Egentligen gick det inte alls åt helvete för Jezzica Sunmo när hon skulle fota i Kiev 2017. Men det skulle det ha gjort – om det inte hade varit för hennes resa till Nordkorea ett år tidigare, där hon lärde sig att ha dubbla minneskort när man fotar på känsliga platser.
 
Men låt oss ta det från början. I tjugo år har Jezzica Sunmo arbetat heltid som fotograf, med uppdrag för såväl magasin som företag och reklamkampanjer.

– Mitt arbete har alltid varit väldigt personbaserat. Fokus har varit att fånga människor i olika former, berättar hon. 

Vid sidan av arbetet har Jezzica Sunmo en fascination för att åka till vad hon kallar ”knasiga ställen”. Det var också det som tog henne till Ukraina 2017, där slutdestinationen var Tjernobyl.

– Min kompis Ola är filmfotograf och gillar precis som jag att åka till udda platser. Vi var i Nordkorea tillsammans och bestämde oss året därpå för att besöka Tjernobyl. Det var inget jobb, utan helt på eget initiativ.

Sagt och gjort. Ola och Jezzica begav sig till Kiev, där de övernattade innan resan fortsatte till Tjernobyls inre zon. På plats i huvudstaden bodde de på anrika Dnipro Hotel, som genom åren huserat politiker och högt uppsatta affärsmän. Jezzica fastnade direkt för den pampiga interiören.

– Jag älskar den kitschiga, östeuropeiska estetiken – med makabert stora möbler, lädersoffor och pråliga gulddetaljer.

Jezzica plockade fram kameran och började fota, våningsplan efter våningsplan.

– Jag hade kommit ganska långt när jag insåg att det skulle bli bättre om jag plåtade med blixt. Så jag började om och fotade våningarna i rask takt. Men det jag inte hade lagt märke till var säkerhetskamerorna i taket … 

Nio våningar ner blev fotograferingen abrupt avbruten av en arg säkerhetsvakt.

– Han var skitförbannad och började fråga ut mig vad jag gjorde där och varför jag fotade. Jag försökte förklara min fascination för estetiken, men det kunde han absolut inte förstå – för honom var det ju inget speciellt. Så han krävde att jag skulle radera varenda bild. Han stod som en hök över min axel medan jag tryckte delete, delete, delete.

Säkerhetsvakten förklarade säkerhetsläget för Jezzica.

– Naiv som man är hade jag inte tänkt på det. Jag hade ju kunnat vara där undercover.

Jezzica höll sig lugn, vad säkerhetsvakten inte visste var att hon hade ett extrakort i läsaren.

– Det är bara ett litet SD-kort som man sätter in, så när man raderar allt på det stora kortet finns bilderna kvar på det andra. Så jag har ju även bilder på när vakten kommer in genom entrédörrarna.

Innan resan till Nordkorea 2016 hade Jezzica aldrig haft någon tanke på att man kunde ha dubbla minneskort.

– En kollega tipsade mig om det eftersom det var stor risk att någon skulle be mig ta bort bilder.

Jezzica beskriver resan till Nordkorea som ”otroligt fascinerande”. Framöver hoppas hon kunna åka tillbaka och utforska delarna hon inte hann se.

– Jag tror många har en bild av att allt är riggat, men vi åkte på landsvägar i timmar och det var väldigt tydligt hur fattiga människorna var. Vi besökte också olika varuhus och även om de var ganska tomma så låg inga plastfrukter framme direkt. 

Och hur gick det att fotografera där?

– De var väldigt på mig, så till slut sa jag till vår guide att det är bättre att du säger när jag inte får fota i stället för att jag ska fråga varje gång. Men förvånansvärt nog fick vi plåta ganska så fritt. Det enda vi absolut inte fick fotografera var arbetare och militärer, och så var de väldigt noga med att hela statyerna skulle vara med i bilden, de fick absolut inte kapas.

Precis som turen till Tjernobyl var även Nordkorea en privat resa. Bilderna har det inte blivit något av, än.

– Nej, de ligger fortfarande och göttar till sig här hemma.

Bilderna från hotellet i Kiev väntar också på att få visas för omvärlden.

– Det var ju guld värt att jag fick med bilderna hem. Även om jag inte använt dem än, så kanske det kan bli något av dem – speciellt nu när situationen ser ut som den gör i Ukraina. De kanske kan fungera som tidsdokument.