1874-1963] en del av den utrustning som hennes make tidigare efterlämnat: ett par handkameror, en förstoringsapparat och ett äldre objektiv. Mottagare var Karl Sandels på Svenska Fotografernas Förbund, bland annat chefredaktör för ”Fotografisk Tidskrift” 1953-1960Foto: Björn Axel Johansson

  Goodwin gav 1929 ut boken ”Kamerabilden”. Totalt innehöll den ett fyrtiotal illustrativa fotografier i koppartryck. Där återfanns tre bilder av hans ungdoms mentor, Nicola Perscheid, ett fotografi signerat den internationellt respekterade Edward Steichen liksom ett par bidrag av hans svenska kolleger, John Hertzberg och Oscar Halldin.
  Han publicerade även ett dussin kamerabilder ur sin egen produktion: porträtt, nakenbilder, landskap och tekniskt inriktade illustrationer. Men här fanns också det fotografi han tog på Arsenalsgatan en disig februaridag 1915 – ”Jakob i tö”. Ännu fjorton år senare lyfte han fram denna gatuvy i vad som blev hans sista publikation.
   Den hade undertiteln ”En orientering för envar med ett hundratal praktiska vinkar”. Det blev hans fotografiska testamente. Henry B. Goodwin gick bort år 1931 i sviterna av ett benbrott.               

/ Björn Axel Johansson

——————————————————————————————————————————————————————————————-


Namn:
Henry B. Goodwin
Levde: 1878-1931
Verksam som: Fotograf, språkvetare, pedagog, skribent, debattör

Läs mer: Goodwin: Kamerabilden [Albert Bonnier, 1929], Rolf Söderberg: Henry B. Goodwin / Piktorialist och porträttör [Alfabeta, 1989], Bruno Ehrs & Carl Bengtsson: Goodwin / En hyllning [Norstedts, 1998], Olle Östlind: Den okände Henry B. Goodwin [Carlsons förlag, 1997], Essäer om Henry B. Goodwin [Nordic Academic Press, 2009], Henry B. Goodwins vykort [Nordic Academic Press, 2010].

——————————————————————————————————————————————————————————————-

FOTOGRAFPORTRÄTT är en artikelserie av Björn Axel Johansson om fotografer som medverkat  i Fotografisk Tidskrift eller varit medlemmar i Fotografiska föreningen respektive Svenska Fotografernas Förbund. Läs mer

——————————————————————————————————————————————————————————————-

Serien med fotohistoriska texter skrivna av fotohistoriker Björn Axel Johansson är en del av ett långsiktigt arbete Svenska Fotografers Förbund bedriver. För oss handlar det om att ta ett konkret ansvar för fotohistorien och gräva där vi själva står, det vill säga i våra egna arkiv. Foto: Björn Axel Johansson. Läs mer