Goa, Indien, 2009. En skimrande vit sandstrand. Klarblått vatten, molnfri himmel. Vågbrus och det ständiga oväsendet från jetskis. Bakom oss: rödbrun sand, magra kossor som gnager på skräpet och de torra buskarna.

Jag ligger i solstolen med en deckare och håller ett halvt vakande öga på min treåriga dotter, som sitter i rosa badbyxor och leker med hink och spade. Hon är blond, blåögd och fantastiskt söt. Människorna i det här landet stirrar på henne, förhäxat kärleksfullt, rör vid hennes hår, pekar på henne. Häromdagen kom kyparen på vår restaurang – påtänd? – fram och bet lätt i hennes mjälla överarm.

Framförallt vill de ta hennes bild. I ett land på väg huvudstupa in i framtiden – den lilla vägen tillbaka till hotellet som bara var jord och smuts när vi kom hit för en vecka sen har nyss smetats över med asfalt – tycks varenda indier vara utrustad med mobilkamera. Ofta frågar de mig – mer sällan min fru – om det går bra att ta en bild. Fostrad som jag är i svensk barnpedagogik lämnar jag frågan vidare till min dotter: ”Är det okej att de tar en bild på dig?” Jag tänker att det är hennes sak att bestämma.

En välklädd, spenslig indisk man i vita långbyxor och vit skjorta kommer vandrande på stranden. Han ler och jollrar mot det lekande svenska barnet och tar upp sin mobiltelefon. Min svägerska är redan där, frågar min dotter, som svarar nej. Mannen bryr sig inte, tar bilderna ändå.

Min dotter blir märkbart stressad och orolig av situationen, den främmande mannen som ställt sig framför henne med sin mobil och småskrattande förevigar henne i sin kamera.

Min svägerska säger åt honom på skarpen –Please! No!. Mannen bryr sig inte, fortsätter ta bilder.

Jag rusar ner till vattnet och bröstar upp mig framför mannen. -You respect my daughter! ryter jag upprört, flera gånger.

Han ursäktar sig, verkar nervös, säger något på hindi jag inte förstår och pekar på sin mobiltelefon, som för att visa att han bara tog några bilder och att bilder inte är något farligt. Skyndar sig därifrån.

En av badvakterna är snabbt ikapp honom och tar telefonen, uppenbarligen för att gå igenom bildarkivet. Mannen, nu påtagligt svettig på gränsen till ynklig, förklarar och gestikulerar för den sammanbitna vakten. Tydligen finns det inga bevis på hans telefon för att han skulle vara sexturist eller pedofil, eftersom han snart har fått tillbaka den och snabbt slinker undan från platsen.

Jag sätter mig tungt på min solstol igen. Flera motstridiga känslor på samma gång. Upprördhet och kränkning – fan att jag inte tog den jävla telefonen och kastade den i havet, det vore rätt åt det jävla äcklet. Osäkerhet – tänk om han nu, som det verkar, bara var en vanlig indier som älskar synen av europeiska småbarn på stranden och vill ha det som ett semesterminne? Är det verkligen något att bråka om?

Det tas inga fler bilder på min dotter den semestern, i alla fall inte av främlingar. Jag slutar bolla frågan vidare till henne. Jag säger bara blankt nej, förbjuder det kategoriskt. Bilden av henne blir oberörbar. Bilden av henne blir helig.

Jag ska kanske inleda med den självdeklaration vi alla alltid tycks tvungna att börja med när det gäller just detta. Alltså: Jag hatar allt som har med övergrepp på barn att göra. Jag hatar pedofiler, barnporr, allt snusk och mörker och äckel som såna hemska människor ägnar sig åt. Jag har två små flickor som jag är beredd att dö eller döda för att beskydda från den sortens ondska.

Den här texten handlar egentligen inte om barnpornografi, åtminstone inte om vi definierar barnpornografi som bilder där barn utsätts för sexuella övergrepp, bilder vars existens förutsätter att verkliga barn har kränkts, skändats, blivit offer.

Men 2011, i Sverige, ser definitionen av barnpornografi, av olika skäl, inte ut så. I stället finns ett gränsland, en gråzon mellan det som är ”okej” (bilder som är legitima, om än för vissa, eller för alla, provocerande) och det som är kriminellt och straffbart att producera, sprida och/eller inneha. Den gråzonen väcker en rad svåra frågor om barn, konst, samhälle och sexualitet. Frågor som sällan har varit så aktuella som just nu, och som skär rakt ner till det allra mest personliga, förbjudna och heliga.

Biddick Hall, nordöstra England, 1976. Den här gången heter treåringen Rosie Bowdrey. Fotografen Robert Mapplethorpe gästar societetsfamiljens garden party, det är stekande hett och han tar en mängd bilder. Rosie har badat och springer omkring naken; hennes mamma skyndar sig att få på henne en klänning. Hon sätter sig, lite surmulen, ner på en stenbänk. Mapplethorpe tar en bild, förmodligen med den Hasselblad han just börjat använda. Strax efteråt åker kjolen av igen.

34 år senare räknas bilden till det mest kontroversiella Mapplethorpe har gjort. Vi talar nu om en konstnär som senare i livet tog bilder av sadomasochism, koprofagi, sexuellt laddade bilder av svarta män, bilder av sig själv med en piska upptryckt i anus. Men bilden där en treårings genitalier skymtar fram är värre. Överallt där ”Rosie” har hängts upp har den fått plockas ner, senast i november 2010 på Bukowskis i Stockholm.

Det hjälper inte att Rosies mor, Lady Beatrix Nevill, har skrivit under papper på att bilden togs med hennes godkännande, att hon inte uppfattar den som pornografisk och att hon vill att den ska visas. Det hjälper inte att Rosie Bowdrey själv, som vuxen, har sagt att hon är stolt över bilden, att hon inte förstår hur den kan ses som pornografisk, att hon vill att den ska visas. Det hjälper inte att ingenting tyder på att Mapplethorpe, som ju för övrigt var homosexuell, ska ha haft något sexuellt intresse för småflickor.

Vem är det egentligen som sexualiserar barnet på bilden? Fotografen – eller vi själva?

För samtidigt: visst finns det något sexuellt i bilden? Eller? I de stora, blanka ögonen, den trumpna, lätt hängande munnen? Någonting poserande, utmanande, som vi känner igen från tusentals sexuellt explicita eller implicita bilder på vuxna kvinnor? Eller? Vad tycker du?

Det är sällan folk i kulturbranschen tar avstånd från ett konstverk; det ligger närmare till hands att ha ett ”tolerant” hållningssätt till den estetiska sfären och för allt i världen ta avstånd från allt som kan kallas ”censur”. Därför är det intressant att notera deckarförfattaren Mons Kallentoft skrev på sin blogg att bilden gick ”långt, långt över gränsen till barnpornografi” och gladdes åt att ”larmklockorna” denna gång fungerat. ”Det är aldrig någonsin rätt att sexualisera barn, inte ens i de mest uppblåsta, självgoda konstnärliga syften”, tillade han.

När jag når Kallentoft per telefon är han först villig att utveckla tankarna ytterligare.

- Flickan på bilden kan ju inte välja, hon blir betraktad. Det finns personer på jorden som tänder på såna bilder och då blir det ett övergrepp på henne, hur man än gör. Ingen kan ta sig den rätten.

Men flickan på bilden har ju som vuxen sagt att hon inte alls ser den som pornografisk?

- Så kan man inte resonera. Det är som att säga att vi får göra vadsomhelst mot varandra bara den andra är med på det, då kan vi lika gärna skriva kontrakt om att vi har rätt att mörda varandra … Bilden är barnpornografisk och det är fel att hänga den offentligt! I så fall får man ha den i sitt privata hem.

Så skulle bilden var acceptabel om den fanns i en privatpersons familjealbum – där ju nakna bilder på egna barn inte är helt ovanliga?

Här tar intervjun en ovanlig vändning. Mons Kallentoft blir väldigt upprörd över min fråga, eller kanske över mitt sakliga, lätt opersonliga sätt att ställa den. Han frågar om jag själv har några erfarenheter av sexuella övergrepp mot barn. Innan jag hinner svara förklarar han argt att han är ovillig att intellektualisera frågan ytterligare och avslutar abrupt vårt telefonsamtal.

Jag blir illa berörd, känner mig som en cynisk och ytlig skitstövel. Som har mage att sitta i en bekväm skrivbordsstol i behaglig belysning med en tekopp bredvid mig och trevlig, soft musik i bakgrunden och skriva om det här som något slags renodlat estetiskt spörsmål. Har vi alls rätten att förhålla oss sakligt och analytiskt till ett ämne där det mest dyrbara i livet står på spel?

Jag vill inte använda en medmänniskas och kollegas upprördhet som retoriskt tillhygge eller pedagogiskt exempel, men Kallentofts reaktion har fått mig att förstå hur oerhört laddad, personlig och smärtsam denna fråga kan vara. Och plötsligt tror jag mig också ha fått en djupare kunskap om hur djupt troende kristna eller muslimer känner inför bilder som Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo eller Lars Vilks Muhammedteckningar: en kränkning som är så grov att den inte går ens att föra en saklig diskussion kring, en kränkning som bara bli ännu värre av att någon oförstående respektlös jävel frågar varför man blir kränkt.

Plötsligt får jag lite mer förståelse för hur svårt det är att komma vidare när det handlar om saker som berör oss i djupet av våra själar. Hur mycket som står på spel.

(Senare samma dag skickar Kallentoft ett vänligt SMS och förklarar att han tycker en saklig diskussion i ämnet behövs men att han själv är fel person att föra den, samt önskar mig lycka till med artikeln.)

Uppsala, oktober 2009. Simon Lundström, sedan många år ledande svensk kännare och översättare av manga, kommer hem till sitt hus utanför Uppsala och ser poliser bära ut datorer, serietidningar och DVD-filmer. En solkig vårdnadstvist har fått oanade konsekvenser. Att Lundström har använt bilderna i sitt arbete spelar ingen roll. Han döms sommaren 2010 för barnpornografibrott för några tecknade bilder som hittats i hans hårddisk. I januari 2011 kommer ärendet upp i hovrätten; han döms igen.

Saken har väckt stor uppmärksamhet och många – bland annat straffrättsprofessorn Madeleine Leijohufvud (DN Debatt 5/8 2010) – har protesterat mot en lag som gör det straffbart att avbilda fiktiva barn. Det blir inte bättre av att personer som har fått se de aktuella teckningarna talar om bilder på nakna, hårlösa fantasivarelser, vars ålder inte kan bestämmas, flera av dem skämtteckningar som sägs ha lockat fram skratt i rättssalen. I några fall ska det ha rört sig om amatörteckningar av kända japanska seriefigurer som avbildas i erotiska situationer, lite som om vi skulle göra nakenkarikatyrer på Knatte, Fnatte och Tjatte.

Här verkar de flesta överens om att lagen tillämpats på ett sätt som strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Att Simon Lundströms dagsböter för barnpornografibrott sänktes av Svea Hovrätt från tidigare 25 000 till 5 600 kronor visar någonstans också att rättsväsendet har svårt att hantera fallet. Enligt lagen är han skyldig, men straffet – drygt 5000 kronor i böter för barnporr??? – är lika fiktivt som de mangafantasier han har blivit dömd för.

Men i det mediala bruset kring mangadomen säger justitieminister Beatrice Ask (M) något som får avgörande betydelse för hur jag kommer att se den här diskussionen. Hon försvarar i en intervju i SVT den nuvarande lagstiftningen med orden: ”Man får inte kränka barn och barndom hur som helst.”

Barn och barndom. Det händer någonting där, eller hur? Det är inte bara det enskilda, fysiska, verkliga barnet som ska skyddas från kränkningar, utan också själva det abstrakta begreppet barndom. Med det synsättet är det logiskt att ge sig på serieexperter och rota igenom deras datorer, eller för den skull, tvinga gallerier att ta ned bilden på Rosie. Allt som kan anses vara förnedrande för barn i allmänhet ska förbjudas, eller åtminstone portförbjudas ur det offentliga rummet.

Det som sker i Asks formulering är att barnet får ett slags metafysisk, närmast religiös status. Att barnet blir heligt, varje olämplig avbildning av ett barn – eller någonting som liknar ett barn – en hädelse.

Av allt det som skrevs i den ganska ensidiga mangadebatten – jag skrev själv i frågan i DN 3/8 2010 – var Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Raymans söndagskrönika (SvD 1/8 2010) sannolikt det mest välformulerade:

Hysterin som omgärdar kampen mot sexuella övergrepp på barn måste få ett slut. För ja, allt det fula finns. Elaka människor, sjuka övergrepp, tvång och grymhet. Allt detta finns och det ska vi bekämpa – med lagen som verktyg.

Men vi kan inte göra det till vilket pris som helst. Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat.

Du använder ordet ”hysteri”. Hur menar du?

- Det är för det första en hysteri som är väldigt begriplig, eftersom man blir fruktansvärt illa berörd vid tanken på sexuella övergrepp mot barn, säger Sanna Rayman. Men det hela kan jämföras med kriget mot terrorn. Vi måste hela tiden tänka på vad konsekvenserna blir av en viss åtgärd. Precis som vi inte vill ge terroristerna rätt genom att göra vårt samhälle repressivt, vill vi inte ge pedofilerna rätt.

- Om vi hela tiden jagar efter risker kommer vi också också att börja se saker på ett helt annat sätt. Det första vi tänker när vi ser ett naket barn är ”vad skulle en pedofil se?”. Istället för ”vad ser jag?”. Och då har vi redan gett upp delar av vår egen blick. Något som tidigare inte varit ett problem har vi gjort till något olämpligt.

Vad fick du för reaktioner på krönikan?

- Jag fick ett stort antal mejl. En del var mycket glada åt mitt ställningstagande, men flera personer var också otroligt upprörda över att jag kunde ”ta så lätt på barnporr”. Det är som om det går ner en mur framför ögonen på vissa när sådana här saker diskuteras. Det finns en beröringsskräck som gör att många inte vill ta i frågan.

Rayman tog i sin artikel också upp den omtalade utställningen Soft Core på Historiska museet under kulturhuvudstadsåret 1998. Utställningen bestod av svartvita bilder på nakna pojkar, fotograferade av Donald Mader – som förvisso är uttalad ”boylove”-aktivist med ett dokumenterat erotiskt intresse för minderåriga pojkar. Chefen för Historiska museet, Jane Cederqvist, ångrade att hon upplåtit plats åt Kulturhuvudstadsårets arrangörer, som vägrade göra henne till viljes och ta ner bilderna.

–Jag vill inte ha dem i mitt museum, Jag trodde att det skulle bli en konstutställning, men detta är barnporr, sa hon i media (AB 31/5 1998) och fick medhåll från representanter för Ecpat Sverige.

Sanna Rayman skriver:

En kille satt på en stol. En annan stod upp i profil, med blicken vänd mot kameran. Jovisst, ibland syntes kön. Men porr? Säkert såg Donald Mader detta, men den klara sexuella anspelningen gick mig förbi. Diskussionerna kring barnporr är problematiska eftersom de kräver att vi bestämmer oss för vad som är sexuellt och inte. Och sådant sitter, liksom skönheten, ofta i betraktarens öga. Där jag bara ser naket, ser någon annan regelrätt pornografi.

Kontroversen kring Soft Core fick ett dramatiskt slut när nynazister tog sig in på museet och förstörde bilderna.

Men kan du inte reagera på den här typen av bilder?

- Nej, jag tycker att bilderna i Soft Core ligger helt inom ramarna för vad man ska få lov att göra på ett konstmuseum. Däremot har jag tittat i ett par ex av en gaytidning som hette Destroyer, med unga manliga modeller, som gjorde mig illa berörd. I tidningen var många foton tagna från Asien och regioner i Ryssland, det fanns en hel dimension av kolonialism och utnyttjande av pojkar i fattiga länder som jag fann obehaglig. För mig är det ytterst viktigt att konsten hålls ren från alla former av våld och tvång.

Magasinet Destroyer gavs ut som ett engelskspråkigt ”zine”, ett konstprojekt i tio nummer under åren 2006-2010. Utgivare var den i Berlin bosatte svenske tidningsmannen Karl Andersson. Tidningens uttalade fokus var ”ung manlig skönhet” och varvade intellektuella eller akademiska texter med bildmaterial, både kändisbilder, fotografier på fattiga pojkar i tredje världen och rena konstbilder. Med sitt explicita erotiska intresse för minderåriga unga män väckte den stort rabalder i gayvärlden, fördömdes av RFSL och fick inte säljas på Pridefestivalen.

Men Destroyer sågs också som en seriös och acceptabel, eller åtminstone intressant, publikation i många kretsar inom och utanför gaykulturen. Jag tror dock att ett liknande konstprojekt i heterokulturen (förslagsvis med bilder på fattiga flickor i Ryssland, Thailand och Kambodja) hade förbigåtts med besvärad tystnad. Gränserna för vad som anses legitimt beror på de intellektuella, kulturella och konstnärliga koder som omger bilden. Det handlar inte bara om maktrelationer mellan barn och vuxna, utan också mellan män och kvinnor, mellan u-land och i-land, mellan olika system av normer och värderingar som styr våra blickar.

Det kommer ett brev till SFF. Avsändaren är en advokat som frågar efter någon typ av ”guidelines”, etiska koder för fotografer när det gäller sexuella inslag. Advokaten försvarar en kvinna i vars kamera polisen har hittat fotografier på en åttaårig pojke, bilder som gjort att kvinnan nu kan komma att åtalas för att ha utsatt sitt barn för ”en exponering av sexuell karaktär som därmed är brottslig”.

Varken advokaten eller pojkens mamma förstår någonting av åtalet. Bilderna beskrivs så här: På den ena bilden kastar pappan upp sin son i luften och en flik av badrocken flyger upp så att man ser könet. På den andra sitter pojken mellan sina föräldrar på en badstrand i bar överkropp. Det är allt.

Kan det här verkligen vara sant? Jo, det står i alla fall så i brevet. Är det en nitisk åklagare? Eller någon som bara vill testa gränserna för att få ett prejudikat? Vad är det som händer?

Jag har nakenbilder på mina flickor i digitalkameror, mobilkameror, datorer, USB-minnen och externa hårddiskar. Min favorit är den där min äldsta är omkring ett och ett halvt år gammal och tultar på gräsmattan på vårt lantställe med en pappersflagga fladdrande i handen. Det gröna gräset, den klarblå himlen, den blågula flaggan, skrattet och energin i hennes hennes nakna kropp, det blonda håret, hela bilden är så mycket svensk sommar att man storknar. Den är bara ren glädje.

- Jag skulle vilja publicera den här bilden till mitt reportage”, säger jag till min fru. - Som ett experiment, för att se hur den privata, helt oskyldiga familjebilden framstår i ett sammanhang. Vad säger du?
-Det får du inte, säger hon snabbt.
-Varför inte?
-För att vi inte har rätt att fatta det beslutet.
-Okej. Men om jag frågar NN [min dotter]?
-Nejnejnej. Hon är inte tillräckligt stor för att kunna ta det ansvaret.
-Så du menar … jag funderar.
- Du menar att ingen människa har rätten, den moraliska rätten, att offentliggöra den här bilden?
-Just det”, säger min fru. Precis så enkelt är det. Det är en rätt som inte finns.

Karl-Olov Arnstberg är etnolog, professor emeritus, och författare till bland annat boken Svenska tabun. Boken tar upp en rad exempel på mer eller mindre outtalade sociala normer och mönster som styr våra beteenden, bland annat vår syn på barn. Arnstberg hävdar att vi behandlar barn som om de vore heliga:

Barn gör andra saker än vuxna, de bär andra slags kläder, de äter annan mat, de lyssnar på annan musik och har andra rättigheter […] Vi gör vårt bästa för att hantera barnen som om de vore gudar.

Som exempel anför Arnstberg att vårt samhälle inte straffar barn som begår brott, att de inte förväntas arbeta för att försörja sig, att vi aldrig får skada dem, att skolorna numera inte tillåts ge betyg i ordning och uppförande och, naturligtvis, den starka tabueringen på det sexuella området. Allt detta är självklarheter i dagens Sverige – men inte internationellt, och inte heller historiskt.

- Barn fyller en annan funktion i våra liv i dag än de gjorde längre tillbaka, förklarar Arnstberg i telefon. Förr i tiden var barn inte upphöjda och förgudade, de sågs snarare som mindre betydelsefulla människor, ett slags ofullgångna vuxna. Man förväntades känna en stark kärlek till dem men skulle samtidigt inte fästa sig för mycket, eftersom många av dem dog rätt tidigt.

- På så vis har synen på barn gått i en annan riktning än mycket annat i samhället. I det senmoderna västerlandet har vi släppt många förankringar som tidigare har funnits. Numera kan allting angripas och kommersialiseras. Religionen fungerar inte längre som normgivare. Könsdifferentieringen är borta, homosexualitet är allmänt accepterat och juridiskt likställt med heterosexualitet.

- Vi har dessutom en konstnärlig utveckling präglad av modernistiskt tänkande, där provokationer och gränsöverskridande ses som något viktigt och bra, till exempel med utställningar som Ecce Homo eller Anna Odells performance Okänd, kvinna. Det är också därför många muslimer som kommer till västvärlden stärks och radikaliseras i sin religiositet, eftersom de upplever en hållningslös värld där ingenting längre är heligt.

Utom barnet.

- Just det. När det gäller barn på bild har den motsatta utvecklingen skett. Om en bild hängs upp som vanhelgar barn så upplevs det som oerhört provocerande. Pedofili, som inte var ett stort ämne för 100 år sedan, är i dag ett av de mest skamfyllda brott som finns. Jag har själv barnbarn och tänker mig alltid för så att ingenting kan missuppfattas i mitt umgänge med dem, inte för att jag är ifrågasatt utan för att det finns som ett spöke i tiden, man vaktar sig för att inte försätta sig i situationer som kan misstolkas.

- För samtidigt som barnet har blivit heligt, har allting annat omkring oss sexualiserats. Vi åskådare har blivit så tränade – eller hjärntvättade om man så vill – att ständigt associera och anlägga ett sexualiserat synsätt att vi ser saker som tidigare inte har funnits där. Vi har upptäckt att man kan säga ”som flickan sa!” efter vilken mening som helst. Du vet den där vägskylten på promenadvägar där en vuxen man går med en flicka i handen? När man ser den i dag tänker man direkt: en pedofil … Det gjorde man inte för tjugo-trettio år sedan.

Jag kommer plötsligt att tänka på en spänningsroman jag läste i ungdomen, Jesper och gubbligan. Jag minns bara titeln, kollar upp den, ser att den skrevs av en Maja-Brita Larson och kom ut första gången 1969.

Gubbligan handlar om pojken Jesper, som kidnappas av en storvuxen äldre man och hålls inlåst i en garderob en hel sommar. Jesper blir inte misshandlad eller utnyttjad, han bara finns i mannens lägenhet och håller honom sällskap. Sexualitet tycks inte ens existera, varken för pojken eller ”gubben”.

Så småningom upptäcker Jesper att andra ungdomar sitter fängslade hos andra pensionärer i samma hus. De får alla mat och blir väl behandlade. Även om de alla vill komma ur fångenskapen, har de samtidigt ganska trevligt i sin kontakt med de äldre. Vid ett tillfälle arrangerar gamlingarna en skärgårdsutflykt.

Efter en tid lyckas Jesper fly från garderoben och återvända till sin familj. Gubben och hans lierade grips av polisen, men boken slutar ändå ljust: Jesper lovar att besöka sin kidnappare i fängelset.

Jag upprepar att detta är en ungdomsbok. Någonting har definitivt hänt sedan 1969 (flera år innan Norrmalmstorgsdramat och etableringen av begreppet ”Stockholmssyndromet”). I stället för avsky lär boken (den unge) läsaren att känna empati med äldre människors ensamhet och utsatta livssituation. Tvånget som barnen utsätts för är visserligen fel, men begripligt utifrån en social kontext, och framförallt helt fritt från sexualitet.

Idag, 42 år senare, i Fritzlkällarens tidevarv, framstår Gubbligan som en souvenir från en märkligt naiv epok, en tid då relationen mellan barn och vuxna ännu präglades av oskuldsfullhet och en form av ömsesidig respekt. Det var den historia man ville berätta, den bilden man ville se.

Sen kommer jag på något annat: undrar varför jag minns just Gubbligan så tydligt, av all ungdomslitteratur jag plöjde i bokslukaråldern. Var det kanske för att något med den stack ut? Något som fick mig att känna att det jag läste var väldigt fel?

Katarina Wadstein MacLeod är konstvetare och konstkritiker, bland annat i Svenska Dagbladet. Hon disputerade 2006 på en avhandling om målaren Lena Cronqvists svit av bilder på unga flickor under perioden 1990-2001. I sin forskning har Wadstein MacLeod bland annat analyserat skillnaden mellan hur vi uppfattar ett foto jämfört med ett måleri, när motivet är detsamma.

- Lena Cronqvists målningar av flickor väcker starka känslor – men inte kontrovers, förklarar hon. Jämför man med fotografen Sally Mann, som i sviten Immediate Family fotograferade sina egna barn nakna i olika poser och vars bilder har mycket gemensamt med Cronqvists, ser man en tydlig skillnad i åskådarens reaktioner.

- Anledningen är att måleriet skapas genom minnet, medan vi är vana vid att uppfatta fotografiet som en avbildning av något verkligt, menar Katarina Wadstein MacLeod. Sally Manns fotografier har därför ett helt annat verklighetsuttryck än Cronqvists målerier. Detta trots att vi på senare år, i en tid där digital teknik gör retuscheringar och bildredigeringar till allmängods, har slutat att tro på fotografiets autenticitet.

Men har inte konsten alltid tematiserat nakna kroppar, lust och olust?

- Jo, så ser konsthistorien ut och är ännu i vår tid allmänt vedertagna när det gäller vuxna. De surrealistiska målarna dyrkade och idealiserade ”la femme enfant” [ung. ”kvinnobarn” eller ”barnkvinna”], liksom antikens konsthistoria är full av erotiskt laddade bilder av pojkar.

- Generellt kan man säga att det traditionellt har funnits två huvudspår i skildringar av barn. Dels det oskuldsfulla barnet, dels lolitafiguren, där oskulden erotiseras.
- När det handlar om fotografier av barngestalter har det blivit mycket mer problematiskt. Idag har informationen kring incest och pedofili blivit mer allmän, vädras i media på ett annat sätt. Bilder på barn ses alltid genom ett kulturellt raster.

- Ta Robert Mapplethorpes bild Rosie. För flickan som sitter med sin klänning är bilden ingenting konstigt, det är vi som vuxna betraktare som har ett sexuellt tänkande och är medvetna om de problem som finns i världen, som gör bilden kontroversiell. Den är ett exempel på just det jag nämnde, ett slags erotisering av det oskuldsfulla barnet. Jag tycker det är svårt att tolka bilden utan att också se hur den spelar intertextuellt mot Mapplethorpes andra verk, som väldigt ofta angränsar till det tabubelagda.

Den digitala revolutionen har också ett finger med i spelet här. Möjligheten att sprida bildmaterial mellan datorer har sannolikt haft stor påverkan på barnpornografins utbredning – ”nätpedofil” är ett av det nya tidevarvets fulare begrepp. Rädslan för att bilder ska spridas och missbrukas sprider sig. Privata sexfilmer stjäls och läggs ut på nätet och laddas ner av halva mänskligheten, män lägger ut nakenbilder på exflickvänner ”för att hämnas”. Vi aktar oss för vad vi lägger ut på bloggar och Facebook. På mina barns dagis får personalen inte längre ge föräldrarna bilder på barnen eller släppa in professionella skolfotografer. Av ”integritetsskäl” får vi föräldrar inte heller ta gruppbilder under Luciatåget.

De stora datorjättarna bidrar också till censuren. Apple tillåter inte att bildmaterial med sex eller naket laddas ner via App store. Youtube raderar filmer som anses för vågade. Facebook rensar bland medlemmarnas bilder och tar bort allt som anses för sexuellt. Vi rör oss allt mer mot en värld där ett oändligt utbud av porr – för den som vill – balanseras av en mainstreamoffentlighet som rensas på allt som kan tolkas som sexuellt. Kvinnor, från tre år och uppåt, går inte längre topless på badstränderna. Men vad händer om det inte får finnas nakna barn i offentligheten? Kommer det inte i längden också att påverka vårt sätt att bete oss mot våra barn när kameran är avstängd? Hur vi tar i dem, tvättar dem, leker med dem, sover med dem?

Skyddar vi verkligen barnen genom att jaga mangaexperter och plocka ned svartvita fotografier från 1970-talet? Jag fortsätter samtalet med Katarina Wadstein MacLeod om livet som förälder.

- Jag brukar gå med mina barn till badplatsen mitt inne i Stockholm där vi bor och de vill, som vanligt, springa nakna på stranden. Jag tvingar på dem badkläder, men känner mig ambivalent, varför ska de inte få vara nakna, bara för att det kanske sitter en pedofil på bänken och spanar? Det är ju bara en symbolisk kränkning, jämförbar med flaggbränning.

Är barnet heligt?

 - Jag skulle snarare vilja fråga: vems heliga barndom är det vi skyddar? Vårt eget minne av vår egen barndom, eller våra nuvarande barns verklighet?

Jens Liljestrand

Av upphovsrättsliga skäl publicerar vi inga bilder från tidningsartikeln Det Heliga Barnet, Fotografisk tidskrift # 1 2011) på vår webbplats. Det går dock att hitta de flesta av bilderna Jens Liljestrand refererar till via sökmotorn Google. 

Jens Liljestrand och chefredaktör Jenny Morelli kommer att delta i en paneldebatt om den här artikeln/bilderna i den här artikeln på Publicistklubben, Kulturhuset i Stockholm den 14 mars klockan 19.00

Jenny Morellis ledare Problemet med det nakna barnet hittar du här.