Fotografiet som vi känner det föddes för 200 år sedan, 1826, när Joseph Nicéphore Niépce lyckades fixera en bild av utsikten från sitt fönster på en plåt.
Eleverna i årskurs 8A på Kristinedalskolan i Stenungssund föddes för ungefär 14 år sedan, 2012. Alltså samtidigt som Instagram slog igenom, Facebook redan hade peakat och Iphone var en fem år gammal uppfinning.

Vad tänker den här generationen, uppvuxna med Tiktok och som enligt forskningen exponeras för mellan 20 000 och 40 000 bilder per dag, när de får se de allra första fotografierna?

Fotografen och läraren Jerker Andersson, som bland annat föreläser om visuell läsförståelse, skickar runt några utskrifter av Niepcés historiska bild Utsikt från fönstret i Le Gras i det slitna klassrummet. Eleverna vrider och vänder på den gryniga, svartvita bilden för att se vad som är upp och vad som är ned.

Foto: Oskar Hammarkrantz

Bilden föreställer, som namnet antyder, utsikten från ett fönster i Niépces hem. Man kan se ett sluttande hustak och två fasader. Möjligen ett träd.

Man skulle kunna tycka att om man nu tar vad som skulle bli världens första, och därmed kanske viktigaste, fotografiska verk, kunde man ha ansträngt sig lite med motivet och kompositionen. Kanske ett imponerande monument, en vidunderlig utsikt eller en spännande person. Och inte ett sluttande hustak.

Men valet av motiv har framför allt praktiska anledningar. Eftersom båda sidorna av fasaden är belysta har forskare slagit fast att exponeringstiden måste ha varit minst åtta timmar, kanske flera dygn. Så varför inte bara plåta direkt ut från fönstret hemma, så att man kan både fika, äta lunch och ta en tupplur eller två under exponeringen?

Det finns ytterligare en förklaring till det lite alldagliga motivet. I fotografins tidigaste dagar fanns i princip inga konstnärliga ambitioner. Inte heller vad vi i dag kallar storytelling. I stället var ambitionen inget annat än att avbilda och fånga verkligheten. 

Fotografi vid den här tiden var av och för ingenjörer och vetenskapsmän. De som ville uttrycka sig konstnärligt fick fortsätta med måleri eller skulptur.

Men åttondeklassarna från Stenungssund ser något helt annat.
– Ett monster! Med stort skägg, säger en tjej.
– Nej, det är två män som pratar med varandra. De liksom ropar till varandra, för det fanns inga telefoner på den tiden, menar hennes klasskompis.
– Ja, monstret är nog ett träd, ångrar sig den första tjejen.
Två killar ser ett hav på bilden, och Jerker Andersson berättar att när han nyligen visade upp den för en lågstadieklass var det en elev som tyckte sig se en kladdkaka med florsocker på. En på alla sätt helt rimlig tolkning av en åttaåring.
Att en annan åttaåring tyckte att man tydligt såg en katt med jättelånga armar som håller i ett fågelhuvud, uppe i vänstra hörnet, är kanske lite mer svårsmält.

När eleverna får frågan om när de tror att bilden är tagen är buden många och spretande och sträcker sig från slutet av 1700-talet över 1890-talet fram till 1920.

Det måste ha luktat säreget i Niépces verkstad i franska Saint-Loup-de-Varennes. När hobbyvetenskapsmannen år 1826 äntligen hittade en kemisk formel som kunde få bilder att bevaras var receptet en tennplåt belagd med asfalt som lösts upp i lavendelolja och blandats med fernissa. Blandningen härdades av värme, och de icke härdade partierna sköljdes bort med petroleum. 

Utan att på något sätt förminska Joseph Nicéphore Niépces historiska bedrift var den långt ifrån en isolerad händelse. I årtionden hade välbeställda män – det var främst de som ägnade sig åt hemsnickrad kemi och ingenjörskonst – experimenterat med olika lösningar för att fånga bilden. Men Niépce lyckades alltså först och bäst med att bevara den för eftervärlden.

Själva kameran var inte Niépces uppfinning, och flera andra före honom hade lyckats fånga motiv på plåt. Niépces stora bidrag till historien var egentligen att han lyckades fixera bilden med en jodlösning.

Jerker Andersson plockar fram en liten replika av en camera obscura, inköpt under en pilgrimsfärd till Saint-Loup-de-Varennes, för att visa hur Niépce tog sin nu historiska bild. En sportigt klädd kille med mittbena tittar lite skeptiskt på det vita pappret som visar en uppochnedvänd bild av skolgården utanför.
– Min mobil tar mycket bättre bilder än den där lilla lådan, säger han oimponerat.
Ett krasst konstaterande som är svårt att argumentera emot.

Jerker Andersson plockar fram några utskrifter av en annan av fotohistoriens milstolpar, Louis Daguerres Boulevard du Temple, från 1838. Gatuvyn över Paris visar för första gången en människa i bild. Den som kan sin fotohistoria vet att det handlar om en person som till synes får sin sko putsad. Sannolikt har en stor mängd andra människor också passerat förbi objektivet, men eftersom exponeringstiden antas vara runt tio minuter har dessa suddats ut som spöken, och endast den stillastående herren har ”fastnat” på bilden.

– Det är Berlin under andra världskriget, med en massa trasiga fabriker, säger en lång kille i proper pikéskjorta.
– Nej, det är någon som får skorna putsade, insisterar hans kompis.
– Jag tror att det är två personer som går hand i hand, säger en tjej i hoodie.
Även här spretar buden om när bilden är tagen. 1800-talet är det vanligaste svaret. En tjej med solglasögon uppskjutna i håret föreslår 1960-talet. ”Den är i alla fall gammal.”

Även på frågan var klassen tror att bilden är tagen är svaren varierande. Paris är den mest förekommande gissningen, men en tjej tycker sig se att det handlar om Nya Allén i Göteborg. Hennes kompis, hon med solglasögonen i håret, slår tvärsäkert fast att det faktiskt är Uddevalla, fyra mil norr om Stenungsund, vi ser på bilden.

Dock är det ingen som föreslår Vänersborg, sex mil åt nordost, den lilla orten där invånarna mer än gärna använder smeknamnet Lilla Paris.

Lektionen börjar gå mot sitt slut, och Jerker Andersson slänger ut frågan hur eleverna vet att de två bilderna är riktiga, och inte skapade med hjälp av AI.

– Bilderna är lite fula och suddiga, inte perfekta, säger en tjej i glittrigt diadem, längst ned i klassrummets hörn.

Men hur vet ni att jag inte medvetet skapat fula, suddiga och inte perfekta bilder med hjälp av AI?
– Äh, du skulle aldrig ljuga för oss.

Allt handlar med andra ord om avsändaren, inte innehållet. Men det där med källkritik får vi ta en annan lektion. För nu är det lunchrast på Kristinedalskolan.