Torrplåt i format 9×12 centimeter från åren runt första världskriget 1914-18. Ofta har negativen förvarats i fabrikantens ursprungliga askar. De innehåller ett dussin plåtar och ger de sköra glasnegativen ett gott skydd. Foto: Björn Axel Johansson

ÄLDRE TIDERS glasnegativ har visat sig stå emot tidens tand. Rätt hanterade och förvarade är de idag ofta i samma skick som då de framkallades för kanske 100 år sedan.
   Att förvandla ett glasnegativ till en positiv papperskopia var under den analoga perioden förknippat med kostsamt mörkrumsarbete och fordrade särskild utrustning och kunskap. Följden var att mängder av glasnegativ blev liggande både här och där. I sämsta fall förstördes de av ren okunnighet.
   Idag erbjuder den digitala tekniken helt andra möjligheter att ta hand om vårt fotografiska arv. På några minuter skannas negativet, bilden träder omedelbart fram som ett positiv, justeras och retuscheras. Kostnaden för nödvändig utrustning är numera också överkomlig och med lite träning kan de olika arbetsmomenten utföras även av personer utan större erfarenhet av bildarbete.
   Det har inneburit att bland annat museer och hembygds- och släktforskarföreningar startat särskilda arbetsgrupper med uppgift att skanna hittills obearbetade negativsamlingar. Målet är oftast att lägga ut bilderna på respektive hemsidor.
   I dagens digitaliserade värld betyder det att även lokalt bildmaterial snabbt sprids över hela landet och kan användas i olika sammanhang. På ett sätt som inte var möjligt för bara några årtionden sedan bidrar dessa initiativ till ny kunskap om svensk fotohistoria.

 
Torrplåtar har en förvånansvärt god motståndskraft. Även illa åtgångna negativsamlingar, här efter en husbrand, kan skannas med gott resultat. En del årtal och namn på de nu förkolnade papperen har dock gått förlorade, noteringar som hade underlättat identifikation och datering. Foto: Björn Axel Johansson

GLASNEGATIV börjades användas på 1850-talet och ersatte den ursprungliga fotografiska metoden, daguerreotypin, som offentliggjordes i Paris i augusti 1839 och snabbt spreds över världen. Daguerreotypen baserades på kopparplåt och var i princip ett unikum som bara med svårighet kunde mångfaldigas.
   Negativ på glas innebar däremot helt andra möjligheter för fotografen. Framför allt gick det att kopiera ett valfritt antal positiva papperskopior. Den fotografiska grundprincip som glasnegativen representerade – negativ/positiv – blev i olika former dominerande fram till den digitala revolutionen vid millennieskiftet 2000.
   Den så kallade våtplåten, en term i analogi med daguerreotypins kopparplåt, innebar ett första tekniksprång när det gällde glas som negativbas. Utgångspunkten var en tillskuren glasskiva som fotografen själv preparerade med ljuskänsligt kollodium. Den exponerades i vått tillstånd och framkallades omedelbart. Metoden var omständlig, fordrade tillgång till ett mörkrum och lämpade sig bäst för ateljébruk. För fotografering utomhus krävdes någon form av flyttbart mörkrum, exempelvis ett ljustätt tält.
   Trots begränsningarna blev våtplåten startpunkten för en snabb expansion inom branschen. Den skedde åren runt 1860 när de omåttligt populära så kallade ”visitkorten” slog igenom. De var framför allt avsedda för borgerskapets familjealbum eller som ramade miniporträtt i finare salonger.   

Visitkortens standardiserade format 6×9 centimeter resulterade i massproduktion av fotoalbum med särskilda insticksfickor. Den fotografiska kopian monterades på en styv så kallad blankett. Dessa tidiga exempel på visitkort saknar dock text. Senare angavs fotograf och adress både på fram- och baksida. Foto: Björn Axel Johansson

EN FÖRBÄTTRAD typ av glasnegativ började framställas på 1870-talet, torrplåten. Den var fabrikstillverkad, såldes hos grossister och i fotomagasin och, till skillnad mot våtplåten, kunde den lagras både före och efter exponering vilket gav fotografen stor rörelsefrihet.
   Torrplåten blev under senare delen av 1800-talet standard inom både professionell fotografi och bland avancerade amatörer. Den fanns i olika format, allt från stora negativ för den grafiska industrin till små storlekar avsedda för mindre kameratyper. I samtliga fall utgjorde den plana och släta glasytan en pålitlig och stabil grund för efterarbetet. Särskilt vid retusch med mjuk penna eller täckande pensel var torrplåten lättarbetad.
   Glasets tyngd förblev dock en nackdel i samband med resor och uppdrag utomhus. Ändå lyfte torrplåten ut fotografin från de traditionella ateljéerna och fotografernas verksamhetsfält vidgades. Med laddade kassetter och befriade från våtplåtens mörkrumstvång tog de sig an både exteriöra och interiöra uppdrag, på gator och torg, på arbetsplatser och i hem.

Tack vare torrplåten kunde nya kameratyper utvecklas. Denna tyska magasinkamera laddades med små glasnegativ i öppna metallkassetter. Efter exponering flyttades negativet längst bak i kamerahuset med hjälp av växelsäcken. Isättning och uttag av negativen gjordes i mörkrum. Foto: Björn Axel Johansson

PÅ 1880-TALET kom allt fler handhållna kameror för torrplåt ut på marknaden. De var avsedda för den växande skaran amatörfotografer. Senare blev så kallade fallplåtskameror populära. De hade magasin för oftast ett dussin glasnegativ, exempelvis i format 9×12 centimeter. 
   Samtidigt användes en annan kameratyp, en hopfällbar och stativbunden bälgkamera för större glasnegativ i kassett. Den gick under beteckningen resekamera och riktade sig i första hand till yrkeskåren. Kameran var lätt att transportera och bekväm att använda för uppdrag utanför ateljén.
   Vid sekelskiftet 1900 utmanades dock glasnegativen. Rullfilmen, med genomskinlig och böjlig celluloid som negativbas, innebar ännu ett tekniksprång. Den kompakta och lätta typen av negativ introducerades av amerikanska Kodak men hade svårt att slå igenom i professionella kretsar. Med viss rätt ansågs den inte ha tillräcklig kvalitet för yrkeskårens behov.
   Däremot blev rullfilmen en stor framgång bland amatörer och familjefotografer. Negativtypen tillhörde framtiden och resulterade snabbt i nya och lätthanterliga kameratyper. Så småningom började också yrkesfotograferna att använda rullfilm liksom en annan celluloidbaserad filmtyp, så kallad planfilm.
   Under mellankrigstiden förblev glasnegativen vanliga inom delar av den professionella fotografin. Och de användes ännu på 1960-talet inom grafisk industri liksom vid seriefotografi av den typ som på 1930-talet utvecklades av danska Polyfoto.   

Årtiondena runt 1900 var en brytningstid. Det gamla ställdes mot det nya; glasnegativ mot rullfilm, trä mot metall, stativbundna mot handhållna kameror. Här en resekamera för större torrplåtar och en amatörkamera för rullfilm med sex negativ i format 4×6 centimeter. Foto: Björn Axel Johansson

Bälgkamera för kassettladdad torrplåt 9×12 centimeter och framkallningsskålar för negativ. Uppe till höger en ram för kontaktkopiering på dagsljuspapper. Ännu vid tiden för första världskriget saknade en del fotografer elektricitet och var helt beroende av dagsljus. Foto: Björn Axel Johansson

I BÖRJAN av 1900-talet hade ett nytt fotografkollektiv börjat träda fram, bygdefotograferna. De var verksamma i gränslandet mellan yrkes- och amatörfotografi och fanns över hela landet. Trots ett århundrades omild behandling kan deras glasnegativ idag uppvisa en bildkvalitet av oväntat slag. Med stor tydlighet befäster de torrplåtens kvalitet och hållbarhet.
   Till skillnad från de arkiv som förvaltas av museer och institutioner på läns- och riksnivå har bygdefotografernas bilder sällan haft en trygg hemvist. I bästa fall hamnade de inte på soptippen utan blev liggande både här och där i källare och på vindar, ofta under usla förhållanden.
   Så vitt känt använde dessa fotografer enbart glasnegativ och tillhör en kategori vars fotografiska arv nu lyfts fram med hjälp av digital teknik. Ett vanligt negativformat mäter 9×12 centimeter och håller idag för förstoringar på gott och väl en halvmeter eller mer.

Jämfört med ateljéfotograferna svarade bygdefotografen för en annan typ av bilder. De ägnade sig åt människor i sin omgivning, kände dem väl och kom dem nära i helg som söcken, i glädje och sorg. Numera kan de närmast uppfattas som sin tids dokumentärfotografer. Foto: Carl E. Andersson 

   Glasnegativens motståndskraft är dock inte given. De olika typer av skador som uppkommit är av skilda slag och svårighetsgrad och kräver mer eller mindre arbete. Det gäller särskilt plåtar som under årens lopp utsatts för fukt, väta eller torka och där mikroorganismer förstört emulsionen. I lyckliga fall kan det handla om bara några enstaka skadade bilder i samlingar med hundratals glasnegativ. Många gånger kan även de åtgärdas med dagens digitala teknik.  

En enkel skadetyp är spräckta torrplåtar som kan pusslas ihop och snabbt retuscheras. Missfärgningar åtgärdas vid skanningen och mindre bortfall av emulsionen kan i många fall fyllas i. Foto: Björn Axel Johansson

 Okunnig behandling i något skede av arkiveringen kan lämna oönskade spår. Här har toalettpapper använts för att skilja plåtarna åt. Ofta kan sådana rester försiktigt tas bort och skadorna retuscheras digitalt. Foto: Björn Axel Johansson

Ibland kan skadade negativ ge en stark känsla av autenticitet. Enbart med hjälp av punktvis retusch lyfts motivet fram och får en särskild tidsatmosfär. Foto: Carl E. Andersson

I TAKT MED att den digitala tekniken utvecklas blir inskanning, bearbetning och spridning av hittills okänt bildmaterial allt enklare. Det gäller inte bara för större museer och institutioner utan är giltigt också på lokal nivå. Sammantaget vidgar det vår kännedom om Sveriges fotografiska historia.
   Att överföra glasnegativ till ett digitalt format innebär även stora möjligheter för bildanalys. Förfinade analysverktyg, till exempel program för ansiktsigenkänning och avancerade applikationer inom AI, blir till stor hjälp framöver.
   I bästa fall kan respektive fotografs arbetsprofil tas fram för jämförande studier, exempelvis genom att registrera när, var och hur fotografierna har tagits liksom antalet avbildade män, kvinnor, flickor och pojkar. Annat av intresse kan bland annat vara andelen sommar- respektive vinterbilder, porträtt/helfigur, grupper/enskilda, exteriörer/interiörer och arbets-/hemmiljöer.     
  Idag vet dock ingen hur många glasnegativ som bevarats in i vår tid. Sverige saknar en fotohistorisk samordning och överblick. Till skillnad från det tryckta ordet och filmens historia har fotografin inte en central hemvist. Från politiskt håll råder tystnad.

/ Björn Axel Johansson
——————————————————————————————————
Läs mer: Mattsson, Irene: Bilden räddas/Tillvaratagande och restaurering av äldre fotomaterial [Nordiska museet/Andra utökade upplagan, 1985]
——————————————————————————————————