Senare när lugnet i själen nästan återvänt kan hon plocka upp små kroppar och bränna dem i tvättstugans ugn, ja, det finns en sådan, eller gräva ner, och (lilla vännen!) vi skall alla den vägen vandra, kretslopp, gödsel, evig plåga, gräv och bränn, gräv och bränn.

Bilden är grå och gammal, den är mjuk, den är behaglig. Så lockande att finna lugn i det disigt förgångna. Vår trygghetslängtan: det är lätt att tycka om bilden i dess vänliga gåtfullhet. Den är anspråkslös och saknar ansikten som irriterar. Men kanske handlar den om ensamhet.

 Vad är det för ting, vad visar bilden? Staplade kulturrester: en kolspann, en tvättbräda och en badbalja avsedd för väldigt små, alltså nyligen framfödda människor, alltsammans på ett ljust och enkelt bord.

 Kanske är tingen staplade av magiska skäl, kanske har de bildat sin helhet genom Kloka Gummans försorg: se efter om de innesluter människovärme, läkekraft och starka ramsor som ärvts och bevarats.

 Ja, detta är ett altare. Men skall vi verkligen nicka förtjust och överseende åt forna tiders trolleri just i dag? Vågar vi oss redan på detta avfärdande?

 Vi måste besinna oss och återvända till det lilla: Det låter hemskt ur spädbarn när de överges, visst, nästan jämt. Ge inte efter för din ilska. Bilden visar oss ett altare där bebismakten åkallas, här finns den starkaste magin, en tilltvingad känslokyla inför överlevandet och snälla du få tyst på ungen, jag står inte ut.

 Ingen kan hantera det där. Jag rabblar ständiga formler (kallprat) och leder vänners energi till okända skador, vill säkert besvärja döendet, allas. Umgängesformer och vardagsnöjen. En sprödtorkad lyckotass spretar upp och det spricker konstant kring döden, kring barnet, barnen, kanske så många som sjutton stycken.

 Nu syns det att bilden är felkomponerad, aningen ur balans. Där finns en osund spänning som för ovana ögon är svår att upptäcka. Jag får lust att beskära, bara lite, det gäller högermarginalen som är extremt och förkastligt frånstötande. Något omöjligt sipprar in i mig, smärtsamt. Det är svårt även för den hårdaste att rätta till denna gamla bild. Men föremålen står för långt till vänster!

När en bebis dör är det som att världen går baklänges, stapplande genom de möjligheter alla vuxna berövats, nu finns inte den här blivande historien, nu slår vi ihop en viktig bok och slarvar bort den. Det är lätt att bli en annan då.

Blenda Henricsson vill trots skam och fattigdom träffa sitt barn på nytt. Kanske skulle hon aldrig ha lämnat det ifrån sig, tänker hon. Men döden kommer emellan, bebisdöden. Det står klart att barnet är dött och mördat och borta och utan lön för sitt liv: pengarna har gått till avbetalningar och vuxen överlevnad, till domning, man måste ju ha pengar till precis allt.

Du och jag, vi plåstrar och värnar troligen oss själva och de ömtåliga i närheten. Kanske bildar vi familj. Någon där inuti vill blidka och återkalla sig själv som bebis, nedsänkt i vatten som nu inte finns. Vi pratar bebisspråk och älskar varandra, men går det när död och fattigdomsförtvivlan redan samverkat i katastrof efter katastrof?

 Blenda Henricsson öppnar livet för den här historien med sitt vittnesmål, fruktansvärt, domnat. Alla bilder utplånas.

Det usla kvinnoliket plockas ner och någon som lever stoppas in i fängelsemaskinen: här gör man snabbmat utan näring till den som vill äta oss utan risk. Produktionen är helt befriad från mänskliga svagheter. Men spöken finns kvar, de återkopplar sin smärta, och någon låter sig skrämmas, oanständig i djupaste fara, panikberedskap.

(Vakthundar gnäller, märkliga ljud drar ner de nattaktiva djuren, människorna, i helvetes helvete.)

Hilda Nilsson föds 1876 och dör 1917. Hon lever sitt liv i Helsingborg, ett liv som erbjuder änglamakerskans sotiga status, hon accepterar, det är så det går till. Rättegången börjar den andra juni 1917 och slutar tolv dagar senare med dödsdom, Sveriges sista, sju bebismord och ett bebisdråp.

Hon tar livet av sig, hon hänger sig i en snara av linneduk fastknuten vid cellfönstret i Landskrona citadell. Det är en bra lösning för alla.

Hon tvingas själv sätta oäktingar till världen, och sedan för att undkomma särskilda ögon, manliga svek, illojala arbetsgivare och outhärdlig fabriksförnedring öppnar hon prostitutionens dörr mot en särskild sorts frihet. Och där, i hjärnans landsflykt, börjar hatet formulera hämnden.

Kanske mördar hon sjutton barn, det är vad man tror. Uppgiften liknar allmän kunskap.

Hon och hennes man har stora skulder. Hon lägger bebisar hon säger sig fostra mot pengar i en vattenfylld badbalja, ansiktet ner, en tvättbräda över och en kolspann där ovanpå. Senare när lugnet i själen nästan återvänt kan hon plocka upp små kroppar och bränna dem i tvättstugans ugn, ja, det finns en sådan, eller gräva ner, och (lilla vännen!) vi skall alla den vägen vandra, kretslopp, gödsel, evig plåga, gräv och bränn, gräv och bränn.

/ Leif Holmstrand, poet och konstnär.

www.leifholmstrand.com