Poetisk kraft i ord och bild
Här möts en poet och en naturfotograf i ett gemensamt projekt. Ett samarbete mellan en sensibel ordmänniska och en bildmakare som tagit stora kliv bort från sin genres allfarväg för ett känsligt sökande på mer otrampade stigar. Jan-Peter Lahall och Arne Johnsson möts i boken ”Minnena och ljuset”.
Dikt väcker ofta bilder, inre bilder, särskilt om de tynger sig på metaforik. Dikt och bild tillsammans kan vara såväl förstärkande som utsläckande i den meningen att det ena överskuggar det andra eller ställer in det inre ögat på ett särskilt sorts seende som får oss att se själva bilden på nytt.
Just så som det senare förhållandet fungerar Jan-Peter Lahalls och Arne Johnssons gemensamma bokverk ”Minnena och ljuset”. Jan-Peter Lahall är en av landets mer kända naturfotografer, skicklig i sin genre och - som det känts ibland - även fången i den. Det finns ett sorts förhärskande överestetiskt seende som gärna gör naturbilden till en stereotyp snarare än ett inträngande i en biotop, eller ett ekologiskt sammanhang.
Under senare är har han dock utvecklats - som jag ser det - språngartat mot ett bildberättande som lämnar både naturfotografins huvudfåra som det för hårt estetiskt bearbetade.
Bild: J-P Lahall
Hans bildvärld har långsamt fyllts med starka emblematiska bilder. Han söker texturer och tecken i det närsynt skärskådandet av ting och miljöer. Det kan vara ute i naturen såväl som i det urbana landskapet – inte minst i de glömskans enklaver av förfall som man kan hitta såväl i städerna som ute på en landsbygd som blir allt glesare befolkad.
I direkt uppdragsfotografi handlar det inte sällan om en kompromiss mellan yrkeskunnande och beställarens inre bild av hur det färdiga resultatet skall se ut. Ofta slutar det med något som är ett snäpp för uppvridet för att kännas riktigt sant, ett bildmässigt utropstecken snarare än en elegant accent. Att ta steget mot ett eget berättande bortom kategorierna, kräver både mod och ett hårt konstnärligt arbete. En vilja att slipa av, reducera, göra det tydliga tydligt utan att för den skull driva bort från ett öppet och ärligt berättande, eller att förmedla essenser som kan kännas allmängiltiga för olika betraktare.
J-P Lahall är på väg vilket bilderna i den här boken bekräftar och de gör det just i fin samklang med poeten Arne Johnssons inkännande dikter.
I hans dikt värld bor en stark känsla för det djupt mänskliga och tidlösa i varat. Att ständigt söka sig svaret på vem man är och hur man blivit den man är.
Han skriver inledningsvis i boken: ”Bilden är en uppsamlingsplats för ljus och minne” och menar då förstås i det här fallet den fotografiska bilden. Men också det mänskliga minnet i sig är genomflutet av olika ljus färgat av upplevelser genom livet – psykologiska, värde-, relations-, ålders- och utvecklingsmässiga.
I den här boken möts som sagt de inre bilderna poeten formulerar i ord med fotografens. Det är dock ett intrikatare samspel mellan dikt och bild än att det ena illustrerar det andra. Det skulle ha blivit en mycket platt historia. Johnssons dikter står alldeles utmärkt för sig själva liksom Lahalls fotografier. De går att avnjuta var och en för sig, men just tillsammans så här i ett bokverk, utgör de en resa, en inre resa, som läsaren gör utifrån just sina egna minnen av bilder och ljuset. Det blir en utmärkt och dynamisk helhet.
Jag har endast en invändning mot den här boken och det gäller bokens form, eller snarare valet av svarta sidor. Tendensen finns att bilderna i sig förlorar för mycket i kraft jämfört med på vit grund, och vit text på svartbotten blir jobbig att läsa i längden.
Det ser visserligen elegant ut när man först får boken i sin hand, men slutar i en tröttandekänsla av modegrej. Form skall lyfta fram ett innehåll, inte försöka förta det med en påträngande närvaro.
