För att få behålla uppdragen krävs det att hon bryter mot lagen. Det konstaterar Annci Gustavsson i Stockholm, som bland annat fotograferar bostäder till salu.

– Alla vill ju ha drönarbilder när de ska sälja en villa eller ett fritidshus, men enligt reglerna så begår du ett brott så fort du säljer, förmedlar eller publicerar en drönarbild utan spridningstillstånd. Och jag har sålt drönarbilder utan spridningstillstånd till mäklare många gånger, bara i år. Så jag har begått massor med brott, säger hon.

Och det har hon heller inga planer på att sluta med.

– Om myndigheterna vill sätta dit mig så får de väl göra det, men det vore så otroligt dumt att lägga pengar på det istället för att satsa på att se till att vi kan göra rätt i vårt jobb. I min verksamhet ansöker jag dock om tillstånd hos Lantmäteriet i samband med leverans av bilder till kund. När jag får beviljat beslut meddelar jag uppdragsgivaren det.

Bakgrunden till situationen är lagen för geografisk information som infördes 2016, där det slås fast att alla bilder som fotograferas från ett ”luftfartyg” behöver godkännas av Lantmäteriet innan de publiceras eller delas på annat sätt.

Syftet är förstås att undvika att det sprids någon information om svenska skyddsobjekt, vilket i sig är fullt rimligt. Problemet är bara att Lantmäteriet inte hinner med, och så har det varit i flera år. I dagens läge är handläggningstiden runt 80 arbetsdagar, det vill säga närmare fyra månader.

– Det är förstås ingen kund som kan vänta så länge, och om jag inte är beredd att leverera en drönarbild inom några dagar så tycker de att jag är skitjobbig. Då går de till någon annan, säger Annci Gustavsson.

Även fotografen Fredrik Larsson i Umeå har många uppdrag där kunden vill ha drönarbilder.

– Det kan vara fastighetsägare, kommunen, företag … efterfrågan har helt klart ökat de senaste tre åren, säger han.

Han har valt att hantera dilemmat med väntetiden genom att utnyttja att det finns undantag från regeln. Till exempel behövs inget tillstånd om det bara är den egna fastigheten som syns i bilden.

– Så jag lämnar beskurna bilder till kunden och säger att det kommer mer material senare, där omgivningarna också finns med. Så får vi se om de har någon nytta av det när tillståndet är klart.

Fredrik Larsson är noga med att berätta vad som gäller innan han tar sig an en ny fotografering.

– Det innebär att jag blir av med en del uppdrag där de vill ha de bästa bilderna på en gång, så är det.

Detta har fler fotografer fått erfara. I en enkät som SFF gjorde i höstas med över 200 yrkesverksamma fotografer svarade hälften att uppdragsgivare nekat dem uppdrag när de informerat om handläggningstiderna.

På Lantmäteriet är man fullt medveten om läget.

– Det är en fruktansvärd situation. Och visst, det är helt oacceptabelt att det är så här, säger Anders Wike, funktionschef på Lantmäteriet.

Men de kan inte själva göra något för att påverka det, konstaterar han. Det är en fråga om resurser.

– När vi fick ansvar för tillståndsgivningen kom det in 700 ärenden per år. Förra året landade vi på 23 000 ärenden, samtidigt som våra anslag i praktiken är oförändrade. Man behöver inte vara matematiker för att inse att det är ohållbart.

Han berättar att de i genomsnitt hanterar ett ärende med tillståndsgivning på 20 minuter.

– Vi strävar hela tiden efter att effektivisera mer, men det får inte finnas risk för slarv. Och något AI-stöd är inte aktuellt, det säger Försvarsmakten tvärt nej till. Å andra sidan tycker jag att 20 minuters handläggning måste betraktas som väldigt effektivt.

Det är alltså den långa kön av ärenden som ställer till det.

– Vi är också skyldiga att ta oss an dem i tur och ordning. Det går alltså inte att prioritera yrkesfotografer framför privatpersoner. Det skulle inte heller göra någon skillnad eftersom den absoluta majoriteten av ansökningarna kommer från yrkesverksamma.

Möjligen kan det nu skönjas ett ljus i tunneln. För två år sedan gav regeringen Transportstyrelsen i uppdrag att analysera hur användandet av drönare kan vidareutvecklas i Sverige. Syftet med uppdraget var att ”främja en säker, hållbar och effektiv användning av drönare som tar hänsyn till nationella förutsättningar men också till allmänna och enskilda intressen”.

Transportstyrelsens rapport ”En konkurrenskraftig drönarbransch i Sverige” kom i höstas och där konstaterar myndigheten att ”det finns behov av att se över regelverket för att utröna om det kan anpassas till dagens situation och morgondagens utveckling”.

Rapporten har nu varit ute på remiss, bland annat hos Lantmäteriet som skriver i sitt svar att de ”har i de senaste årens budgetäskanden, utan framgång, sökt ytterligare medel för att täcka de kostnader som volymökningen medför”.

Vad detta leder till är dock oklart. Tomas Brolin, enhetschef på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, skriver i ett mejlsvar till oss att förslag och synpunkter just nu analyseras, och att ”regeringen avser återkomma i lite olika former”.

En tänkbar väg framåt skulle eventuellt kunna vara att återgå till hur det fungerade före 2016, då Försvarsmakten hade möjlighet att ge fotografer som kunde visa att de förstod lagstiftningen så kallad självgranskningsrätt för flygfoton i en specifik region.

Det här är något som både Fredrik Larsson och Annci Gustavsson tycker vore helt rimligt, inte minst eftersom det är så ytterst ovanligt att de får avslag på sina ansökningar om spridningstillstånd.

– Jag har skickat in tusentals bilder och filmer och fått alla godkända – med ett undantag. Men efter att Lantmäteriet plockat bort några pixlar ett par kilometer bort så var det grönt ljus för den bilden också, säger Fredrik Larsson.

Samma erfarenhet har Annci Gustavsson, som har använt drönare i snart tio år.

– Jag har fått nekande en gång. Då var det en sjö utanför Eskilstuna som var med i bild, och där fanns det tydligen något som var känsligt för Försvarsmakten, säger hon.

– Något slags certifikat för godkända fotografer vore toppen – kanske kunde Svenska Fotografers Förbund ansvara för den certifieringen? I vilket fall som helst måste något göras; jag vill verkligen inte bryta mot lagen, men jag vill inte heller bli av med mina uppdrag.