– The door is open, Maria.
Taxichauffören syftar på att grinden till uppfarten inte är låst, men det förstår inte jag. Han får gå ut och demonstrera hur man öppnar den.

– Thank you, goodbye.
Jag smyger in så tyst jag kan i det mörklagda huset. I hallen hittar jag ett brev med instruktioner som leder mig till mitt rum, nummer 1. Dagen därpå är det långfredag. Från morgonen fram till kvällspredikan ringer klockorna i kyrkan tvärs över gatan. Stämningen känns ödesmättad. Klockan nio på kvällen påbörjas en procession från kyrkan. Lokalborna samlas och vandrar med ljus och lyktor i mörkret. Vi är några som följer med. Det doftar rökelse och stearin. Nästa dag doftar det i stället av växtligheten i trädgården. En dag följer jag med på en fotoutflykt. Färden går till Palaiochori och Eleftheroupoli. Palaiochori ligger vid berget Pangaions fot. Enligt lokal legend var Pangaion hemvist för vinguden Dionysos.

Foto: Maria Jonsson

Berget har också använts som plats för ceremonier till gudens ära. Denna berättelse gör intryck på mig. När jag får höra den märker jag att jag nästan behandlar den som ett historiskt faktum, som om Dionysos faktiskt har vistats här. Det är mycket lummigare och grönare i omgivningarna än vad jag hade föreställt mig före resan. Kastanjeträden håller på att slå ut. Blommor har slagit ut på marken. Viol, vintergäck och orkidéer finns bland de arter jag känner igen. Jag lär mig att berget med snö på toppen, som vi ser i norr, heter Falakro eftersom det är skalligt – kalt på toppen, utan träd. På vägen tillbaka fotograferar vi förfallna hus i byarna. I bilen spelas Led Zeppelin och Freddie Mercury på lågmäld volym.

Foto: Maria Jonsson

Under vistelsen har jag tid att fokusera på mitt projekt, Aporia. Jag reflekterar över hur Aporia gestaltar en resa och hur jag nu befinner mig på den här resan tack vare just Aporia. Tanken är att jag ska avsluta projektet genom att omvandla det från ett digitalt verk till en fysisk bok. Eftersom det digitala projektet är uppbyggt av länkar och associationer har jag haft svårt att välja en definitiv sekvens och form för boken.

Just nu sitter boken bara ihop i mitt huvud och i en lös dummy där hemma. Den faller liksom isär när jag försöker föreställa mig den framför mig. Jag kommer fram till att det kanske är rätt väg för den fysiska boken – att den får vara lös i kanterna, uppbruten och mindre perfekt än jag tidigare tänkt mig. Jag gör också många fotovandringar inne i Kavalla.

Foto: Maria Jonss

I olika väder – så här i april tycks vädret vara oberäkneligt. Ibland glittrar havet blått och drömlikt lockande i full sol; plötsligt tornar mörka moln upp sig och regnet kommer. Några dagar före avfärd är det kulturafton i huset och jag ska hålla ett artist talk om min fotografiska verksamhet. Det blir fullt i biblioteket när åhörarna – husets gäster och medlemmar i den lokala fotoklubben – har samlats.

Foto: Maria Jonsson

Det blir en trevlig kväll med fin stämning och mingel både före och efteråt. Efter föredraget uppstår flera intressanta samtal om konst och fotografi. Sista kvällen öser regnet ner. Jag väntar tills mörkret har lagt sig för att ta den sista exponeringen med den lilla analoga kamera som fick följa med på resan. En kompaktkamera från 90-talet, samma som jag tog med mig på en Greklandsresa för två år sedan. Jag tänker på kameran som en länk mellan de två resorna. Jag fyrar av en blixt från terrassen ut mot Kavallas skimrande nattljus. Bilden kommer inte att bli lyckad, men det känns som ett passande farväl.

Foto: Maria Jonsson

/ Mara Jonsson
Kavalla stipendiat 2026.