De flesta människor har en, låt oss säga, ”avslappnad” attityd till upphovsrätt. Ofta yttrar sig inställningen i form av ren okunskap: ”Jag visste inte att man inte fick ta bilden och använda den i mitt företag. Det stod inte att det var förbjudet.” Det kan vara lathet att ta reda på fakta: ”Det stod inte på bilden vem som var fotograf så då kunde jag ju inte skriva ut det.” Okunskapen kan också yttra sig som en ren feluppfattning om rättigheter till objektet på bilden: ”Du får inte fotografera mig/min cykel/min hund utan mitt tillstånd.”

Missförstånden kan ibland få konstiga konsekvenser. Ett exempel är att en privatperson kan tycka att hen har rätt att använda en fotografs bild på privatpersonen på privatpersonens Facebook-sida utan fotografens tillstånd (felaktigt). Privatpersonen menar att hen skulle ha gett sitt tillstånd till fotograf för att denne skulle få ta en bild på privatpersonen (felaktigt).

Rent allmänt kan det vara svårt att få personer som inte försörjer sig som fotografer att förstå de problem som den professionellt verksamma fotografen ställs inför, när dennes bild används utan tillstånd. Man kan förklara i timmar, men tyvärr är det oftast när ”icke-fotografen” själv får sina bilder stulna som hen verkligen börjar inse problematiken och då intresserar sig för upphovsrätten.

Låt mig ta ett exempel. En amatörfotograf, låt oss kalla honom Alf, kontaktade mig och berättade att han hade blivit bestulen på ett antal bilder som hade laddats ned från hans hemsida. Men inte nog med det. Bildtjuven, eller snarare intrångsgöraren, hade dessutom haft mage att ställa ut bilderna och angett sig som upphovsman. När jag frågade hur Alf fått reda på detta berättade han att bildtjuven hade utgett sig för att vara fotograf och skapat en utställning. Utställningen hade fått uppmärksamhet i staden där den genomfördes. Den lokala tidningen hade skrivit om den och publicerat Alfs bilder. När en vän till Alf fick se vilka bilder som fotografen ställde ut, och såg att det var några av Alfs, kontaktade vännen Alf angående detta.

Alf kontaktade bildtjuven för att få en förklaring. Denne nekade först, för att sedan erkänna att han fått” fotokramp” och meddelade att han nu helt gett upp ambitionen att själv kunna fotografera.

Alf polisanmälde saken för rätt ska vara rätt. Alf tyckte också att bildtjuven skulle betala något för användningen och vände sig till SFF för att få reda på vad den användning som skett borde kosta, samt hur mycket man kunde kräva i ersättning och skadestånd. Jag hjälpte till med uträkningen. Resultatet ville även åklagaren veta, för tydligen hade polisen tagit anmälningen på allvar och utrett saken så bra att den hamnat hos åklagare. Åklagaren utredde vidare. Bildtjuven erkände att han tagit Alfs bilder och fick ett föreläggande.

Vad som hände sedan vet jag inte. Men hur det gick är inte min poäng här, poängen är att det faktiskt skedde ett upphovsrättsbrott, att det polisanmäldes, att åklagaren ansåg att det faktiskt gick att utreda vidare och skulle kunna hålla i rättegång.

Mitt andra exempel handlar om Sara Skyttedal, visserligen politiker men även en privat amatörfotograf. Dagens Nyheter använde ett antal bilder som hon hade tagit på Ebba Busch Thor och hävdade att dessa fick användas – gratis! – i enlighet med det så kallade dagshändelseundantaget i upphovsrättslagen (Läs mer om vad detta är under ”Fråga Juristen” i detta nummer av F). Detta tyckte inte Sara Skyttedal. Hon skrev en irriterad redogörelse kring ärendet på sin Facebook-sida. Detta resulterade i att massor av hennes följare stödde henne med pengar, cirka 250 000 kronor, som skulle gå till processkostnader om hon förlorade. Skyttedal gick till tingsrätten som dömde delvis till hennes del och delvis till DN:s del. SFF gick här in och stödde ett överklagande genom att garantera att Sara inte skulle bli skyldig att betala vid eventuell förlust. Och under året ska tvisten prövas i en högre instans. Sara kan då använda de pengar hon fått från sina följare till något behjärtansvärt ändamål, eftersom hon var garanterad ekonomisk säkerhet oavsett utfall vid den kommande rättsliga överprövningen.

Vad visar då detta på? Jo, följande: 1. Det finns faktiskt möjligheter att bestraffa upphovsrättsintrång. 2. När privatpersoner drabbas så uppmärksammar fler att det faktiskt finns något som heter upphovsrätt. Det är bra för det sätter fingret på upphovsrätten och det gynnar alla som försörjer sig på denna.

Så egentligen är det ett pedagogiskt genidrag att utnyttja stölder av privatpersoners bilder för att rikta strålkastaren på upphovsrättens betydelse. När upphovsrätten får uppmärksamhet i media innebär det att fler privatpersoner uppmärksammar denna problematik som är vardag för yrkesfotografer. Det är alltid lättare att ta till sig problem som känns nära och angelägna, än de som känns perifera och därmed oviktiga. Och vad kan vara mer angeläget och nära än när någon stjäl dina och mina bilder?

Känner du någon privatperson som fått sin bild stulen? Vad hände då? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@sfoto.se