Fotofika med George Sessler: "SFF blev en familjeangelägenhet"

Bildtext: I handen objektivlocket till en ateljékamera från ungraren Szilárd Szabads berömda kameraverkstad i Stockholm. Och på väggen ett exempel på alla de målningar som Georg Sessler skapat under årens lopp. På senare tid har han också ägnat sig åt några större bokprojekt, bland annat om gåtan Raoul Wallenberg.  

-ÅNGRAR ATT JAG tog bort mörkrummet, säger Georg Sessler med ett milt leende. Vi ser oss om i hans klassiskt uppbyggda fotostudio på Östermalm i Stockholm. Atmosfären är påtagligt analog: mottagning, ateljé, kontor, bibliotek, arkiv. Idag har han börjat avveckla rörelsen och städar ut i gömmorna.
    Något fika blir det inte denna gång. Kaffet slut. Men väl ett långt och vindlande samtal om hans många årtionden som yrkesfotograf. Han har arbetat med, känt eller umgåtts med de flesta av den svenska efterkrigstidens mest framträdande fotografer. Nämn ett namn – Georg Sessler berättar genast en anekdot och kan sätta in fotografen i ett större fotohistoriskt sammanhang. Glasklara minnesbilder av ett stundtals dramatiskt liv och en lång yrkeskarriär.
    Född i Ungern 1943 överlevde han mot alla odds de tyska judeförföljelserna och den efterföljande ryska ockupationen. Som tonåring fick han också bevittna när ryssarna brutalt slog ned folkupproret i Budapest hösten 1956. Stridsvagnar mot pistoler och gevär.

FAMILJEN SESSLER flydde till Sverige och efter ett par år sökte sig Georg till fotoavdelningen vid den yrkesskola som då fanns på Kungsholmen.  Efter att ha lärt fotografins grunder fick han 1962 anställning hos en av landets mest framgångsrika och betydande fotografer, K.W. Gullers.
    Som assistent, smörgåshämtare, chaufför, kopist och trunkbärare skolades han in i yrket. Ett stort plus blev vänskapen med Gullers son Peter. Tack vare K.W. fick han också kontakt med inte bara svenska utan även nordiska och internationella fotokretsar.
    I slutet av 1960-talet startade Georg Sessler en fotografisk rörelse och har sedan dess förblivit sin egen. Under årens lopp har han haft en mängd uppdragsgivare samtidigt som han genomfört ett stort antal bok- och utställningsprojekt. Utöver industrifoto och uppdrag för tidningar och tidskrifter har han svarat för offentliga utsmyckningar i form av större fotomontage. Han ingick också i den grupp som startade fotografkollektivet Bildhuset.

REDAN PÅ yrkesskolan i slutet av 1950-talet fick han kontakt med Svenska Fotografernas Förbund (SFF). Under årtionden hade han en rad förtroendeuppdrag inom olika delar av verksamheten och var bland annat ordförande i SFF 1980-82.
    -SFF blev faktiskt också en familjeangelägenhet, berättar Georg. Den dåvarande redaktören för Fotografisk Tidskrift, Agneta Sandelin som 1980 efterträtt Pär Rittsel, arbetade tillsammans med mig och senare gifte vi oss.
    Under sina år inom SFF tog han initiativ till förbundets författar- och illustratörsektion. Författarfondens stipendier förändrade arbetsvillkoren för många fotografer och fondens organisationsbidrag påverkade även förbundets kulturpolitiska engagemang.
    Framför allt arbetade han med två huvudfrågor: en högre fotografisk utbildning på riksnivå och inrättandet av ett fotografiskt museum. I båda fallen drevs frågorna framåt genom uppvaktningar, utredningar och mediedebatter. Inte sällan var tonen skarp när olika intressen kolliderade.

 -TROTS VISST motstånd och oförståelse lyckades vi få till stånd en högre fotografisk utbildning som placerades i Göteborg, konstaterar Georg Sessler. Det blev ett nytänkande i förhållande till de äldre yrkesutbildningarna. Det handlade ju inte om att framkalla negativ utan om att utveckla ett bildseende och få förståelse för bilden som språk. Vi ansåg att bildspråket var lika viktigt som att kunna formulera sig i text.
    -Däremot misslyckades vi med att skapa ett nationellt fotografiskt museum. En orsak var att museivärlden i första hand byggde på akademiska traditioner. Och på den tiden var ytterst få akademiker intresserade av fotografi, en medieform som av tradition och till skillnad från de flesta andra konstarter hade låg status.
    Rätten till fotografisk bild var ett tredje område Georg Sessler engagerade sig i. Inom ramen för SFF:s verksamhet togs många initiativ men han blev aldrig riktigt nöjd med resultaten. Idag menar han att mycket återstår att lösa och att frågan om den fotografiska upphovsrätten står och stampar. Inte minst har den digitala revolutionen skapat nya frågeställningar.

SOM YRKESFOTOGRAF under sex årtionden har Georg Sessler upplevt flera viktiga tekniksprång. Idag nämner han 1950/60-talens ökande användning av färg. Särskilt färgdia fick stor betydelse för tryck i olika publikationer. På många sätt underlättade också den nya Polaroidtekniken yrkesfotografens arbete medan Kodaks folkkamera ”Instamatic” fick återverkningar för branschen som helhet. Inte minst byggdes centrallaboratorier upp som förändrade situationen för de äldre ateljéerna och fotobutikerna.
    Men det stora skiftet kom naturligtvis med den digitala tekniken, en revolution som förändrade alla steg i den fotografiska arbetsprocessen, ändrade yrkesfotografins villkor och försåg miljoner svenskar med en egen mobilkamera.
    I dag ser sig Georg Sessler om i det utrymme som tidigare inrymde hans ateljés analoga fotolabb. Trots att han är lite kluven inför att förstoringsapparaterna och sköljkaren är borta konstaterar han torrt och yrkesmässigt:
    -Den digitala tekniken innebär enorma möjligheter som den analoga tekniken inte ens kom i närheten av.                                                                                                                

Björn Axel Johansson

Vill du läsa fler intervjuer med fler fotografer under vinjetten Fotofika hittar du dem här