Åke E:son Lindman är utan tvekan en av Sveriges främsta och flitigaste arkitekturfotografer. Han har dagarna innan vi ses varit i Idre och fotograferat en fjällstuga åt arkitektbyrån Claesson Koivisto Rune. Idag är det 40 år sedan han fick i uppdrag att fotografera den första nationella bomässan Bo85 i Upplands Väsby. Innan dess hade han studerat på Konstfack i Stockholm och jobbat som pressfotograf i hemorten Luleå.

– Jag kände direkt att det här vill jag bli bäst på; att fotografera arkitektur passade mig perfekt. Att jobba långsamt, genomtänkt och följa ljuset i byggnaderna. Det hade dessutom gått upp för mig att jag inte var en vidare bra pressfotograf. En gång när kungaparet kom till Norrbotten såg jag hur alla andra fotografer rusade fram till dem på flygplatsen, medan jag stod sist kvar och skulle kolla om filmen var okej laddad i kameran.

Åke har fotograferat allt från svenska ambassader runt om i världen till privata hem, som arkitekten och formgivaren Alvar Aaltos Villa Mairea i Norrmark i Finland. Redan tidigt i karriären upptäckte han den italienska arkitekten Carlo Scarpa som var en favorit bland många svenska arkitekter.

– Min fru Lena och jag åkte till Italien och jag fotograferade allt han gjort i städer som Venedig, Treviso och Verona. Scarpas byggnader är ritade så att det finns självklara blickpunkter där allt faller på plats, och jag lärde mig mycket om centralperspektivet och hur man skapar djup i bilderna. Det blev min portfolio som jag kunde visa upp när jag sökte uppdrag. Bilderna kom även att publiceras i olika tidningar.

Foto: Åke E:son Lindman

I bokhyllan i studion står en storformatskamera. När han började hade det fotografiska hantverket sett mer eller mindre likadant ut år efter år, det var storformat som gällde när det gällde arkitekturfotografering och bilden sågs upp och ner på mattskivan. Han jobbade med både dia och svartvitt 4 x 5-tumsfilm som laddades i dubbelkassetter.

– Efter en hel dag med jobb var jag nöjd om jag hade fått med mig 15–20 bilder. Att sedan få vänta på resultatet tills filmen var framkallad, det fanns en tjusning i det.

Idag använder han en digital fullformatskamera med ett Canon 24 mm tiltshiftobjektiv. Han ser sig själv som en dokumentärfotograf, och säger sig inte vara beroende av olika tekniska prylar.

– När det gäller verktyg så är jag minimalist, det är kameran och stativet jag behöver. Allt jag fotograferar är taget i befintligt ljus.

Innan ett jobb ber E:son Lindman om att få ritningar, renderingar eller bilder som kunden tagit av byggnaden. Han sätter sig alltid in i vad arkitekten har haft för idéer och förväntningar.

– Jag tror att en nyckel till framgång för mig har varit att jag har levererat det som arkitekten eller kunden själv sett som viktigt i byggnaden. Numera har jag som en inbyggd optik i huvudet, jag kan ställa mig på rätt plats direkt.

Mycket handlar också om att ha koll på vädret, att nästan leva som en bonde. Kunden förväntar sig oftast blå himmel och små lätta moln. Själv vill Åke gärna ha ett växlande väder, ett demokratiskt ljus, där det finns plats för både sol och skugga.

– Visst, jag har tagit magiska bilder i dimma, men det är svårare. Men ingen fotograf kan komma till en plats för att där vänta ut regn och oväder och fakturera för tre dagar, det gäller att vara väl förberedd.

Under de 40 år som Åke E:son Lindman arbetat är det framför allt den tekniska utvecklingen som inneburit att bilderna förändrats.

– Detaljrikedom, färgskalor och exponering – allt är enklare idag att få till, kanske är det lite för enkelt. Ett bländarsteg fel kunde ruinera en bra bild på 80-talet, och det krävdes mycket filtrering framför optiken vid interiör fotografering, vilket var tekniskt komplicerat. Men vad gäller själva bildspråket är mycket sig likt. Det handlar fortfarande om att hitta mellanrum, proportioner. Jag fotograferar nästan alltid i 90 graders vinkel mot byggnaden, ska jag bryta av mot det är det 45 grader som gäller. Numera är det sällan jag behöver justera den plats jag ställer mig på, jag hamnar oftast rätt.

Venedig

Åke E:son Lindman har sällan människor i bild, och nämner att de långa slutartiderna förr inte gjorde det möjligt, som en anledning. Men han öppnar samtidigt upp sin bok Pure architecture som gavs ut 2010 och bläddrar fram till en bild på en magnifik spiraltrappa inne på utrikesministeriet i Brasiliens huvudstad Brasília.

– Jag har varit beskylld för att inte ha människor med i bild. Se här, en kvinna gick ner för spiraltrappan precis när jag fotograferade den och hon råkade stanna upp så pass länge att hon blev som en skala i bilden, sådant gillar jag.

Frida Melin är intendent för samlingarna på Statens centrum för arkitektur och design, Arkdes. Här finns landets största samling av arkitekturfotografi på omkring 600 000 bilder och för tio år sedan ställdes delar av den ut i utställningen I blickfånget – foto från Arkdes samlingar. Fotografer som CG Rosenberg, Sune Sundahl, Kerstin Bernhard med flera medverkade. På bordet framför oss ligger ett antal negativpärmar och arkivlådor med diabilder. Pärmarna är fyllda med mellanformatsnegativ tagna av Sune Sundahl och dess svartvita kontaktkopior. Det går att se spår av arbetsprocessen genom att det på vissa bilder har ritats in hur de ska maskas av vid kopieringen. Några ska ha mindre del av himlen, andra ska beskäras på sidorna. I en bild från Västertorps centrum i Stockholm är det barn som leker i en fontän. Vattnet sprutar vilt omkring dem. Sundahls arkiv på nästan 200 000 bilder från åren 1930–1980 fick Arkdes 1988, och nu är nästan allt digitaliserat.

– Det är en fantastisk samling som skildrar uppbyggnaden av folkhemmet och människors vardag. Vi använder dem ofta i olika sammanhang, säger Frida Melin.

När Arkdes grundades 1962 (då hette det Arkitekturmuseet) var det Sveriges Arkitekters Riksförbunds samling som kom att bli grunden till den samling de har idag. De äldsta fotografierna som skildrar arkitektur är från slutet av 1800-talet. Det senaste förvärvet är fotografen Philip Liljenbergs bilder av Jubileumsparken på Hisingen i Göteborg, där det numera finns bad, bastu och grönområden.

– Vi är lite sämre på att samla på det som fotograferas idag, och tar fortfarande emot äldre material. Ibland ger vi uppdrag till olika fotografer, som till Max Plunger när vi skulle ge ut boken Den svenska byggnadskonsten1992. I den är det stämningsfulla bilder på svensk arkitektur från hela 1900-talet, säger hon.

Plunger är tillsammans med Sven Westerlund och Åke E:son Lindman exempel på fotografer verksamma under senare delen av 1900-talet som finns representerade i samlingen. Hur ett fotografiskt material som sådant är organiserat när det kommer in till Arkdes kan se väldigt olika ut. En del har sedan tidigare katalogiserats noggrant, andra mindre.

– Det som blir tydligt när man tittar igenom vårt material är att exempelvis Sune Sundahls bilder från 1930-talet fram till 1980-talet inte känns så tillrättalagda. Han har inte alltid människor i bild, men livet tycks pågå. I bilder från 1990-talet och framåt tycks miljöerna däremot mer ordnade och de närmar sig mer konstfoto.

Arkitekturfotografen Anna Kristinsdóttir bor i Göteborg och är i grunden utbildad arkitekt. Hon har tidigare jobbat i kombinerade roller som arkitekt och grafisk designer på både arkitektkontor och designbyråer. För tre år sedan gav Liljewall arkitekter ut fotoboken Var dags arkitektur, som hon både tagit bilder till och formgivit.

– Jag började fotografera på högstadiet och sedan har det följt med mig hela livet, säger hon.

Foto: Anna Kristinsdottir

Frågor Kristinsdóttir ofta ställer sig när hon är ute på jobb är om hon kan hitta en spännande rytm i arkitekturen, se kontraster eller lyfta en textur. Hon samlar alla ingredienser tills de bildar en komposition och hon drivs av att återberätta upplevelsen av en byggnad i bild. Innan hon tar upp kameran går hon ofta runt en byggnad många gånger, och byter varv för att den inte ska upplevas statisk.

– Den förändras för varje steg. Du kan ta goda tio varv på olika distanser innan du placerar kameran. När jag fotograferar ser jag arkitektur mer som ett skulpturalt fenomen än en byggnad. Plötsligt finns det inget fram eller bak, upp eller ner, säger hon.

En arkitekt måste ha tydliga ritningar för att byggnadens idé ska realiseras på bästa sätt. Den estetiken, det vill säga sättet att förmedla detaljer och perspektiv i olika ritningar, har Kristinsdóttir anammat i sitt bildspråk alltmer genom åren.

– En teknisk ritning av en byggnad kan vara väldigt vacker i sin enkelhet och skapa en intressant känsla av 2D. Men det är fortfarande viktigt med liv och djup i bilderna jag tar, omgivningen får inte falla bort, säger hon.

Favoriten till kameran Sony A7III är ett Sony 100–400 mm telezoomobjektiv. I kameraväskan hittas även ett Sony 24–70 mm och ett Canon 24 mm tiltshiftobjektiv.

– Jag gillar när djupet i bilden trycks ihop en aning, och det skapas en komposition som kanske inte alltid går att uppleva med blotta ögat. Ofta gör jag en egen tolkning av byggnaden utöver den lista av vinklar som uppdragsgivaren kan skicka med. Det kan handla om en detalj eller en vinkel som jag upptäcker på plats, som till exempel kommunicerar gestaltningsidén av projektet på ett vackert vis rent bildmässigt. I efterhand ser jag ofta att just de bilderna används mest i kundens kommunikation, säger hon.

Kristinsdóttir jobbar med naturligt ljus, och kan uppskatta att åka ut på ett jobb i grått väder för att skapa mer realism.

– En mulen dag kan skapa otroligt vackert blandljus och hjälper till att lyfta fram texturer och byggnadens karaktär, säger hon.

Foto: Anna Kristinsdotter

Det monumentala vattentornet Våga i Varberg, ritat av White arkitekter, är ett projekt som hon nyligen fått följa som fotograf.

– Det har en stark konceptuell idé och en mäktig upphöjd placering i det vackra landskapet. Det är sällan man får fotografera projekt i sådan monumental skala. Jag kunde vara nära, men även backa och vara kilometer ifrån och fortfarande plåta vattentornet. Jag tror att jag gick i gång på antalet möjligheter att placera objektet i intressanta miljöer, med olika förgrunder. Det var ett extra roligt och kreativt uppdrag, säger hon.

Som fotograf drivs Kristinsdóttir av att utveckla nya bildidéer och att experimentera med utsnitt och kompositioner.

– Trots läget i branschen, så rullar det på för mig, vilket jag är tacksam för. Många arkitektkontor jag jobbar med förstår värdet av god marknadsföring och bra bildmaterial, inte minst i sämre tider.