Fotohistoria | 17 Okt 2024 | Björn Axel Johansson

Fotofika med Kent Hult, fotograf på havets botten

Kent Hult skildrade olika typer av arbete och andra aktiviteter under vattnet och öppnade en okänd värld  för en bred allmänhet. SFF:s fotohistoriker Björn Axel Johansson fick en pratstund om en särskild form av svensk fotografi.

 

Fotofika med Kent Hult, fotograf på havets botten

Kent Hult med det stora kamerahuset ”Heco” och sin ”Yashica Mat”.

OMSLUTNA AV SVENSK dykerihistoria tar Kent Hult och jag en mugg kaffe i Dyktankhuset på Djurgården, ett stenkast från nuvarande Vasamuseet. Han har just klättrat ut från husets centrala del, den stora dyktanken från 1930-talet. Vi har tagit några bilder för att försöka visa tankens insida, dessbättre torrlagd numera. Pustar ut vid kaffebordet. Att fotografera en fotograf är inte det lättaste. Men nu gick det hyggligt smidigt. Vi tar en bulle.
   Som medlem i Svensk Dykerihistorisk Förening är han engagerad i dokumentationen av föreningens samling av kameror för undervattensbruk. Kent är en föregångare inom svensk UV-fotografi och vet vad han talar om. Han har lärt sig att hantera kameror på olika djup och skilda typer av vatten och inte bara i Sverige.
   Men hans väg dit var lång. På samma sätt som många andra fotografer i sin generation lärde han sig yrket i praktiskt arbete. Började som fotovolontär på Sundsvalls Tidning 1961. Någon form av fotoskola var det inte tal om. Det gick ändå bra och ynglingen lärde sig fotografins grunder. Flera år senare flyttade han söderut och blev anställd på Sydsvenska Dagbladets redaktion i Stockholm. Där arbetade Kent som fotograf i nästan fyrtio år men hemifrån hade han också med sig ett speciellt fritidsintresse – undervattensfoto.


Med klassiska UV-kameran ”Nikonos” i handen kliver fotograf Hult upp i landets första dyktank byggd på 1930-talet. Under andra världskriget tränades ubåtsbesättningarna här i fri uppstigning från havererade farkoster. I mörker och med havskallt vatten upp till halsen fick de frigöra däcksluckan, ta djupa andetag och med en speciell andningsteknik stiga till ytan i den då vattenfyllda bassängen. Foto: Björn Axel Johansson

   -Var kanske tio år när jag upptäckte att det var lättare att simma under vattnet än vid ytan, minns han idag. När jag så skaffat simfenor, snorkel och cyklopöga kunde jag se både hornspiggar och ”snorgärsar” och sen var det kört. En ny värld öppnades för mig även om sikten som bäst var någon meter i vattnen kring Fläsiabadet utanför Sundsvall.
   Liksom för så många andra ynglingar ökades hans UV-intresse i samband med bärgningen av regalskeppet Vasa 1961. De inspirerades också av föregångsmän som fransmannen Jacques-Yves Cousteau och Hans Haas från Österrike. Med stillbilds- och filmkameror väckte de allmänhetens intresse för världen under vatten. Deras böcker, filmer och bildreportage bidrog till att allt fler fascinerades av sportdykning. Det gällde också Kent.


Januari 1962. Amerikanska National Geographic ägnar 16 sidor åt regalskeppet Vasa som kapsejsade strax utanför Beckholmen i Stockholm. Men några undervattensbilder visas inte. Det förorenade vattnet i Stockholms ström tillät inte avancerad fotografering på botten. Däremot publicerade den världsledande tidskriften två rikt illustrerade artiklar på ett 30-tal sidor – inklusive omslaget – om flora och fauna i varma och glasklara vatten utanför Floridas kust.  

-NÄR JAG hade etablerat mig i Stockholm på 1970-talet upptäckte jag en oändlig skärgård med en vattensikt på upp till tio-femton meter. Det var nytt för mig. Jag kunde sväva fram med bottenlandskapet under mig. Vid det laget hade jag investerat i en lätt dykutrustning och insåg snart de fotografiska möjligheter som öppnades för mig.
   Kent köpte ett tyskt kamerahus av märket Heco. Det var byggt för den japanska kameran ”Yashica Mat”, kopia av tyska storebror ”Rolleiflex”. Alla inställningar och arbetsmoment gjordes manuellt och negativformatet 6×6 centimeter tillät enbart tolv exponeringar per dyk. Det gällde att snåla med filmen och exponera med säker blick och hand.
   -Men jag insåg snart att kameran passade bäst i varma vatten med ofta fantastiska ljus- och siktförhållanden. I kalla, mörka och stundtals grumliga Östersjön blev det inte några bra bilder. Kamerahuset hade plant frontglas och det fasta normalobjektivet på 80 mm förvandlades på botten snarast till ett teleobjektiv. Det gick nog bra att fotografera växter och fiskar i Röda havet men i Östersjön var den i stort sett värdelös.


Kretsen kring Jacques-Yves Cousteau tog fram en ny, behändig och vattensäker amfibiekamera. Den saknade ett särskilt kamerahus och var avsedd för fotografering ned till 60 meters djup. ”Calypso” introducerades 1961 och baserades på 35 millimeters s.k. småbildsfilm som gav 36 bilder i format 24×36 mm per dyk. Den lilla kameran vidareutvecklades några år senare av japanska Nippon, d.v.s. Nikon, och fick namnet ”Nikonos.
Foto: Björn Axel Johansson

   -För att gå vidare investerade jag i en ”Nikonos”. För mig handlade det om månadslöner och det gällde inte minst det vidvinkliga specialobjektivet på 15 millimeter med f:2,8 som största bländare. Där hittade jag den utrustning som sedan användes under resten av mitt aktiva liv som undervattensfotograf.
   -De bästa förhållandena för UV-foto i Östersjön visade sig vara tidig vår och höst. Vid vissa tillfällen var sikten närmare 25 meter och med en slät och ljus sandbotten gick det att ta stora översiktsbilder. Men redan på 1980-talet såg vi tecken på klimatförändringar, algblomningen. Sommartid kom stora mörka moln av alger drivande på olika djup och hindrade solljuset från ytan. Ändå använde jag aldrig stativ på botten utan tog bilderna på fri hand ungefär som på land.

SAMTIDIGT som UV-fotografi kräver god kamerateknik är den dyktekniska kunskapen naturligtvis av avgörande betydelse. Att behärska sin utrustning i helt olika vattenmiljöer fordrar erfarenhet. Till skillnad från världens varma vatten måste det exempelvis till torrdräkt och särskild utrustning på mer nordliga breddgrader. Temperaturen på Östersjöns botten ligger runt låga fyra plusgrader med risk för nedkylning, isbildning och i sämsta fall luftstopp.
   -Steg för steg byggde jag upp både min dyk- och kamerautrustning och det rörde sig om stora pengar, minns Kent. Kombinerade mina erfarenheter som sportdykare och fotograf på tidningen och så småningom var jag väl rustad för både simhallar, svenska insjöar, Östersjön, Nordsjön och Stilla havet.

Kent Hults tidstypiska utrustning för luftdyk på 1980-talet. Vanligt maxdjup runt 30 meter med cirka 20 minuters arbetstid på botten och två dyk per dag enligt dyktabellen. I bildens nederkant ligger ”Nikonos”-kameror som oftast användes med Kodaks svartvita ”Tri-X”-film på 400 ASA/27 DIN med möjlighet att pressas vid framkallning. Här ingick också en blixt för färgbilder. Den användes sällan eftersom ljuskäglan ofta bara räckte till för närbilder.  

   Gradvis insåg Kent Hult att han kunde finansiera sin, som det då hette, hobby genom att fotografera och sälja bilder från olika verksamheter på havsbotten. Han var inte ensam. Men till skillnad från andra aktiva UV-fotografer vid denna tid ägnade han sig inte åt havets växt- och djurvärld. Istället riktades hans intresse åt helt andra håll och han började arbeta som bildreporter under vatten.
   -Såg ju att det fanns mängder av intressanta uppslag. Vetenskapligt miljöarbete till havs, förlista fartyg som aldrig dokumenterats, olika sportgrenar i vattenvärlden, marinarkeologiska undersökningar, byggnadsprojekt på havsbotten, polisens jakt på dumpade föremål, militärens utveckling av redskap för strid under havsytan och mycket annat.   
   Han tillämpade journalistiska arbetsmetoder, det ena gav det andra och nya kontakter innebar nya idéer. Som fotograf handlade det om att redovisa och etablera hela miljöer, säkra hel- och halvbilder och gärna med en symboliserande detaljbild som avslutande knorr. Bild och text skulle kunna bindas ihop till en helhet.
   Under årens lopp besökte han civila och militära arbetsplatser, tog del av fritidsaktiviteter, dokumenterade forsknings- och utvecklingsprojekt och uppmärksammade ny teknik under vatten. Med tiden ökade antalet ämnesområden samtidigt som olika kategorier dykare och deras arbete skildrades i bild. Med skarpt öga utvecklade han en för Sverige ny typ av UV-fotografi. 

ATTACKDYKARE, marinarkeologer, kustbevakare, ubåtsmän, fensimmare, dyklärare, polismän, tullare – alla hade sina skäl att i större eller mindre omfattning vara verksamma under havets yta. Och där var Kent Hult med.
   Han blev en föregångare under det sista skedet av fotografins analoga period. Sedan revolutionerade digital teknik allt bildarbete under vatten. Och efter flera årtionden rundade han av sin karriär som fotograf under havets yta.
   Kvar blev hundratals fotografier. De har blivit liggande i sina originalkartonger med svartvita påsiktskopior i storlek 24×30 centimeter, en sorts fotografisk portfolio om man så vill. Här några avslutande exempel på olika ämnesområden, vattenmiljöer och verksamheter som fotograf Hult ägnade sin kraft åt:


Den 21 meter djupa dyktanken vid Marinens dykericentrum (MDC) i Karlskrona ersatte i slutet av 1970-talet den äldre dyktanken i Stockholm. Här pågick bland annat ett avancerat utvecklingsarbete av militär undervattensteknik parallellt med utbildning av marinens personal.


Kontrollerat test av en utrustning avsedd för attackdykare. Till skillnad mot traditionell andningsapparatur släpper aggregatet inte ifrån sig luftbubblor som vid ytan kan avslöja dykarens position. Utöver MDC:s verksamhet dokumenterade Kent Hult flera andra grenar av marinens UV-verksamhet, exempelvis minläggning.


Olika former av UV-sporter i landets simhallar blev populära i slutet av 1900-talet. Särskilt UV-rugby fick många utövare. En speciell gren var – som här – fensimning. Med en enda stor fena, glasögon, munstycke och lufttub tävlade deltagarna om vem som var snabbast att ta sig fram under vatten.


Tyska ”Nicomedia” sänktes 1915 av brittiska ubåten ”E19” söder om Öland. Vraket lokaliserades på 1980-talet tillsammans med flera andra sänkta fartyg från första världskriget. I öländska vatten återfanns också svenska malmfartyg som under andra världskriget torpederades av en sovjetisk ubåt.


Regalskeppets Kronans vrakplats på 26 meters djup lokaliserades 1980 sex kilometer öster om Öland. Sikten är här ovanligt bra för att vara i Östersjön. Ljuset och sikten räcker för att Kent Hult ska kunna ta en översiktsbild med sin vidvinkliga ”Nikonos”. Dykaren på bilden använder däremot ett blixtaggregat för detaljbilder i färg.


Legendariske UV-fotografen och filmaren Bengt Börjeson med sin 16 millimeters filmkamera vid en av regalskeppet Kronans 36-pundiga kanoner. Han inledde sin karriär på 1940-talet och ingick i den grupp kring Anders Franzén – regalskeppet Vasa upptäckare – som lokaliserade Kronan, ett skepp som gick under 1676. Bengt Börjeson utvecklade under sitt yrkesliv både stillbild och film för undervattensbruk.


En station för studier av vattenmiljön på Västkusten. Intresset för tillståndet i insjöar och utmed de svenska kusterna väcktes på 1960-talet. Förhållandena skiftade i söt- och saltvatten liksom i Östersjöns bräckta vatten. Kent Hult dokumenterade också havsbaserade fiskodlingar och andra verksamheter som påverkade miljön.  


Under årens lopp fotograferade Kent Hult inte bara i Östersjöns bräckta vatten. Här en uttjänt och avsiktligt sänkt fiskebåt vid norska Bodö. Klara, kalla och salta Nordsjön erbjöd ofta mycket goda siktförhållanden, upp till 30 – 40 meter.   


Stilla havet och Hawaii. Barbent, ärmlös och utan handskar undersöker dykaren ett flygplan från andra världskriget. Vraket ligger i varmt vatten utanför en av Pearl Harbours grannöar där sikten kunde uppgå till 30-40 meter. En glädjande upplevelse för fotograf Hult som inte saknade sin vanliga dykardräkt. Glatt exponerade han en hel filmrulle utan handskar.

 

Björn Axel Johansson

Fotografier från Kent Hults arkiv om inte annat anges.

Vill du läsa fler intervjuer under vinjetten ”Fotofika” hittar du dem här

Fotografins historia

Är du intresserad av fotohistoria? Under vinjetten ”Fotografiska tidsklipp” kan du läsa fler artiklar av Björn Axel Johansson här