Här började det. Min arbetskamrat samlar ihop lättare gods till väntande lastbilar. Klargör också ett tyngre sortiment för kranlyft till de fartyg som angör firmakajen. Själv skriver jag ut frakthandlingar, tulldeklarationer och annat nödvändigt. I tjänsten blir det också till att gå ombord på både svenska och utländska fartyg.

   Ynglingen blir nyfiken på sjölivet. Vill se sig om. Bekantar mig med befälhavaren på tyska ”Visurgis”. Jovisst, om jag vill finns nog plats för mig. Sagt och gjort. Lägger undan tullhandlingar och exportstämplar, säger upp mig och riggar för uppbrott.

   Packar ned tandborste, några plagg, kamera och filmrullar i en just inköpt sjösäck. Med en månadslön på 500 kronor finns det inte mycket klirr på kistbotten. Kan ändå växla till mig några resecheckar från hedervärda ”Barclays Bank of London” och deras alltid gångbara pund. Säger upp mig. Är redo för sjön.

    På smått krångliga vägar liftar jag ner till Bremerhaven. Det blir färja mellan Helsingborg-Helsingör och via Köpenhamn ner till Rödby-Puttgarden. Vidare till Lübeck, Hamburg och västerut ut mot Nordsjökusten. Det går att ta sig fram rätt smärtfritt. Ändå tar det några dagar.

   Letar upp ”Visurgis” just upplagd för översyn på ett av hamnstadens varv. Möts med avvaktande nyfikenhet hos jämnåriga jungmän. Vad är jag: fågel eller fisk? I övrigt stramt mottagande. Förstår att befälet informerats om att jag ska tjänstgöra som ”Küchenhilfe”, den lägststående varelsen i tysk skeppshierarki.

Realskolans eviga tragglande med tyska verb blir nu till hjälp. Ingen av de jämnåriga jungmännen kan engelska. Trevande visar de runt. Får ett ord här, en yrkesterm där. Nere i motorrummet är det – till skillnad mot fartyget under gång – både tyst och svalt. Packningar byts, ventiler justeras, en kolv granskas. Smetiga händer och olja på durken. Svordomar och ett och annat leende. Maskinchefen övervakar med örnblick.

   Får för mig att dokumentera deras arbete och ta en bild när motorn är avstängd och vibrationsfri. Vill inte riskera skakningsoskärpa. Tar fram min ”Yashica” laddad med en rulle Tri-X avsedd för ett dussin negativ i format 6×6 centimeter. Belysningen sparsam och den ljussvaga optiken har bara f:3,5 som största bländare. Spännande teknisk utmaning.

   Prövar flera bildvinklar. Alla ser koncentrerat ner på motorblocket med böjda nackar. Någon blänger irriterat mot kameran. Trist läge. Plötsligt ropar någon ovanifrån. Blickarna lyfts glatt, ansiktena får lite ljus …

Klick! – där satt bilden!

Foto: Björn Axel Johansson

Blir tilldelad en alldeles egen hytt. Mycket nöjd. Den ligger längst akteröver invid maskinrummet. Inser först inte vad det innebär. Stilla vid kaj hörs enbart generatorns stilla hummande. Under gång blir det något annat. Skotten vibrerar och motorns ihärdiga dån gör det svårt att sova. Men mitt unga sinne vänjer sig. Långa arbetspass och plötsliga purrningar mitt i natten gör sitt till. Gäller att ta vara på sömnen.

   Min huvuduppgift är att assistera fartygets kock. Liksom inom all sjöfart är maten av största vikt. Utöver att hålla besättningen i fysisk trim handlar det om mental status. Välkomnande bord är ett måste för sammanhållning, god stämning och arbetsmoral.

   För mig blir det till att duka, servera, diska, städa. Skalar potatis, sköljer sallad och skär upp bröd – allt mögel ska bort! Frukost-lunch-middag och kaffepauser. Ett rullande schema med exakta klockslag oavsett tid på dygnet och plats i världen. Och inför styrmans nattskift – kaffetermos och smörgåsar upp till bryggan. Det finns att göra.

   Kocken är min närmaste chef. Blir intresserad av hans arbete. Lite smickrad går han med på ett porträtt. Trångt och svettigt. Grytan ångar. Ventilernas fina motljus ger scenen atmosfär. Ställer in avstånd, bländar ner något för att öka skärpan. Väljer exponeringstid och – klick! Ännu en arbetsbild.  

Foto: Björn Axel Johansson

”Visurgis” hemmahamn Elsfleth är en mindre stad utmed floden Weser. Fartyget är också byggt på stadens varv och härifrån har vår kapten nära till vissa delar av Tysklands inre vattenvägar. Men under min tid ombord går vi enbart i Östersjöfart med Bremen och Bremerhaven som utgångspunkt.

   Kielkanalen är länken mellan Nordsjön och Östersjön. En fascinerande vattenväg i ett flackt landskap, tio landmil lång. Vi glider fram i makliga åtta knop med ständigt mötande farkoster, stora som små. Så småningom når vi slussarna ut mot Östersjön. Febril aktivitet på fördäck och ingen plats för en gröngöling. Istället placerar jag mig med kameran i en bra position. Bryggans högtalare skräller: ”Achtung! … Achtung! … schnell … schnell …” Och så: ”Alles klar!”

Dags för ett knäpp.

Foto: Björn Axel Johansson

Snart är ”Visurgis” på nordostlig kurs i Femern. Hon är tungt lastad med Mercedesbilar som ska till bilhandlare i Stockholm. Förutom i lastrummen står också en del fordon på däck, väl täckta och skickligt surrade. Lugnt väder. Stadig kurs. Passerar Bornholm och når så småningom Ölands södra udde.

   I gryningen står jag vid relingen, ser Kalmarsund smalna av, iakttar Kalmars stadsprofil och kastar från styrbords sida en blick på Borgholms slott högt uppe på landborgskanten. Däcket ännu nattfuktigt. Råkall luft. Mild bris. Bogsvall. Mitt ungdomliga sinne drabbas plötsligt av en romantisk känsla av sjömanskap. Det skulle gå över.

Det blir fler resor till hamnar utmed den svenska ostkusten. Längst norrut angör vi Munksund vid Piteå. Destination och last skiftar allt eftersom ”Partenreederei Gebrüder Janssen” får nya uppdrag av sin skeppsmäklare. Det gäller att pussla ihop det hela. Typ av last, tid för lastning och lossning, beräknad gångtid, väder och vind.   

   Rutinerna är desamma. Dygn efter dygn. Men då och då blir det särskilt intressant för den fotosugne ynglingen. När vi närmar oss våra destinationer ledsagas vi ibland av en lots. Lotsar! Intressant yrke. Fram med ”Yashican”. Kollar var de brukar äntra ombord och ställer mig midskepps på babords sida.

   Bra bildvinkel. Ställer skärpan. Väljer hyggligt snabb exponeringstid. Något gropig sjö. Försöker hålla horisonten i våg. Ser lotsbåten ”Rönnskär II” närma sig akterifrån. Vår fart reduceras. Repstegen släpps ner. Farkosterna jämsides. En jungman lutar sig över relingen, stabiliserar stegen och sträcker ut handen.

Ett säkert kliv – och där är min bild! Klick!

Foto: Björn Axel Johansson

För min del blir det till att sträva på. En svår sak är att klara av kraftig sjögång, en ny erfarenhet för mig. Har svag motståndskraft och skiljer ut mig från alla andra ombord. Vacklar illamående och nästan spyfärdig upp till bryggan i stormigt väder. Kaffetermosen i en krampaktig hand och möts av: ”Du alte Weibe!”. Glasklart förakt för den svenske veklingen.

   Tröstar mig med att dokumentera livet ombord, vid kaj och under gång. Vid ett tillfälle vaknar jag plötsligt upp i min hytt. Inga vibrationer och märkligt tyst i maskinrummet. Snabbt upp på däck. Inser direkt situationen. Vi ligger still i Ålands hav. Rakt föröver står en haverist hårt på grund. Roder och propeller ovanför vattenytan. Spännande.

   Rusar sömndrucken ner till hytten och hämtar kameran. Knepigt sommarljus och märklig molnhimmel. Ställer in bländare och tid.  Chansar. Ser hur Sjöräddningssällskapets ”K. A. Wallenberg” från Öregrund kommer upp bakom oss i god fart. Avvaktar. Vill få med både den nödställde och räddaren på en och samma bild. Väntar tills den mindre farkosten passerar oss med kurs mot det grundstötta fartyget. Perfekt.    

Klick – saken klar!

Foto: Björn Axel Johansson

Vid svensk kaj blir jag befälets favorit. En mästare på att prångla ut deras smuggelvaror. De har laddat. Kassaskåp med dubbla bottnar. Falska ventilationsrör i maskinrummet med god plats för spritflaskor. På däck en drös cigarettlimpor konstfullt dolda i hopvikta presenningar. Tullarna orkar knappt bry sig.

   Och på hamnplanen stryker chefer, hamnarbetare och kontorister runt i ett eller annat ärende. Likt flugor kring en sockerbit. Är själv en vältalig och diskret säljare som dessutom talar klingande svenska. Får tjugo procent. Kul värre.

   Håller nu ett öga på vad som sker i de hamnar vi kommer till. Och se där! Akter om oss ligger ett fartyg som, likt oss, lastar papper för export till kontinenten. De tontunga och meterhöga rullarna ligger på kajen inför kranlyftet ner i lastrummet. Men för mig är skuggspelet och de evigt rostknackande och målande sjömännen det intressanta.

Värt en stillsam bild!

Foto: Björn Axel Johansson

Mitt sjömansliv får ett snöpligt slut. Vår kaptens familj kommer på besök när vi ligger vid tysk kaj. Jag svabbar durken i byssan, går ner på knä, torkar en skitig list. Sonen dyker oväntat upp framför mig. Den lille parveln tar sats och ger mig en loska rakt i ansiktet. Modern står bakom honom. Säger inte ett ord. Ingen annan heller.

   Min tid som utländsk ”Küchenhilfe” tog slut där. Packade. Mönstrade av. I sjösäcken fanns några exponerade filmrullar. Sex årtionden senare gläds jag över minnesbilderna i negativalbumet. Fotografier från en annan värld skildrad med en tidstypisk bildestetik. Negativets kvadratiska format ställde särskilda krav. Det gällde att komponera bilden så att olika bildelement, blick- och rörelseriktningar lyftes fram och gav det statiska formatet liv. Att i efterhand behöva beskära en bild betraktade den kaxige ynglingen som ett misslyckande.  

Foto: Björn Axel Johansson

Text och bild: Björn Axel Johansson
SFF:s fotohistoriske rådgivare och skribent
_________________________________________________________________

Se även tidigare bidrag i artikelserien med personliga berättelser om fotografi på 1950/60-talen:
”Berättelsen om en bild (1) / Polen 1956
”Berättelsen om en bild (2) / Amatörfoto 1961/62
”Berättelsen om en bild (3) / Hastings 1963
”Berättelsen om en bild (4) / Pamplona 1964