Fotografins kvinnor vid sekelskiftet 1900

FOTOGRAFISKA föreningen i Stockholm hade år 1900 drygt två hundra medlemmar. Sex var kvinnor. De fotografiska föreningarna i Göteborg och Uppsala räknade tillsammans drygt sextio medlemmar. Ingen var kvinna. Av sjuttiotalet fotointresserade i Lunds fotografiska förening var däremot tjugosex kvinnor. Sex av dem noterades som ”fru” vilket innebar att de var inskrivna tillsammans med sina män.
   Sammanslutningarna hade startats under några få år: Stockholm 1888, Göteborg 1888, Uppsala 1889, Lund 1893. Det var männens värld. Till stor del sysslade medlemmarna med fotografi på sin fritid eller som stödjande teknik inom sin egen profession, exempelvis militärer, läkare och akademiker inom det naturvetenskapliga fältet. De tekniska frågorna var ett dominerande inslag i föreningarnas verksamhet.
   Yrkesfotograferna var relativt få och en mindre medlemskategori återfanns i de fotografiska grossist- och detaljistleden. I Göteborgsföreningen ingick till exempel fem medlemmar av familjen Hasselblad. De var djupt involverade i den fotografiska branschen. Tillsammans med firmorna Sven Scholander i Stockholm och Peter Knudsen i Köpenhamn gav de år 1900 ut den dittills största produktkatalogen, ”Priskurant å fotografiska artiklar” på 419 sidor.

I MITTEN av 1890-talet hade de fotografiska föreningarna i de fyra städerna tillsammans trehundrafemtio medlemmar. Ett trettiotal var kvinnor. Förutom suppleanten Edla Florman i Lund fanns inga kvinnor i föreningarnas styrelser eller på andra förtroendeposter.
   Så såg situationen ut när det riksomfattande Svenska Fotografernas Förbund (SFF) bildades 1895, en sammanslutning som uttryckligen riktade sig till landets yrkesfotografer. Oavsett kön – och till skillnad mot de äldre stadsbundna föreningarna – välkomnades även fotografer på landets minsta orter.
   I oktober redogjorde Fotografisk Tidskrifts redaktör Albin Roosval för förbundets tillkomst och syfte: ”Länge har behofvet af en sammanslutning mellan Sveriges yrkesfotografer varit i alla landsändar lifligt kändt. Skriftligen och muntligen har ofta denna tidskrifts redaktion fått mottaga förfrågningar och förslag i detta syfte.”
   Efter inbjudan av en grupp inom huvudstadens fotografkår hade ”ett antal representanter af facket från Stockholm och landsorten” samlats och beslutat bilda Svenska Fotografernas Förbund under ordförandeskap av hovfotograf Gösta Florman.

Fotograf Hanna Karlsson, här till höger med sitt biträde Astrid Carlie vid sin sida, drev denna sommarfilial vid Ronneby Brunn medan huvudateljén låg inne i Ronneby. Hon var syster till fotograf Karl Karlsson i Karlskrona och de var båda medlemmar i SFF. Liksom de flesta ateljéer runt om i landet baserades deras verksamhet på dagsljus: fotografering, kopiering, förstoring, retusch, efterarbete. Till vänster ateljéns glasade tak- och väggparti och till höger fönster för ateljéns övriga arbetsutrymmen. Bildkälla: Blekinge museum

   SFF:s ändamål var att ”utgöra en sammanslutning af landets fotografer, främja utvecklingen af fotografien samt bevaka och befordra fotografiens och dess utöfvares intressen i Sverige”. Det skulle ske genom att bland annat anordna möten och utställningar, skapa en särskild understödsfond och tillsätta en teknisk kommission ”för pröfning af viktigare nyheter inom facket”.
   Och ”Till ledamöter kunna i allmänhet antagas endast personer, som hafva fotografien till hufvudförvärf.” Det låg i tiden. På samma sätt som många andra yrkesgrupper organiserade sig fick nu även landets alla fotografer en gemensam plattform.

INTE MINST gällde det fotografins kvinnor. Till skillnad mot de äldre och i stort sett kvinnolösa föreningarna innebar det nybildade riksförbundet SFF att yrkeskvinnorna för första gången fick en mötesplats. Många av dem var verksamma på små orter utan kollegiala kontakter. En sammanbindande länk blev Fotografisk Tidskrift, SFF:s officiella organ som ingick i medlemsavgiften och postbefordrades över hela landet.

I sin ateljé står fotograf Hanna Karlsson i bakgrunden tillsammans med sin personal. Ett av hennes biträden, fröken Astrid Carlie från Lund, skulle senare överta verksamheten. På bilden sitter hon framför ateljéns två stora ateljékameror tillsammans med kollegan Anna Jönsson i randig blus. Bildkälla: Blekinge museum

   Tio kvinnor anslöt sig direkt till det nya förbundet: Anna och Helene Edlund, Stockholm, Zelma Hagberg, Kristinehamn, Adéle Kindlund, Sundsvall, Anna Klintberg, Uppsala, Anna Nordlöw, Gävle, Olga Rinman, Göteborg, Amelie Rydberg, Arvika, Anna Schröder, Falun och Therese Wallgren, Oskarshamn.
   Den fotografiska branschen var i stark tillväxt och fem år senare, vid sekelskiftet 1900, hade SFF:s medlemsantal ökat till drygt två hundra. Ett femtiotal var kvinnor som dock saknade representation i styrelsen. De var verksamma i städer och på mindre orter över hela landet. Några exempel:
   Hilda Utterström i Pajala, Mia Green i Haparanda, Ebba Lindstedt i Örnsköldsvik, Anna Schröder i Falun, Anna Ollson i Karlstad, Olga Rinman i Göteborg, Mathilda Ranch i Varberg, Emma Lundgren i Vetlanda, Hanna Karlsson i Ronneby, Anna Frankel i Malmö och Beda Berqvist i Ystad.

Fotograf Hanna Karlsson snyggar till sig i spegeln inför nästa fotografering. Hennes biträde Anna Jönsson kopplar av med en bok under arbetspausen. I bakgrunden exempel på de olika typer av fotografier som ateljén svarade för. De mindre så kallade visitkorten – porträtt i format 6×9 centimeter monterade på kartong – var storsäljarna. Den större kopiestorleken, kallad kabinett, användes för exteriörtagningar av byggnader, landskap och gruppbilder. Bildkälla: Familjen Carlies familjealbum   

   I de företag som drevs av SFF:s kvinnliga fotografer fanns ofta flera andra kvinnor, biträden som svarade för många av ateljéernas olika arbetsmoment. Det handlade bland annat om kopiering, retusch, kolorering, montering och ramning. Särskilt retusch och kolorering krävde goda kunskaper och handaskicklighet.
   På mindre orter hade ateljéerna ofta ett enda biträde medan de större städernas fotografer fick hjälp av både två och tre assistenter. I Stockholms mest framgångsrika företag kunde antalet biträden uppgå till ett tiotal och i vissa fall ännu fler.
   Kvinnliga ateljéägare anställde ofta kvinnor. Det förekom också att tonåriga flickor – liksom ynglingar – fick gå i obetald eller till och med betald lära på ateljéerna, i många fall ett första steg in i fotografyrket. Rörligheten inom branschen blev stor när de sökte plats på olika håll i landet.
   En organiserad yrkesutbildning saknades i Sverige och den fotografiska näringen höll länge fast vid den traditionella lärlingsutbildningen. Fotografer kunde visserligen utbilda sig på kontinenten, i första hand Tyskland, men underbetalda biträden saknade för det mesta den möjligheten.    

 
Hanna Karlssons ateljé i Ronneby erbjöd en ombonad miljö, tidstypisk under sent 1800-tal. Här sitter hon med sin adept Astrid Carlie. Liksom många egenförsörjda kvinnor var de ogifta och ingick i en krets av stadens övriga yrkeskvinnor som lärarinnor, telefonister och sjuksköterskor. Senare skalades den här typen av teatral ateljérekvisita bort när en yngre generation eftersträvade större enkelhet. Ännu femtio år senare förekom dock ateljéer med bland annat fonder av 1800-tals modell. Bildkälla: Familjen Carlies familjealbum    

ALBIN ROOSVAL, Fotografisk Tidskrifts redaktör, försökte våren 1899 få en bild av fotobranschens omfattning och struktur. På uppdrag av SFF sände han ut enkäter till bland annat tidskriftens prenumeranter, fotogrossister och landets fotografer. Fotograferna ombads beskriva sin egen verksamhet med namn, adress, startår, tidigare ateljéer och eventuella filialer.
   Som vanligt arbetade redaktör Roosval snabbt och effektivt. Uppdraget avslutades redan efter sex månader. De inkomna svaren bildade basen för SFF:s ”Förteckning öfver Sveriges fotografer 1899”.
   Matrikeln omfattade femhundrasjuttio firmor och enskilda fotografer. Mycket tyder dock på att den fotografiska näringens storlek underskattades. Redaktör Roosval påpekade själv att det fanns brister och hoppades att en framtida undersökning skulle bli mer komplett.
   I efterhand tycks han ha fått rätt. Sannolikt uppgick antalet fotografer egentligen till cirka åtta hundra varav en tredjedel var kvinnor. Dessutom – vilket Roosval inte hade efterfrågat i sin enkät – fanns åtminstone omkring tre hundra ateljébiträden. Av dessa var tre fjärdedelar kvinnor.
   Det innebar att cirka fem hundra kvinnliga yrkesfotografer och biträden arbetade i Sveriges fotoateljéer vid sekelskiftet 1900. Det totala antalet verksamma inom branschen översteg ett tusen personer.
   Men trots olika felslut svarade Albin Roosval ändå för ett första försök att få en överblick av den aktuella situationen. Tack vare sina detaljerade frågeformulär kunde han samtidigt erbjuda en glimt av fotonäringens historiska utveckling, inte minst kvinnornas ställning inom näringen.

/ Björn Axel Johansson

___________________________________________________________________

 Läs mer: ”Förteckning öfver Sveriges fotografer 1899” under redaktörskap av Albin Roosval [Svenska Fotografernas Förbund, 1899]

____________________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP

Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer

___________________________________________________________________