Foto: Björn Axel Johansson

-Själv har jag varit verksam som bildredaktör och grafisk formgivare i förlagsvärlden sedan 1966 efter utbildning på Konstfack och Den Grafiske Højskole i Köpenhamn. Mina yrkeserfarenheter kommer väl till pass när jag nu tagit mig an det som Anders lämnade efter sig.

-Anders var en noggrann yrkesman. Utöver ett suveränt handlag med sin kamera ägnade han mycket tid åt att samla bakgrundsmaterial, katalogisera, etikettera och arkivera det mesta. Här finns allt från negativ, arbetskopior, förstoringar, färgdia, arbetshäften, tidningsklipp och andra ”bra-att-spara-saker”. Det blev ju en del …

Foto: Anders Engman

– Den här bilden är från den tid Anders fortfarande var verksam. Så småningom avtog hans krafter och han blev mindre rörlig. Men jag fortsatte att arbeta i vår lokal och koncentrerade mig framför allt på ett bokprojekt som skulle spegla delar av hans yrkesbana. Det blev ”Blänk av verklighet” som kom 2018.

– Min avsikt med boken var att försöka bevara de tidsdokument som Anders fotografier utgör. Jag gick då igenom det arkiverade bildmaterialet. Åtskilliga hyllmeter senare var de utvalda papperskopiorna skannade och färdiga för layout och tryck. Under arbetet med boken fick jag god kunskap om fotoarkivet. Det har jag nytta av idag.

SEDAN I HÖSTAS har Inga-Britt ägnat mycket tid åt att gå igenom och sortera arkivets olika materialtyper. Men framför allt har hon brottats med ett stort problem – vem eller vilka är intresserade av Anders fotografiska arv? Någon institution med ett övergripande ansvar för landets fotohistoria finns inte. Istället har hon själv fått leta upp möjliga mottagare.

– Anders började själv tömma sitt klipparkiv, berättar Inga-Britt. Han var ju både en fotograferande och skrivande person och hade samlat på sig ett stort material. Det användes bland annat som stöd för hans tidningskrönikor. Största delen av klippen gav han bort till kolleger, till exempel fotograf Lennart Nilsson. Hans fotografiska boksamling donerades till Konstfack.

– Men, säger Inga-Britt, kvar finns ju mycket annat, exempelvis ett femtontal pärmar fyllda av klipp med Anders publicerade reportage i ”Se” och ”Vecko-Journalen”, bilder från 1950-talet och ett par årtionden framöver. Likaså bevarade han en stor mängd av de krönikor som publicerade i ”Foto” och ”Journalisten”. Där redovisade han sina personliga erfarenheter av fotografiskt arbete och reflekterade också över bildens betydelse som journalistiskt verktyg.

-Vad gäller negativen var Anders bestämda vilja att de skulle föras över till Tidningarnas Telegrambyrå och deras ”Bonnierarkiv”. Bakgrunden är att TT 2007 tog över bildbyrån Scanpix som året innan slagits samman med Bonnierägda Pressens Bild, Dagens Nyheters och Expressens bildbyrå. Själv var Anders under ett 20-tal år Bonnieranställd genom sitt arbete på Kamera Bild på Åhlén & Åkerlunds förlag.

-Det arbetet håller jag på med nu. Ett femtontal negativpärmar som måste gås igenom och kompletteras innan de också lämnas över. Ytterligare en uppgift blir att sortera och katalogisera hundratals svartvita påsiktskopior från flera årtionden.

UNDER ARBETETS GÅNG har Inga-Britt stött på mycket annat av intresse som rör Anders yrkesliv, särskilt de tidiga åren. Som ung utbildade han sig till kemigraf men bytte inriktning och började i stället frilansa som pressfotograf. Uppdragsgivare var olika dagstidningar och han förde en detaljerad arbetsjournal över sina jobb.

I slutet av 1953 tycks han som tjugoåring enbart ha arbetat för Stockholms-Tidningen. Den unge mannen åtog sig uppdrag av de mest skiftande slag. Här anges bland annat ett jobb med rubriken ”ST:s kompasslös orientering”. Det resulterade i drygt tjugo levererade reportagebilder och fem verkar ha publicerats. Men vid bröllopet i Jakobs kyrka den 12 december bestod leveransen bara av en porträttbild: de nyblivna makarna Stangel/Hultin. Ett foto fick då räcka.

Redan ett par år tidigare hade Anders börjat klippa ut sina publicerade bilder och klistrat in dem i särskilda album. Fotografierna är inte numrerade men av blyertsnoteringarna ”AB”, ”AT”, ”ST”, ”MT” framgår att han som ung frilans kunnat sälja samma bild till flera av huvudstadens dagstidningar. På så sätt breddade han gradvis sitt kontaktnät inom dagspressen.

Det var tydligen, som det då brukade heta, ”Gott gry i grabben”. Han lärde sig snabbt att behärska både fototekniken och fotografins olika genrer. Här fanns lite ”Gala- Petteri” blandat med rena bildreportage. Mer av det senare skulle snart följa efter att han hade anställts på Kamera Bild 1954. Där stannade han till 1975 och blev under den tiden en av landets främsta pressfotografer.

MINNENAS DÖRR. I de gamla arbetslokalerna finns ännu spår av ett rikt och mycket framgångsrikt yrkesliv både i Sverige och ute i världen. Presskort från fjärran länder, flygbiljetter, visumhandlingar, kollegiala porträtt, notiser, utställningskort, tidningsklipp, kuliga löpsedlar … allt framgrävt ur lådorna och uppsatt på en dörr för att pigga upp den egna arbetsdagen.

Hans yrkeskarriär sammanföll med framväxten av det som i skuggan av det Kalla kriget, kom att kallas ”Folkhemmet”. Ett neutralt land som undgått världskrigets fasor och gradvis förbättrat befolkningens levnadsförhållanden. Dags-, kvälls- och veckopress såldes i mycket stora upplagor och pressfotografin fick en betydelsefull och ibland avgörande roll i nyhetsflödet. Senare kom televisionens rörliga bilder att gradvis ändra medielandskapet.

Hans bilder från Ungernrevolten 1956 – då ryssarna stridsvagnar massakrerade frihetstörstande ungrare – blev ett genombrott för den unge Anders, då 23 år gammal. Fotografierna publicerades i ”Se” och reportaget fick stor uppmärksamhet, en startpunkt för hans internationella uppdrag.

Framöver dokumenterade han en rad av efterkrigstidens viktigare världshändelser: Suez- och Berlinkrisen, Vietnamkriget, Pragvåren, kriget Indien-Pakistan och Israels kriginsatser för att nu nämna några. Han gjorde också reportage om utvecklingen i bl. a Mellanöstern, Afrika och Östeuropa.

Han samarbetade då med den tidens mest namnkunniga journalister. Bland många andra Barbro Alving (signaturen ”Bang”), Cordelia Edvardson, Lars Forssell, Ulf Nilsson och Rune Moberg. 

FOTOGRAF ENGMAN visade sig också ha flera strängar på sin lyra. Som meriterad och respekterad fotograf togs hans erfarenheter tillvara i många sammanhang. Den frilansande egenföretagaren blev både rådgivare och inspirerande föreläsare på en rad dagstidningar i Sverige och på andra håll i Norden. Under ett par perioder var han även verksam som bildchef på Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Han blev också inbjuden till landets fotoklubbar liksom till FOJO, den rikstäckande fortbildningen av landets journalistkår. Där, liksom på många andra håll, pläderade han för att öka fotografernas status på arbetsplatserna. Han menade att det fick vara slut med att de vanemässigt :”Sprang efter macka och öl till reportrarna”.  

Foto: Björn Axel Johansson

-Man kan ju fråga sig varför jag lägger ner så mycket kraft på Anders fotografiska arv, säger Inga-Britt vid fikabordet. Jag har ju egna känslomässiga skäl men framför allt anser jag att materialet har ett mediehistoriskt intresse, ett vittnesbörd i bild om händelser under 1900-talets andra hälft.

-Här finns både negativ och påsiktskopior kompletterade med tidningsurklipp som visar var och hur bilderna publicerades. Som skribent redovisade han också sina personliga erfarenheter av fotografiskt arbete och reflekterade över bildens betydelse som journalistiskt verktyg. Också de texterna samlade han i pärmar. Han var noga med att hålla reda på saker och ting.

– Naturligtvis har hans fotografier dessutom ett rent historiskt värde. Förutom att beskriva det dåtida Sverige, finns bildreportage från viktiga händelser runt om i världen. Med sin kamera svarade han för klassiska skildringar av den värld som då var. 

Björn Axel Johansson
SFF:s fotohistoriske rådgivare och skribent