Olof Jarlbro: ”Dum spiro spero”
Jag översätter för er som inte är så slängda i latin, ”så länge jag andas finns det hopp”.
Boken handlar om de arbetare som bryter svavel i en gruva på östra Java, Indonesien. I denna högst ohälsosamma miljö är det inte ovanligt att man efter några år tappar sina tänder på grund av gruvans giftiga gaser. En närbelägen sjö har en PH-surhet som mer påminner om svavelsyra än sjövatten. Arbetarna bär upp de gula svavelblocken på sina ryggar eller i flätade korgar. Många dör innan de nått 40 års åldern.
Svavel används bland annat för att bleka socker, göra tändstickor, tvål och gödningsmedel.
Jarlbro skildrar det dagliga slitet i en miljö som förutom att vara livsfarlig också är vacker. En sur sjö som är läckert turkosfärgad, svavlet som är lockande gult. Det kallas också djävulens guld.
Vi får möta de familjer som är beroende av att någon familjemedlem offrar sig och drar hem pengar till hushållet. De är porträtterade utanför sina enkla men välhållna bostäder. Men nog är det några av de äldre arbetarna som har märkligt infallna kinder, som om tänder saknas.
Boken, en påkostad hårdpärmsproduktion med en inlaga med papper vars gramvikt jag inte ens kan gissa, är sponsrad av ett stort företag vars vision är att ”skapa en värld där industriella luftföroreningar inte längre utgör ett hot mot människors hälsa och vår planet”. Deras produkter verkar inte ha nått framgångar i Indonesien men vi får ändå vara glada att de väljer att stötta Jarbros viktiga arbete med att upplysa oss välbärgade västerlänningar vad priset är för att vi skall få lite billigare tvål.
I samband med boken har också en utställning producerats.
Fotografi: Olof Jarlbro
Text: Sven Kristensson, Thomas Niklasson, Martin Schibli, Olof Jarlbro
Formgivning: Elena Jarlbro
Förlag: Rough dog press, 2025
