Redaktionellt | 16 Mars 2023 | Josefine Forsberg

All tid på en plats

Med utställningen och boken Best of Sweden fångar Ulf Lundin sekvenser av tid och svenska miljöer stadda i ständig förändring. Varje bild består av hundratals exponeringar och kunde ta upp till två månader att färdigställa. Text: Josefine Forsberg.

All tid på en plats

"Årsta (January 14, 2022)" Foto:Ulf Lundin

På vernissagen hos Galleri Magnus Karlsson för Best of Sweden, som hölls i vintras, utbrast en konstnärskollega att bilderna som Ulf Lundin visade var som helvetet. Ett konstant levande tillstånd, där man som betraktare varken vet om det är natt eller dag.

Ulf Lundin gör på sitt vis det som värker vackert. Dagen som vaknar för att sedan ta slut. Olika sekvenser av tid. En rytm av liv. Ögat behöver stanna för att låta sig se det som gror. Ingenting är tillfälligt, trots omgivningens okontrollerbara förändring.

– Att fotografera solnedgångar känns lite tabu. Skönhet är nästan lite nedvärderat. Det är sällan man läser en recension som säger ”det här var fina bilder”. Det är på något sätt inte intressant. Det är lätt att tänka att skönhet är något flyktigt. Att skönhet står i motsats till innehåll. Bilderna ska vara både vackra och fula.

Bilderna i Best of Sweden, känns hjälpsamma för ögat som lider av tidsbrist, de lurar ögat. Ulf Lundins process är väldigt komplex.

Varje enstaka bild kunde ta upp till två månader att färdigställa. 19 bilder producerades under fyra år. Resultatet som betraktas är en slutlig komposition av 50–200 fotografier med identiskt utsnitt. De är tagna var femte minut, från en timme innan solen gått upp till en timme efter att solen gått ner. Under sommarmånaderna producerades bilderna från tidig kväll till förmiddagen dagen efter. Förändringen i motivet har skett då solens rörelse fått skuggorna att gå i kors.

– När jag har stått ute i 17 timmar och kommer till datorn för att sätta ihop bilden har jag en ganska klar idé om vad jag ska göra. Hur bilden ska se ut. Man står aldrig just så länge på en plats om man inte måste, men det blir samtidigt något mer av det.

I dokumentärfilmen Lessons of darkness av Werner Herzog sprutar oljan upp mot himlen. Allt färgas svart. Oljefälten brinner i Kuwait. Det smutsigaste naturen kan tänka sig. Olja fyller fortfarande en nödvändig funktion för människans behov. Werner Herzog kommenterar: ”Filmen har inte en enda bild som kan jämföras med vår planet, trots detta förstår vi att bilden måste ha tagits där.” På samma vis kan Ulf Lundins arbete beskrivas. Vi förstår att bilden är av vår värld. Ändå kommer en människa aldrig uppleva världen så här.

Livet i bilden Årsta (January 14, 2022) övervakas på avstånd. En människa lutar sig mot fönsterblecket på tolfte våningen i ett beige-gult höghus. Människan i fönstret vet inte att Ulf Lundins kamera står placerad på en balkong mitt emot. Fem våningar under människan står en kvinna med halvkort hår svagt lutad över en bänk. Det är mörkt. Samtidigt till vänster i bilden syns en man med bar överkropp uppe på en balkong. Han får sol på sitt fylliga bröst.

Detalj ur Årsta (January 14, 2022)

 – När jag tar bilden ser jag inte honom. Jag står utanför. Jag kan se att det rör sig, men det är allt. När jag kommer till ateljén går jag igenom alla filerna på min datorskärm. Jag förstorar dem så mycket det går för att kunna se alla detaljer som jag inte kunnat se vid själva fotograferingen. Det tar flera dagar. Först då ser jag detta. Det är både du som betraktare och jag som fotograf som tycker om det här. Du blir en del av spelet. Det som pågår är det jag försöker fånga.

Det finns ett uns av perversitet. Att övervaka människor i en miljö där de tros vara anonyma, osedda för allmänhetens öga. Det bejakar vår girighet att konstruera idéer om andras liv grundat på ytan av det vi ser.

Det här är inget nytt för Ulf Lundins sätt att arbeta. Hans tidigare verk 5-9 (2013) är en 27 minuter lång film av observation. En kontorsbyggnad filmas, efter klockan fem vid arbetsdagens slut, fram till klockan nio dagen efter då arbetet börjar på nytt. Vi betraktar människor som aldrig verkar vilja lämna arbetet. I det fotografiska verket Still films (2007) dokumenteras människans kollektiva beteende utifrån en och samma plats. I Station (1997) filmas människors ansikten på Göteborgs centralstation med två till tre meters avstånd.

– En del sökte ögonkontakt, men då stod jag bara och tittade i kameran. Jag kanske bearbetar samma frågor fast på olika sätt. Visst är det aggressivt, men jag kan också känna en slags ömhet för de här människorna.

I Bilder av en familj (1996) smög Ulf Lundin på sin vän. Ett helt år. Vännen levde ett medelklassliv med ett jobb, fru, barn och bil. Vännen levde ett liv som Lundin också kunde ha levt men inte gjorde just då, det fanns en utbytbarhet dem emellan.

I en stad sväljer byggnader liv. Tid har fler nyanser än en. Elektriska lampor lyser upp urbana samhällen. Lamporna påskiner puls.

Malmö (September 2, 2021)

Landskapet i bilden Malmö (September 2, 2021) utvecklades framför allt sedan köpcentret Emporia invigdes 2012. Förut var där platt åkermark. Bilden visar människor påtande i inrutade kolonilotter. Mittemellan de olika ”världarna” syns mark som väntar på projektering.

– Det finns en oändlig rikedom i de där byggnaderna. Man pratar om kriser, men det är ändå ett otroligt kapital som står där. Som bara smällts upp. Bostadsområdena som låg bakom kullen och kolonilotterna var miljonprogramshöghus.

– På sätt och vis kändes den här bilden självklar. Platsen i sig var märklig. Det fanns olika lager. Det där vattentornet kändes som en rymdbas, bredvid det mänskliga med att odla sin egen mat. Du frågar: ”Hur har du valt platser?” Det är ett slags magkänsla i stunden. Mycket av arbetet med platsen som gjorts i ateljén är en efterkonstruktion.

Människor i bilder är inklippta i lager från olika fotografier. Ändå finns det ett samspel.

– Min syster håller inte på med konst, men hon pratade om Hawaiihôla och sa: ”Där är mördarens bil uppe i hörnet. En man ligger död i vattnet. Där uppe är hans själ.” Jag har också tänkt så. Plötsligt börjar det uppstå historier. Man inbillar sig skeenden. Det är en frihet man kan ta sig.

Bilden Slite (May 12, 2022) där fabriken Cementa fotograferats är nog en av de mest komplexa. Olika urklipp från 200 fotografier är lagda i lager. Fotografierna har olika exponeringstider. Tekniken som använts är inte svår, men den kräver tid, fokus och tålamod.

– Här till exempel, trädet, en bild ligger under den andra bilden tagen tidig morgon då trädet är belyst. I princip bara frilägger jag och ser till att det är lagom hård övergång. Ibland tycker jag att jag är så himla ineffektiv. Men jag försöker att inte sitta och ha dåligt samvete för avstickarna jag gör, utan tänker att det är metoder för att ta sig vidare i arbetet.

Ulf Lundin säger bilden har en abstrakt kvalitet. Resultatet går emot fotografiets natur. Kameran ställs på en bländare. Sedan anpassar kameran ljusinsläppet med slutartiden. Därför finns det fragment i varje bild som ser suddiga ut på grund av rörelseoskärpa. Det gröna ljuset påminner om urklipp från Hongkong-baserade regissören Wong Kar-wais filmer.

Slite (May 12, 2022)

– Ja, jag är väldigt svag för det där ljuset. Det är lite kladdigt och härligt på något sätt. Jag har haft regler. Allting på platsen var i originalbilden. Där har du indexikaliteten.

Varje yta är frilagda urklipp från olika tidpunkter. Det är därför inte ett kollage i den bemärkelsen att saker har bytt plats och klistrats in. Förändringen i bilden sker bara genom hur ljuset faller på objektet vid respektive tidpunkt.

– När man åker förbi platser som Cementafabriken känns det som Gotham City. Cementa är den tredje största koldioxidutsläpparen vi har i Sverige. Det är någon som har köpt den här bilden. Det är roligt att tänka sig att någon vill ha det på väggen. Att man vill ha den ovanför soffan när det är en riktig miljöbov.

Bland Slitebor finns det dem som hatar Cementa. Andra älskar företaget. Människor vinner på naturens rov för att tillfredsställa konstruerade behov.

– Det är kanske lätt att sitta i Stockholm och tänka att man ska lägga ner Cementa, men visst har det två sidor. Vi är där vi är. Samhället har på ett vis målat in oss i ett hörn. Grundvattnet är på väg att försvinna.

Cementa fått förlängt utvinningstillstånd.

– Om grundvattnet försvinner på Gotland kan de ha hur många raukar de vill. Jag hade kunnat åka och ta bild på Furillen, men det är på något vis inte min uppgift. Jag ska ifrågasätta Sverigebilden.

Det finns ingen bild i Best of Sweden och ingen miljö där inte människan har gjort ett intrång.

– Det blir ett annat sätt att berätta om de här platserna. Jag skulle aldrig gå ut och fotografera bara en skog. Det är jag helt ointresserad av.

Bilderna som Ulf Lundin skapar avspeglar ett manipulerat samhälle i ständig förändring. Dagen efter, eller dagen före, bilderna har tagits kommer landskapet vara annorlunda. Nya liv som ännu inte har fångats genom hans fotografiska femminutersintervall passerar.

Kalhygget i Ludgo (July 29, 2021) ser drömskt ut. Ljuset flyttar fokus. Det är lätt att missa all skog som skulle ha stått där. Vildsvinet och hjortarna på bilden syns knappt mot den bruna bakgrunden av jord och avhuggna trädstammar.

– Detta är den enda bild jag egentligen har en personlig relation till. Vi hyr en sommarstuga som ligger 300–400 meter därifrån. Jag känner inte igen mig längre. Hela skogen är borta. Alla svampställen är borta. Jag känner en ganska stor sorg över det. Ludgo är politisk, men inte aktivistisk. Man kan titta på det och se något vackert. Det är intressant. Jag tänker att vi har välvilliga ögon. Att man ser det vackra i den där bilden. Man ser inte det andra. Två tredjedelar av bilden består av en massaker.

Ulf Lundin berättar om en vän som köpte boken och visade den för sina 90-åriga föräldrar. De hade suttit och bläddrat i den under 45 minuter. Kommenterat måsen. De tyckte det var fint. Samma dag fick han ett samtal från en vän som är konstkurator i Norge. Vännen tyckte att arbetet i Best of Sweden var skitbra.

– På något vis verkade mitt arbete ha nått fram till båda ytterpunkterna. Det gjorde mig väldigt glad.

Text: Josefine Forsberg

Foto: Marcus Hansson

Namn: Ulf Lundin,
Aktuell: med boken och nyligen visade uställningen Best of Sweden.
Kamera: En digital mellanformatskamera.
Hemsida: ulflundin.nu

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift

Här tecknar du en prenumeration på Sveriges äldsta och mest aktuella fototidskrift. Fotografisk Tidskrift har engagerat fotografer sedan 1886. Läs mer

Foto: Jenny Gustafsson