Fotografer i den redaktionella världen utgör i dag tillsammans med underbetalda kvinnoyrken en del av den samhällsklass den brittiska sociologen Guy Standing kallar för prekariatet. Inga fasta anställningar och en osäker underbetald tillvara.

Vi befinner oss mitt i en av de största strukturomvandlingarna i modern tid. Från papper till digitalt, från att betala, till gratis. En omställning som medfört utmaningar och möjligheter på gott och ont. Under 2014 fick cirka 800 fotografer och journalister lämna sina anställningar i Sverige, nu trängs de på en välfylld frilansmarknad men med sjunkande omsättningar.

En stor del av kåren har tagit sin tillflykt till de så kallade contentföretagen som på kunders uppdrag producerar redaktionella tjänster åt företag, och mediabolag. Deras affärsverksamhet är egentligen inte journalistik, deras business är business, vilket tyvärr alltför ofta medför att de erbjuder mindre seriösa avtal där fotografer ofta tvingas avsäga sina rättigheter.

Överlevnadsstrategin för fotografer är nu att utveckla en multikompetens, där filmproduktion och redigering är ett grundkrav eftersom rörlig bild efterfrågas på alla plattformar. Andra fotografer överlever på att undervisa, skriva eller köra buss på deltid.

Enligt den undersökning SFF nu genomför framgår det att bilden i den digitala världen har extremt hög status medan upphovspersonerna, alltså fotograferna, har låg status. De nya sajterna är helt beroende av fotografier. Alltfler kanaler ska fyllas med bild och fotografens arbete efterfrågas mer än någonsin. Ändå har fotografer svårt att klara sig.

Att Expressen (och andra) minskar sin bildkompetens och sänker frilansarvodena till nivåer från svunna tider är för att de kan. Fotograferna är den traditionella underklassen och kan behandlas därefter utan större protester utan att många höjer på ögonbrynen.

Jag kan förstå den oro som till en början uppstod när den digitala revolutionen vände upp och ner på vår mediavärld. En oro både för journalistikens framtid och tidningarnas ekonomi. ”Are we going to make it” frågan som New York Times redaktör skräckslagen ställde inledningsvis. I panik började alla både gasa och bromsa. Det gällde att rädda det som räddas kunde av de pengar som rann iväg med den sjunkande försäljningen av printupplagorna. Det gällde att ställa om till digital-tid. I dag kan vi konstatera att det lyckats. Expressen gör närmare 100 miljoner i vinst per år som de gjort de senaste 10 åren. Aftonbladet får in 750 miljoner på försäljning av annonser online och 70 miljoner på sina plustjänster.

Mediahusen har hittat vägen, men det sker till vissa delar på bekostnad av kvaliteten, bilderna och journalistiken. Om medieägare använder den allmänna paniken för att försämra villkoren för de som producerar innehållet, kommer det däremot inte leda framåt in i den mediavärld som komma ska.

 Donald Boström, fotograf