August Hultgren blev Nordiska museets först anställde fotograf. Han tillträdde sin tjänst i april 1906. I den nya dagsljusateljén arbetade han både med museets egna samlingar och – som här år 1910 – med föremål från Livrustkammaren vars samlingar deponerades på museet.  

KNAPPT TJUGO ÅR gammal tog unge Hultgren klivet över Atlanten. Likt en dryg miljon svenskar lämnade han hemlandet och hamnade i en annan värld. Från kyrkbyn Svinhult i skogarna fem mil nordost om Eksjö for han 1889 till sin äldre bror Hemming i Chicago. På adressen 2029 Wabash Avenue drev brodern en fotoateljé och nykomlingen blev hans assistent.
   Den unge mannen hade fallenhet för yrket. Han lärde sig snabbt dåtidens arbetsmetoder med torrplåt i ateljé och mörkrum. Så småningom öppnade han också en egen porträttateljé. Under sina år i Chicago fick han tillfälle att ta del av dåtidens teknikutveckling, fotografiska manér och avancerad marknadsföring.
   I 1890-talets senare del återvände fotograf Hultgren till hemlandet. Han var inte den ende hemvändaren inom yrket. Lars Larsson blev en av de mest framgångsrika efter att ha drivit en ateljé i Clay Center i Arkansas. Även den framstående hovfotografen Ferdinand Flodin hade arbetat i USA. Ett annat exempel var Borg Mesch. Efter återkomsten från Nordamerika uppmärksammades han bland annat för sin dokumentation av nybyggarlivet i Norrland.

VÄL TILLBAKA i Svinhults kyrkby i Ydre härad blev Hultgren inackorderad hos en av sina äldre bröder, Bernhard. Han verkade som kantor och familjen bodde i byns sockenstuga. Den hemkomne emigranten inrättade sig i husets gavelrum och öppnade även en enkel porträttateljé på kyrkbacken i Svinhult, en central plats i socknen. Här stärkte han sin kassa i samband med bröllop, konfirmation och bemärkelsedagar av olika slag.

 
I folkmun kallades August Hultgrens enkla ateljé ”brädskjulet”. I det filtrerade dagsljuset porträtteras här hemmansägare Enok Liedbergius och hans maka Anna Greta Svensdotter. Ljussättningen lyfter fram deras mörka och ofta svårfotograferade kläder samtidigt som ansiktena får en fin gråskala. Slutresultatet blev sannolikt en maskad kontaktkopia i visitkortsformat 6×9 centimeter. Bildkälla: Östergötlands museum

   Bröderna ingick i en skara på tio barn med August som yngst i syskonskaran. Fyra av dem for till Amerika.  Fadern Anders Johan Hultgren var född 1824 i Svinhult, skollärare och organist, medan modern Magdalena Johansdotter kom från en grannsocken, Norra Vi. Familjen var fast rotad i bygden och med en viss status i dåtidens samhälle.
   Åter i sina hemtrakter inledde fotograf Hultgren en ny karriär. Han som hade levt i framtidslandet Amerika vände nu blicken inåt mot sitt eget ursprung och en värld vars kulturhistoria tycktes dömd att försvinna i industrialismens, emigrationens och urbaniseringens tidevarv.
   Efter sina utlandsår sökte han med sin kamera upp gammalt och fornt i hembygden. Den nu drygt trettioårige fotografen började vandra runt i socknen med sin stora fotografiapparat, stativ och övrig utrustning. Som son till Svinhults skollärare och organist och även bror med ortens kantor möttes han med respekt. Han var ingen utsocknes. Dörrar öppnades.

Bröderna Karl och Emil Humör arbetade som skomakare i byn Klockarp i Svinhult socken. Liksom många hantverkare använde de hemmet som arbetsplats, här finrummet med fönsterljus från två håll. Den kringvandrande fotografen besökte dem 1898. Bildkälla: Östergötlands museum

IDAG ARKIVERAS Hultgrens glasnegativ på Östergötlands museum i Linköping. De visar hans intresse för äldre ting och dåtidens levnadsvillkor. Han som levt i den stora världen hade en skarp blick för både det stora och det lilla i denna undanskymda vrå av dubbelmonarkin Sverige-Norge.
   Han skildrade arbetet på slåtter och äng, i hemmen och i skogen. Ägnade sig åt landskap, bymiljöer och enskilda byggnader. Gick också människorna nära och tog porträtt av unga och gamla, torpare och herrskapsfolk.

Torparen Karl Johan Johansson ägnar sig åt vårbruk på sina ägor i Bogölen. Mager jord med uppstickande stenblock här och var i markerna. Knuttimrad ryggåsstuga med påbyggt förrådsutrymme till vänster om dörren. Litet väggfönster med snålt ljusinsläpp och huvudljus från det större gavelfönstret. Två toppiga bikupor invid uthuset med ett illa medfaret spåntak provisoriskt åtgärdat med pålagda stenar. Bildkälla: Östergötlands museum

   Åren runt 1900 var Hultgren i flitig verksamhet. Han dokumenterade en mängd verksamheter och spår av gångna tider: potatisplockning, skördefolk, kolmilor, loft- och visthusbodar, torp, mangårdsbyggnader, väggmålningar, öppna spisar, oxdragare, arbetshästar, timmermän och även unga velocipedryttare som hörde framtiden till. Han hade också ett särskilt öga för traktens kyrkor och typiska eller säregna hus, kvarnar med vattenhjul och andra tekniska konstruktioner av äldre datum.

Karolina Jonsdotter utanför sitt undantag i Degerhult i Norra Vi år 1903. Det jättelika flyttblocket utgjorde torpets fjärde vägg. Utblottat fattigfolk som avdankade trotjänare, inhyseshjon och åldringar på undantag fick hålla till godo med de simplaste formerna av boende – jordkulor och backstugor med stampade golv, drypande fukt och okristlig kyla. Bildkälla: Östergötlands museum

   Hultgren vandrade vida omkring i Ydre härad och blev kvar som inackorderad hos brodern i Svinhults sockenstuga. Sannolikt levde han på viss porträttfotografering i ateljén på kyrkbacken och besparingar från Amerikaåren. Han gav sig också in i vykortsbranschen, en vid denna tid mycket stor marknad med mer än fem miljoner postade vykort per år. Exempelvis gav han 1902 ut tre vykort från invigningen av stationen i Södra Vi när den östra centralbanan byggdes ut.
   Samtidigt tyder hans fotografiska arv på en annan inkomstkälla – bygdefotografens. Han var inte ensam. Från sekelskiftet 1900 och framåt uppträdde lokala fotografer runt om på den svenska landsbygden. De var ofta yngre män som arbetade inom jordbruket eller hade andra sysslor med fotografering som biinkomst.
   Bland Hultgrens efterlämnade glasnegativ finns exempel på hans roll som bygdens fotograf, inkomstbringande gruppfotograferingar med bröllopsgäster, födelsedagsfirare och skolklasser. Han fanns också med vid likvakor och olika festligheter.

FOTOGRAF HULTGREN var en yrkesman och förde liggare med uppgifter om datum, plats och motiv. Med noggrannhet redovisades de orter som han besökte på 1890-talet och en bit in på det nya seklet. Förutom hemsocknen Svinhult dokumenterade han bland annat byar i övriga delar av Ydre härad liksom på andra sidan länsgränsen mot Småland.

 
Den stora kvarnen i Visskvarn i Norra Vi eldhärjades 1898. Hela överbyggnaden brann ner. Vattenhjulen av underfallstyp är kvar i sina ursprungliga lägen. Till höger ett nedfallet kvarnhjul. Fotograf Hultgren lyckades på ett tydligt sätt redovisa den stora kvarnens konstruktion. Bildkälla: Östergötlands museum

   Hemsocknen var och förblev dock Hultgrens främsta studieobjekt. Senare – år 1922 – sammanställde han uppgifter om ett tusental av sina arkiverade glasnegativ. Förteckningen visar att Svinhults socken var helt dominerande med över sex hundra glasplåtar medan exempelvis grannsocknen Sund representerades med knappt hundra exponeringar och Västra Ryd med ett sjuttiotal bilder. De äldsta negativen togs på 1890-talet.
   I samband med redovisningen avgav Hultgren också en programförklaring. Som det skulle visa sig höll han envetet fast vid den under resten av sitt liv: ”Meningen med det hela har varit att rädda så mycket som möjligt, att lemna ett bidrag, om än blygsamt, till kulturhistorien.” 
   Och hans aldrig sinande intresse skulle också ta honom ut på en ny resa – denna gång till Stockholm och landets mest uppmärksammade museum vid denna tid.  

Ännu på 1950-talet använde Hultgren sin så kallad resekamera för glasnegativ. Den var från början av seklet och vägde närmare femton kilo och därtill kom kassetter, glasplåtar och stativ. Det största negativformatet mätte 18×24 centimeter som med inlägg kunde reduceras till 13×18 eller 9×12 centimeter. Framför objektivet, från tyska optikfirman Goerz, satt en ridåslutare. Den vreds upp för hand och tillät exponeringstiderna 1/15 och 1/90 sekund. Bildkälla: Östergötlands museum

 ARTUR HAZELIUS, Nordiska museets och Skansens grundare, insåg tidigt att fotografi utgjorde en viktig och naturlig del i det kulturhistoriska arbetet. Sedan starten hade han byggt upp ett nät av så kallade ”skaffare” och ”meddelare” över hela landet. Deras uppgift var att bidra med kunskap om den egna bygden och vara behjälpliga med att utöka museets samlingar av föremål. Det inkluderade fotografier.
   Vid sekelskiftet 1900 hade fotografi blivit allt viktigare för dokumentation och som forskningsunderlag inom många av dåtidens akademiska discipliner, exempelvis arkeologi, astronomi, medicin och även i samband med kulturhistoriska studier. Om än sparsamt publicerades fotografiska bilder i bland annat årsskrifter, forskningsrapporter och traditionell akademisk litteratur.
   Vid det laget hade landets fotografiska näring växt till över ett tusen verksamma fotografer och biträden. De var i arbete över hela riket. Det fanns fotofilialer på även de minsta orter liksom ateljéer i alla större eller mindre städer. Totalt handlade det åtminstone om sex hundra ateljéer.
   Parallellt ökade antalet bygdefotografer i landets mest avlägsna delar. Senare konkurrerades de ut av en snabbt växande kategori fotografer, över- och medelklassens avancerade amatör- och familjefotografer.

SVERIGES stora fotografiska nätverk blev en bas för Nordiska museets satsning på fotografi. På samma sätt som exempelvis Svenska Turistföreningen, vars ambition också var att fånga hela landet i bild, vädjade museet till kulturhistoriskt intresserade medborgare och fick kontakt med både yrkes- och amatörfotografer.

Landets avancerade amatörfotografer och intresserade yrkesfotografer fick stor betydelse för studier och dokumentation av Sveriges kulturarv. De lokala fotograferna hade kunskap om både sin trakt och dess historia. Framför allt kände de befolkningen och fick tillträde till deras liv. Här har fotograf Hultgren hittat fram till bäcken vid Susehål i hemsocknen Svinhult. Målaren Henning Hörberg, till vänster, har konstruerat en klurig dusch för sin familj och närmaste släkt. Bildkälla: Östergötlands museum    

   Förutom att ha en folkbildande inriktning skapade Nordiska museet en akademisk arbetsmiljö och blev en central institution för de dåtida nationella strömningarna. Museet fick en stark ställning eftersom Sverige – med ett par undantag – saknade regionala länsmuseer ännu i början av 1900-talet.   
   År 1906 hade Nordiska museet ett drygt trettiotal anställda, bland annat tio intendenter, tolv amanuenser och åtta extra ordinarie amanuenser. Tjänstemännen befann sig ofta på resande fot med speciella uppdrag, exempelvis inköp av föremål till samlingarna, dokumentation av ålderdomliga miljöer och särskilda byggnader, beskrivning av arbetsprocesser liksom uppteckning av folkliga sedvänjor och berättelser.
   Många av tjänstemännen var utrustade med kameror. Somliga var duktiga amatörfotografer medan andra pliktskyldigt tog fram kameran för att knäppa en bild med sin handkamera. Oavsett fotografernas skicklighet resulterade de årliga resorna i försvarliga mängder negativ som efter avslutat uppdrag skulle tas om hand.
   Likaså ökade museets behov av föremålsbilder. Fotografierna användes bland annat för att komplettera de tusentals registerkort som upprättades varje år. Kraven på museets kapacitet inom det fotografiska området blev allt större. 

VID DEN STORA utställningen i Stockholm 1897 stod den norra delen av Nordiska museet klar. Planen var att byggnadens resterande del skulle vara färdigbyggd en bit in på det nya seklet. I ritningsunderlaget ingick en fotografisk dagsljusateljé placerad högst upp på vinden i den mäktiga byggnaden. Enligt alla beräkningar skulle ateljén vara i bruk vid museets invigning sommaren 1907.
   Ateljéns grundkonstruktion bestod av ett stort och vinklat takfönster orienterat mot norr för att undvika direkt infallande solljus. Yttertakets lutning innebar att glasytorna under vintrarna var befriat från störande snömängder och därmed minskat ljusinsläpp.
   Ateljén byggdes i etapper. Under 1904/05 färdigställdes golvet, mellanvägar sattes upp och en del snickeriarbeten slutfördes. Följande år inreddes mörkrummet och här kom elektricitet till användning för bland annat kontaktkopiering av glasnegativ. År 1907 tillkom övriga inredningsdetaljer och ateljéutrustning.
   Frågan om ateljéns bemanning var då löst. Sedan den 10 april 1906 hade museet en fast anställd fotograf som sannolikt också deltog vid planeringen av slutarbetena i ateljé och mörkrum. Det var en erfaren och skicklig yrkesman som kunde sin sak – den trettiosjuårige August Hultgren från Svinhult.

Vid invigningen i juni 1907 möttes besökarna av en imposant entrétrappa och Carl Milles väldiga staty av Gustav Vasa. Med skarp blick iakttog landsfadern dem som klev upp till den stora hallen. Det var dock en ofärdig konung, en förlaga i gips som senare ersattes med den nuvarande sex meter höga statyn. Med största sannolikhet är bilden tagen av August Hultgren även om han inte fick framträda med namn. I stället anges bara ”Nordiska museets fotografiatelier” som bildkälla.

TILL MÅNGAS överraskning hade en i Stockholms fotografiska värld okänd fotograf fått anställning på rikets mest uppmärksammade museum. Men redan några år tidigare hade Artur Hazelius – som gick bort 1901 – fått kontakt med Hultgren. Oombedd hade den kringvandrande fotografen i Ydre härad skickat fotografier till museichefen för påseende.
   Hazelius uppskattade det han fick se. De motiv som intresserade fotograf Hultgrens var i samklang med Hazelius egna. Båda ville bevara och lyfta fram landets kulturhistoriska arv och då inte minst i form av fotografier. Och Hultgrens sega ihärdighet tycks ha imponerat. De översända fotografierna införlivades i museets arkiv.
   Hultgrens fotografiska meritlista var lång och omfattade orter på båda sidor om länsgränsen mellan Östergötland och Småland: Sund 1898, Torp 1899, Södra Vi och Rumskulla 1900, Karlstorp 1901. Han skulle fortsätta med Ingatorp 1902, Norra Vi och Djursdala 1903, Horn, Tidersrum, Lönneberga, Vimmerby 1904, Asby och slutligen Blåvik 1905.
   Vid det laget var Hazelius efterträdare på museet väl medveten om Hultgrens verksamhet. När den nya ateljén i museibyggnaden tog form och det blev dags att anställa en fotograf föll tankarna på fotograf Hultgren, känd sedan åratal som en allt igenom skicklig yrkesman. Museiledningen tog kontakt med honom under 1905 och erbjöd honom en tjänst. De kom överens om anställningsvillkor och tillträdesdag.
   Den 10 april 1906 blev så August Hultgrens första arbetsdag på Nordiska museet i egenskap av – som det officiellt hette – föremålsfotograf.

UNDER FÖLJANDE år ställdes Hultgren inför krävande uppgifter av många slag. Han följde museets inre arbete och dokumenterade väsentliga delar av de stora samlingarna, fotografier som bland annat illustrerade museets publikationer.
   Han ryckte också ut på uppdrag av en typ som skulle kunna kallas pressfoto, fotografier som erbjöds dagstidningar och den periodiska pressen. Det rörde sig exempelvis om utställningar, officiella besök och aktiviteter på Skansen.

I sin nya roll som så kallad föremålsfotograf visade Hultgren prov på sin yrkesskicklighet. Att i ateljéns dagsljus lyfta fram olika materialtyper på små och stora objekt var ingen lätt sak. Textil, växtfiber, trä, silver, gjutjärn, porslin, glas och andra material krävde kunskap och noggrannhet. Bildkälla: Nordiska museets fotoateljé   

   August Hultgren gjorde också tjänsteresor. I september 1908 for han som utsänd till Råda i Värmland. Uppdraget var att ”i detalj fotografera denna med medeltida målningar rikt prydda kyrka, emedan tanke på kyrkans förflyttning till Skansen uppstått.” De planerna förverkligades dock aldrig. Kvar blev de tekniskt svårfångade målningarna i museets bildarkiv.
   Hultgren behöll och utvecklade sitt personliga intresse för kulturhistoriskt intressanta ting. Exempelvis bidrog han själv med anteckningar om, som det hette, ”allmogens lefnadssätt, sysselsättningar och utelif”. I verksamhetsberättelsen för 1908 noterades att han till museets arkiv för svensk folksed och forntro lämnat egna uppteckningar från sina hemtrakter. Vid flera tillfällen skänkte han också föremål från Svinhults socken och Ydre härad.

En annan typ av fotouppdrag för föremålsfotograf Hultgren var snabba ögonblicksbilder. Här en höjdpunkt för alla besökare på Skansen, utfordringen av djuren. Inför fascinerade skolbarn utför djurskötaren sitt dagliga värv. Som sällskap har han en något ängslig besökare i en för situationen ovanlig klädsel. Bilden togs 1908 och Skansen hade det året omkring 700 000 besökare. Bildkälla: Nordiska museets fotoateljé  

SÅ SMÅNINGOM fick Hultgren nya arbetsuppgifter. I samband med att det nya museet färdigställdes hade en propå kommit från Stockholms slott. Frågan var om Livrustkammarens riksklenoder kunde få en hemvist i museet. Slottets dåvarande museilokaler ansågs olämpliga och skulle moderniseras.
   Frågan väcktes redan 1904 och några år senare började planeringen av flytten. Det innebar att fotograf Hultgren fick mer arbete. Förutom museets egna samlingar skulle han dokumentera Livrustkammarens föremål, objekt av de mest skilda slag, storlek och ålder.
   Med sedvanlig noggrannhet gick Hultgren till verket. Bland mycket annat fotograferade han de kungliga rustningarna och monarkernas klädesplagg. Några bilder publicerades i Svenska Dagbladet i samband med att en utställning öppnades sommaren 1909. Fotografierna visade Erik XIV:s och Gustav Vasas rustningar liksom de kläder Karl XII bar när han 1718 sköts vid Fredrikshald i Norge.

Nordiska museets utställningskatalog ”Vägledning för besökande i Lifrustkammaren och därmed förenade samlingar” gavs ut 1909. Här publicerades ett av Hultgrens fotografier. I museets fotoateljé har han pedagogiskt och konstfullt arrangerat Karl XII:s uniform och persedlar. Bildkälla: Nordiska museets bibliotek.  

   Långt senare i livet berättade August Hultgren i en tidningsintervju om sina år på på museet. På en fråga om han avbildat många värdefulla föremål svarade han med glimten i ögat: ”Jo, var lugn för det. Bland dyrgripar jag fotograferat får man väl räkna rikssvärdet och övriga riksregalier. Ja, så har jag fotograferat de flesta minnen av våra kungar och vid ett sådant tillfälle kunde jag inte låta bli att prova Karl XII:s trekantiga hatt.”
   Hultgren hade utvecklats till en fotografins allkonstnär som behärskade de flesta genrer. Han var lika bekväm med riksregalier som en urgammal loftstege från en lada i Svinhults socken. Eller med kungligheter likaväl som backstugesittare i grannbyn hemmavid. Inget var honom främmande.

Livrustkammarens stora utställning i Nordiska museet 1909. Svenska Dagbladet framhöll att man ingen annanstans kunde få se ”Sveriges storhet och svenskarnas krigiska ära och bragder, så överväldigande, ja gripande” som i den kronologiskt arrangerade utställningen. Bildkälla: Nordiska museets fotoateljé  

AUGUST HULTGREN tillbringade sex år på Nordiska museet och slutade sin anställning våren 1912, lagom till att hinna hem till vårbruket i hemsocknen. Sent i livet uppskattade han själv att han under sin period i Stockholm tagit omkring 20 000 fotografier.
   Han lämnade få spår efter sig. I arkivet eller i museets publikationer anges sällan hans namn utan fotografiernas krediteras kort och gott med ”Nordiska museets fotografieatelier” eller ”N. M.”. Hans status som föremålsfotograf tycks ha varit låg på museet, en i huvudsak akademisk miljö.
   Väl tillbaka i hemtrakterna återupptog Hultgren sin självpåtagna uppgift att dokumentera det som varit och var i bygden. Under sina vandringar blev han så småningom en bygdens fotograf. På somliga håll i det kärva bondesamhället kom han nog också att betraktas som lite ”sär”. Vad var det för nytta med att ständigt vandra omkring och ta bilder på saker och ting? Kunde han inte syssla med något vettigare?

Kreatursvallen på Österbymos marknad året efter Hultgrens hemkomst från Stockholm. Iakttagen av marknadsbesökare i de bakre leden riggade han sin stora resekamera högt för att få överblick. Han exponerade på ett glasnegativ i format 18×24 centimeter (här beskuret). Fotografiet köptes senare in av Nordiska museet. Bildkälla: Östergötlands museum

   Hans skarpa blick och goda handlag med den fotografiska utrustningen resulterade i mångbottnade bilder: husdetaljer, ålderdomliga lås, ladugårdsdörrar, verktyg, träaxelkärror, slädar, dragoxar, potatisgropar, bodar, torp, kaptensboställen, mangårdsbyggnader, bygator, fattighjon, herrskapsfolk, mjölkfållor, lövängar, skvaltkvarnar, milstolpar, marknader.               

PARALLELLT uppehöll han kontakten med sin gamla arbetsgivare som nu förvandlades till en välvillig kund. Liksom tidigare efterfrågade Nordiska museet fotografier som skildrade olika motivkretsar av värde för forskningen. Det kunde handla om olika typer av byggnader, skilda slag av näringsverksamhet eller kulturhistoriska fenomen.
   Under mellankrigstiden avyttrade Hultgren hundratals bilder till museet. Exempelvis sålde han ett trettiotal fotografier som i museets räkenskaper ingick i kategorin ”Gammalt byggnadsskick”. Pris 115 kronor. Vid ett annat tillfälle köpte museet nittio bilder för 235 kronor. Enligt notering användes de för ”Skansenboken” och ”Allmogemålningar”.

Som professionell fotograf höll Hultgren ordning och reda i sin verksamhet och hävdade bland annat sin copyright. De bilder som såldes till Nordiska museet var stämplade och försedda med information om motiv och plats. Periodvis använde August Christian Hultgren sina förnamn på olika sätt. I hemtrakterna kallades han Christian medan han på Nordiska museet var känd som August. En annan variant var August C. Hultgren. Bildkälla: Nordiska museets bildarkiv

   Museet sände även ut frågelistor till sina så kallade ”meddelare” runt om i Sverige. Hultgren var en av dem. Sommaren 1921 svarade han till exempel på en fråga om sin hembygds offerkaster, det vill säga platser där en olycka skett eller ett brott begåtts. Förbipasserande människor besvor hemskheterna genom att placera stenar och kvistar i väl synliga högar, en sedvänja rotad i gammal folktro.
   Hultgren upprätthöll länge sina kontakter med museet. Hans insatser uppskattades. Redan 1928 fick han en hedrande utmärkelse för sina insatser inom svensk folklivsforskning – Hazeliusmedaljen i silver.

Grenajärdstorpet i Fundsboda 1914. Ofta redovisade Hultgren delar av torparnas livsmiljö och det omkringliggande odlingslandskapet. I många fall lät han familjerna vara med i bild. Barn, kvinnor och män poserade i dörröppningar eller på gårdsplanen. Bildkälla: Östergötlands museum

ÖSTERGÖTLANDS MUSEUM i Linköping blev också en samarbetspartner för Hultgren. På samma sätt som Nordiska museet insåg de vikten av hans arbete. I januari 1924 erbjöd han museet i Linköping en samling om nästan ett hundra åttio fotografier från Ydre härad till ett pris av 250 kronor. Summan ansågs för hög.
   En månad senare accepterade Hultgren erbjudna 200 kronor med kommentaren: ”Det är ju ett lågt pris och täcker ej stort mera än materialkostnaderna men jag är ju sjelv ”Östgöte” och då så …”. Rätten att ge ut bilderna i tryck ingick i köpet. Han meddelade också att om någon läsare eller museibesökare var intresserad av ett fotografi gick det bra att rekvirera en kopia direkt från honom. Pris: 2 kronor för formatet 18×24 centimeter, 1:50 för 13×18 och 1 krona för 9×12 centimeter.
   Som affärsman var han klar och tydlig. Däremot är det ytterst tveksamt om Hultgren gjorde några lysande affärer. Han var inte heller särskilt intresserad. Hans självpåtagna uppdrag var att i bild skildra en värld som var dömd att försvinna, ett Gammalsverige som ännu existerade under mellankrigstiden.
   Många förstod inte hans gärning och såg honom som en udda person som år efter år vandrade vida omkring med kamera och stativ och tog onyttiga bilder. Men han hölls också som en hygglig och försynt man, en person som levde ett stilla liv och inte låg någon till last.

FOTOGRAF HULTGREN skulle fortsätta inom yrket livet ut. Hans fotografiska bana sträckte sig från 1880-talet och sjuttio år framåt. I hög ålder började han också uppmärksammas för sin livsgärning, fick förtjänstmedalj och blev intervjuad i lokalpressen. Intresset för hans fotografiska arv ökade.
   Ännu på 1950-talet hade han flera tusen glasnegativ kvar, systematiskt ordnade och i god kondition. Till skillnad från många kolleger ville han i tid sörja för att hans arkiv togs om hand på ett lämpligt sätt och blev tillgängliga för eftervärlden.
   Återigen vände han sig till Östergötlands museum i Linköping och erbjöd dem att köpa 2 600 negativ från perioden 1900 till 1945. Med ekonomiskt bistånd från Lions klubbar i Tranås och Linköping kunde affären genomföras 1959. Hultgren hade då lämnat Svinhult och flyttat till kommunens huvudort Österbymo.  

Ett år innan han dog 1961 överlät Hultgren det mesta av sin fotografiska kvarlåtenskap. Utöver den stora negativsamlingen ingick bland annat två kameror med stativ från 1900-talets början, en förstoringsapparat, kemikalievåg och ett torkställ för glasplåtar. Han tycks aldrig ha moderniserat sin fotografiska apparatur. Utrustningen, negativarkivet och papperskopior finns idag på länsmuseet i Linköping och i en särskild avdelning på kommunhuset i Österbymo, hans sista hemort. Bildkälla: Östergötlands museum                                                               

   Fotograf Hultgren hade tänkt rätt. Hans bilder blev efterfrågade. Bland annat köpte Nordiska museet fotografier från negativsamlingen i Linköping under poster som ”Bebyggelse i Ydre 1952”, ”Saltpeterlada”, ”Sättning av potatis”, ”Frieri och bröllop”. Hans bilder visades på utställningar, boken ”Bygatan” kom i två upplagor på 1970- och 1980-talen och han presenterades i Sveriges Television 1983.
   Idag arbetar Östergötlands museum med digitalisering av hans fotografier. Det negativmaterial Hultgren använde från 1880-talet och framåt, torrplåt i stora format, har visat sig vara mycket beständigt. De resulterar i högklassiga fotografier som nu i digital form blir åtkomliga för var och en med intresse för den svenska historien.

AUGUST CHRISTIAN HULTGRENS livsgärning speglar det Sverige som en gång var. Han föddes 1869 under ett årtionde då svälten drabbade landet, amerikanska inbördeskriget tog slut och allt fler svenskar tvingades lämna sina hem och resa västerut. Efter hemkomsten från USA såg han ett land som gradvis lämnade mycket av det gamla bakom sig. Under åren på Nordiska museet fick han ny kunskap och nya utblickar. Han befästes i sin övertygelse om vikten av att dokumentera den egna hembygden.
   Många av dåtidens bygdefotografer använde kameran för att stärka en ofta mager kassa. Till skillnad mot dem hade Hultgren ett annat och mer övergripande mål – att enträget och systematiskt skildra det som skulle försvinna. En fotograf som förde den traditionen vidare blev hans sentida kollega Sune Jonsson i Västerbotten, även han med rötter i museivärlden. Hans uppmärksammade debutbok ”Byn med det blå huset” kom 1959.
   Möjligen hann fotograf Hultgren från Svinhult ta del av den. Vid det laget var han emellertid vid slutet av sitt liv som en föregångare inom svensk kulturhistorisk fotografi. Andra fick ta över. 

   / Björn Axel Johansson

Fotograf Hultgren 1959, två år före sin bortgång 92 år gammal. Han kallades omväxlande Christian eller August. I denna artikel namnges han med det förnamn som användes under åren på Nordiska museet, August. Foto: Gunnar Lindqvist. Bildkälla: Östergötlands museum

Namn: August Christian Hultgren (1869-1961)
Verksam som: Ateljé-, musei- och bygdefotograf
Läs mer: Hamilton/Lindahl/Petersson/Topelius: Bygatan
[Östergötlands museum, 1972] och i en utvidgad upplaga 1988.

Hultgren återfinns numera också på många ställen på webben.
Ett större antal fotografier kan till exempel ses på:
Digitalt museum / Östergötlands museum / August Christian Hultgren 

______________________________________________________________ 

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP
Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer. 
______________________________________________________________