Vad är ett hem? Ett hus, en ort, en bygd, ett landskap, en nation? Hemma är i alla fall något man bottnar i på ett eller annat sätt, genom familjerötter, en inre känsla, en social tillhörighet.

Människan har kanske bara ett hem någonstans men många eller få hemhörigheter – inkännandet av en rumslighet någonstans som är fysisk eller något inre abstrakt.
Jag tänker på det där alldeles särskilt inför bilderna i Gerry Johanssons nya bok ”Öglunda”. Hur många kvardröjande rotlösheter finns det inte ännu i den svenska samtiden efter de stora omflyttningarna under 60- och 70-talen i vårt land. Människor med nya hemorter men med tanken och känslan kvar i det ursprungliga, det som förblir det som är genuint hemma.

Öglunda är en liten by med gamla för att inte säga uråldriga anor: Det ligger i Valle härad, numera Skara kommun som i ett antal kommunreformer allt sedan 1860-talet svalt alla de små omkring sig som exempelvis Valle kommun. Idag ligger dessutom Skara i en ännu större strukturell enhet: Västra Götlands län. Men Öglunda är en del av det ursprungliga Sverige, det Västergötland som är en del av vår gemensamma vagga. Här har jorden brukats allt sedan människan blev bofast i den här delen av världen. Landskapet runt Öglunda är därför ett rum som formats av sin långa historia. Det är en rest av ett landskap som inte omdanats efter moderna principer, av de raka linjerna, utan av ett varsamt omhändertagande. Det är ett exempel på de rester av ett äldre Sverige som vi som far kors och tvärs genom landet sällan ser eller tar oss tid att upptäcka.

Bild: Gerry Johansson

Den tiden har däremot Gerry Johansson tagit sig i sitt fotoprojekt Öglunda. När jag första gången ser dessa bilder svischar även referenser förbi från ett svunnet Bild-Sverige. Det har ibland lite föraktfullt kallats rosenlunderi, det där lätt idylliska återljuset av det svenska landskapet från förra seklets 20- och 30-tal. En modernismens nationalromantik. Men man finner det även efter andra världskriget. Jag hittar det i Carl Fries verk ”I svenska marker” från 1952 och mycket nära Gerry Johanssons arbete i hembygdsfotografen J G. Gustafssons fotografier just från Valle härad och Öglunda by.
Den här typen av bilder har eller skapar hos oss sentida betraktare en nostalgisk magkänsla av något svunnet, förlorat, eller marginaliserat, manglat av utvecklingens tidspil.
Och varför skulle då Gerry Johanssons bilder vara annorlunda? Jag är inte riktigt säker men de lämnar en delvis annan känsla trots att de motivistiskt glider in i en lång landskapstradition.
Det som skiljer Gerry Johanssons sätt att betrakta och förmedla är kanske det osentimentala draget oavsett om det handlat om landskap och platser i den amerikanska mellanvästern eller hus och platser på Gotland, eller i de urbana storstädernas utkanter.

Det som är lika i alla de olika landskapstraditionerna är just frånvaron av människor, så gott som i alla fall.  Det är till exempel väldigt tydligt i Carl Fries nämnda bokverk , men också i Gerry Johanssons arbeten. Däremot syns människans avtryck i naturen och landskapet så mycket tydligare i hans bilder. Varje fotografi blir på något sätt ett vittnesbörd om frånvarande människor, men ändå med en tydlig närvaro i det han ser med sin kamera. Bilderna är på ett märkligt sätt befolkade. Det är spåren av en intensiv hemkänsla, som kan manifesteras i en huskropp eller en tuktad, eller omskapad natur.  Det brukade landskapet blir människoporträtt i sin förlängning.

Det där blir särskilt tydligt i Öglunda. Hur bär man landskapsporträttet vidare utan att endast skapa en upprepning, att det blir ett tomt eko?
Det mesta bärs just av Gerry Johanssons fenomenala förmåga att verkligen se. Han förmår att koncentrera, att orkestrera det som vi ofta upplever som ett virrvarr av texturer och strukturer till ett lika ordnat som skönt avläsbart naturens kaos. Effekten är den samma som när vi inspirerade av ett naturprogram på tv går ut för att uppleva det samma och inser att det vi sett är en skicklig dramatisering av en natur där ingenting tycks hända eller händer med en långsamhet som frestar på våra över-triggade samtidshjärnor. Intrycken kan aldrig komma i mängd och oupphörligt: det är i det långsamma betraktandet som bilderna framkallas. Så även i Gerry Johanssons Öglunda-svit.

Detta bildprojekt som nu också blivit en vacker bok, är bilder som i svartvitt, genom en hyperkänslig gråskala , lyckas förmedla landskapets grönska och levande tyngd.  Ingen mindre än Robert Adams har skrivit förordet och det landskap som skildras i boken rör sig runt Grangården i Öglunda som är släktgård för Adams svenska fru Kerstin.

Gerry Johanssons senare arbeten utgår ofta från det urbana landskapet, hus och byggnader som representanter för något eller kanske symboliska gestalter för de människor som aldrig syns där. Här utgår han från det uråldrigt agrara. Det är ändå samma berättelse om att finna platsens särskildhet, om där vi känner oss hemma. Det är en plats - som om vi funnit den - är en vilopunkt, en hemkänsla, och om vi inte gjort det, är ett rum av varm längtan i vårt inre.

Gerry Johansson

Öglunda

STEFAN NILSON