Redan i början av 1860-talet grundades en fotografisk förening i Sverige vars medlemmar sågs ett par gånger per år[1] och 1888 fanns en fotografi-amatörförening som startade Fotografisk Tidskrift. [2]  

Men under 1890-talet uppstod idéer om en särskild yrkesförening. Under rubriken Fotografyrkets Proletärer beskrevs hur de allt talrikare så kallade fotografer, som nu i torrplåtarnes och aristopapprets gyllene tidehvarf överallt som svampar växa upp och med sina underhaltiga arbeten till oerhördt låga priser sträfva att förstöra vanhedra ett yrke, som särskildt under de senaste åren haft att glädja sig åt de mest storartade framsteg i konstnärlig riktning och därmed i jämnbredd gående ökad aktning och stegradt intresse från allmänhetens sida. Redaktören såg bara en utväg för denna osunda och förnedrande konkurrens: nämligen i föreningsväsendet! [3]

I april 1895 var tiden mogen[4]. En grupp Stockholmsfotografer kallade till möte med ambitionen att ena hela landets fotografer, främja utvecklingen av fotografi samt bevaka och befordra fotografins och dess utövares intressen i Sverige.[5]

Om den tidigare amatörföreningens medlemmar hade fotografi som intresse eller använde fotografi i vetenskapligt eller konstnärligt syfte[6] så ville medlemmarna i SFF framförallt kunna leva på sitt fotograferande.

Inte minst det sociala verkade vara viktigt. Medlemmar fick 50 % rabatt på tågbiljetter[7] och de geografiska kretsarnas sociala aktiviteter redogjordes för i spalterna: otaliga middagar, supéer för ett hundratal personer och berättelser om liflig dans som varade en stund in på småtimmarna.[8]

Redan från början riktade förbundet in sig på frågor om namnangiveleserätt[9], upphovsrätt[10], prissättning och rätten till den egna bilden. Att det var lätt att reproducera fotografers verk var ett stort problem.[11]  Utbildningar och inte minst tävlingar var också viktiga för fotografer och om pristävlingarna blev det snart interna strider. Svenska Fotografiska Samfundet bildades på grund av missnöje med att förbundet delade ut alltför få guldmedaljer i Gävle och Helsingborg. [12]

Att arbeta på söndagar var olagligt och det drabbade  porträttfotografer/bröllopsfotografer så söndagsstängning var en fråga som debatterades.[13] Prisdumpning var också en fråga som ständigt återkom.

1904 uppmärksammades så kallade gratis-fotografer. De söka att intala en okritisk publik att de bortskänka större eller mindre fotografierde  föregifva att bortskänka en sak som kunden ju alltid får betala. [14]

1929 rasade en debatt om så kallad lyxbilder (6 stycken 18×24 porträtt för 20 kronor) och en medlem hotades med uteslutning om han fortsatte erbjuda sina kunder dessa..[15] I början av 30-talet kom Polyfotoapparaten till den svenska marknaden.[16] ”Hotas vårt yrke och vår kår av en ny fara?” skrev Ragnar Küller.[17] Apparatens billiga porträttkartor blev succé och en karta med 48 bilder kostade 2:50 kronor. [18]   När SFF 1953 gjorde en tillbakablick på 25 års porträttfotografi beskrevs Polyfoto som en skräll som skakade om hela ateljéfotografins grundvalar. Landets porträttfotografer ”in corpore blev som en samling myror, som fått sin stack omriven. De for åt alla håll och de mest befängda förslag torgfördes” .[19]  Porträttfotograferna försökte parera med att marknadsföra sig med ultrafoto, multifoto, minifoto och pocofoto men polyfotosystemet förändrade ateljéernas struktur i grunden och porträttfotograferna blev tvungna att närma sig kunden och flytta ned till gatuplanet. [20]

1948 sammanställde förbundet den allra första riksprisminislistan. Arbetet hade tagit flera år. Äntligen! – kan man väl med rätta utropa, och det är inte märkvärdigt att medlemmar som nästan givit upp hoppet om att prislistan någonsin skulle komma[21]. Dessa prislistor har sedan fortsatt revideras genom åren. 1986 publicerades en prislista i Fotografisk Tidskrift[22] och den finns kvar 2020 med namnet Prisguiden[23].

På femtiotalet är det tydligt att ungdomarna börjar synas och ta plats. 1958 fick SFF en särskild juniorssektion som skulle tillvarata just unga fotografers rättigheter. Efter det första mötet berättades det att när ”oldboysen” gått, vidtog den mer informella delen av programmet med Coca-cola och smörgåsar, bild- och ateljésnack.[24] När förbundet fyllde 70 år gladdes man särskilt åt sina ungdomsmedlemmar och ordföranden ber yrkeskåren håll i gång, håll i hop.[25] (ej fotogrg att fotolagen frånsöranden ber n hålla i hop lräckligt starkt skydd. tsliga skydd om konstnärliga och litterära ver

1970 när förbundet fyllde sjuttiofem år firade man med en utställning på Liljevalchs.  Detta år behövde inte deltagarna bära högtidsdräkt och man anordnade en diskussion med titeln ”Världsbild och samhällssyn i massmedia”.[26]

Under sjuttiotalet ökade förbundets kulturpolitiska aktioner allt mer. Internationella samarbeten och inhemska utbildningar uppmärksammades[27]. Ordförande och ombudsmän diskuterade fotografilagen[28], författarfondspengar, biblioteksfrågor och olika kulturrådsaktiviteter.[29]

1971 bildades Bonus (numera BCA, Bonus Copyright Access) ett organ för rättighetshavare och utgivare. Fotografer var representerade tillsammans med andra upphovspersoner som journalister, tonsättare, författare med flera. Senare slöt staten ett kopieringsavtal med Bonus. [30] Systemet med avtalslicenser skapades för att t.ex. skolor skulle kunna kopiera upphovsskyddat material löpande. Detta system har fortsatt spela en viktig roll för SFF och andra upphovsmannaorganisationer.  En del av SFFs intäkter kommer fortfarande från BCA[31]. Fotografer får del av ersättningen genom IR, individuell reprografiersättning och genom förbundets allmänna upphovsrättsarbete.

Gör man nedslag i ordförandekrönikor under åren handlar många om vikten av att ena yrkeskåren.[32] Oavsett vad man var för slags yrkesfotograf skulle man känna sig hemma i SFF. Detta kan även ses i skenet av de slitningarna mellan olika falanger som har uppstått och klingat av under hela förbundets historia.  Samarbeten med andra fotograforganisationer som Porträttfotografernas Riksorganisation, Bildleverantörernas Förening och Pressfotografernas Klubb har inletts och avslutats och inletts igen.

Om de geografiska kretsarna länge dominerade kom så småningom specialiserade sektioner att få ökad betydelse.[33] På åttiotalet hade ungdomssektionen upphört men i stället fanns en allmän sektion, en sektion för anställda, en reklamsektion, en fotoförfattarsektion och en porträttfotografsektion. Porträttfotograferna kände sig dock förbisedda och flera av dem lämnade förbundet.[34]  

2020 finns endast fotoförfattarsektionen kvar. De olika kretsarna lever också om än informellt. Norrlandskretsen driver under många år ett årligt evenemang kallat Norrlandsdagarna som dock tog paus 2018-2022.

På 1990-talet verkade SFF för en ny upphovsrättslag då man ansåg att fotolagen från 1961 inte gav fotografer tillräckligt starkt upphovsrättsligt skydd.[35] Den nya upphovsrättslagen kom 1994 och där gavs fotografiska verk samma upphovsrättsliga skydd som konstnärliga och litterära verk. Slut på särbehandling av fotografer! Äntligen! Underbart! Fantastiskt! meddelade Fotografisk Tidskrift.[36]

Att skapa legitimitet för yrket har också varit viktigt. Under hela sin historia har förbundet på olika sätt hållit i kursverksamheter och stöttat utbildningar. Auktorisationskursen startade 2002 och gav fotografer kunskaper i hur man levererade bilder digitalt. Kursen leddes av Stefan Ohlsson som både varit ordförande för SFF, teknisk redaktör och chefredaktör för Fotografisk Tidskrift.[37] 

2020 innefattar verksamheten rådgivning i pris- och upphovsrättsfrågor, remissvar till avancerade utbildningar och bevakning av kultur-, arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitiska frågor. SFF tecknar även kollektiva avtal på områden som ligger utanför enskilda fotografers kontroll – som biblioteksersättning, utställningsersättning, avtal om kopiering i skolor och vidaresändning av television i kabel.[38] Av pristävlingarna finns Svenska Fotobokspriset kvar och det delas årligen ut av Fotoförfattarsektionen.[39]

Förbundets stadgeenliga ändamål är att samla landets yrkesfotografer och andra -inom området fotografisk bild verksamma personer- för att tillvarata deras intressen och verka för fotografyrkets utveckling i ekonomiskt, tekniskt och konstnärligt hänseende. [40]

Noter

[1] F nr 9 september 1955 sid 165

[2] F nr 1, 1888

[3] F nr 51 1892 sid 135

[4] F nr 9 september 1955 sid 165

[5] F nr 116, 15 oktober 1895 och F nr 418, oktober 1945

[6]  F n116 1895 sid 282

[7] F nr 211 juli 1902 sid 112

[8] F nr 181 1900 sid 22

[9] F nr 148 1897 sid 88

[10] F 204 juni 1904 sid 53

[11] F 152  1897 sid 185

[12] F nr 225 september 1903 sid 131 &
F nr 227 november 1903 sid 161

[13] F nr 225 september 1903 sid 138

[14] F nr 234 juni 1904 sid 97

[15] F nr 3 1985 sid 59  F nr219 mars 1929, sid 25, F nr 265 januari 1933, sid 1

[16] F nr 12 1953 sidan 245

[17] F nr 275 november 1933 sid 121

[18] F nr 275 november 1933 sid 121

[19] F nr 12 1953 sidan 245

[20] F nr 12 1953 sidan 245

[21] F nr 446 februari 1948.

[22] F nr 1 1986

[23] http://www.sfoto.se 22 september 2020

[24] F 1 1958 sid 5

[25]  F nr 9 september 1965 sid 11

[26] F nr 8 1970 sid 3

[27] F nr 1-6 1978

[28] Fotografilagen 1961

[29] F nr 3 1985 sid 64

[30] bonuscopyright.se/om-bonus/var-historia/

[31] Bonus Copyright Access

[32] F nr 299 nov 1935, sid124, F 9 september 1965 sid 11, F nr 4 2015 sid 49

[33] Enligt uppgift från Birgitta Karlsson, anställd SFF 1983-2008

[34] F nr 3 1986 sid 31

[35] F nr 4 1992 sid 5

[36] F nr 3 1994 sid 4

[37] F nr 5 2002 sid 5

[38] sfoto.se/omoss/vadvigor

[39] sfoto.se/fotoforfattarna

[40] Förbundets medlemskår består av fotografer och bildbehandlare inom såväl stillbild som rörligt.  http://www.sfoto.se

[41] Kan ha vart fler då vissa förnamn skrevs med enbart initialbokstav